Svenskt kvinnobiografiskt lexikon

Till avancerad sökning
 

För att göra mer avancerade sökningar och sammanställningar kan du använda Språkbankens verktyg Karp. Det rekommenderas i första hand för forskare som vill analysera de uppgifter som ligger till grund för SKBL.

  Till Karp (Extern länk)

Christina Piper

1673-01-011752-03-25

Godsägare, bruksägare, donator

Christina Piper var en av de kvinnor som under tidigmodern tid tog plats som politiska, ekonomiska och kulturella aktörer. Hon var verksam inom gods- och bruksverksamhet och ansågs även kunna agera politiskt via sin man Carl Piper.

Christina Piper föddes 1673 som äldsta barnet i en syskonskara bestående av sex barn. Föräldrarna var Margareta Andersén och Olof Hansson Törne. Modern var borgardotter och fadern tillhörde en förmögen borgarsläkt i Stockholm. Olof Törne var handlande men blev också rådman, borgmästare och riksdagsman. Han blev sedermera adlad och tog sig då namnet Törnflycht. Genom sina föräldrar var Christina Piper fast förankrad i det stockholmska borgerskapet och hon tillhörde från födseln en ekonomisk och politisk elit i huvudstaden.

Som 16-åring gifte hon sig med den 26 år äldre Carl Piper. Äktenskapet var av allt att döma arrangerat. Carl Piper var uppvuxen i samma familj som Christina Piper eftersom hans mor som änka gift om sig med Christina Pipers farfar, Hans Olofsson Törne. Carl Piper var alltså Christina Pipers fars styvbror. Ett äktenskap mellan Carl och Christina Piper var fördelaktigt på flera sätt: han fick tillgång till de ekonomiska resurser som hennes föräldrar hade, och hon blev gift med en adelsman som höll på att göra karriär inom ämbetsmannavärlden. Mellan 1691 och 1695 födde Christina Piper fem döttrar varav fyra dog redan som barn. Därefter födde hon ytterligare tre döttrar och en son som alla kom att leva till vuxen ålder.

Som en av Karl XII:s ledande rådgivare lämnade Carl Piper Sverige i samband med att det stora nordiska kriget bröt ut år 1700 och Christina blev ansvarig för familjens ekonomiska verksamhet.

Redan i början av 1700-talet hade familjen gjort investeringar i jord och i Sturefors i Östergötland planerades ett stort slottsbygge som var tänkt att bli huvudgård. Under Carl Pipers frånvaro blev det Christina Piper som inte bara övervakade detta bygge utan också ansvarade för verksamheten inom jordbruket. Hon var också inblandad i nya godsköp i Skåne och Västmanland. Att hon var drivande i dessa sammanhang märks exempelvis vid köpet av Ängsö i Västmanland, vilket föranledde säljaren att dra henne inför domstol i en rättstvist som kom att pågå i flera år.

Också inom politiken blev Christina Piper alltmer synlig under makens bortavaro. Det fanns en spridd föreställning om att eftersom hennes man var kungens närmaste rådgivare så kunde hon påverka viktiga beslut, inte minst sådana som hade att göra med tillsättningar av ämbeten och högre officerstjänster. Personer med önskemål om att få framgång i sådana ärenden vände sig därför till henne med förhoppningen att hon skulle tala med sin man som i sin tur skulle kunna utnyttja sin position vid kungens sida. Det är svårt att avgöra vilket faktiskt inflytande Christina Piper på detta sätt kan ha haft. Helt klart är dock att många människor ansåg det lönsamt att erbjuda henne gåvor, både i form av pengar och materiella ting, för att vinna framgång hos henne. Det är också klarlagt att hon tackade ja till den sortens erbjudanden. Hon agerade också för att hennes man skulle stanna kvar vid kungens sida, och därmed behålla sin inflytelserika ställning, trots att han antytt att han hellre velat resa hem till Sverige.

I samband med den svenska förlusten vid slaget vid Poltava 1709 tillfångatogs Carl Piper och 1716 dog han i rysk fångenskap. I och med detta förlorade Christina Piper den ställning hon ansågs ha haft som informell politisk aktör. Däremot fick hon ensam kontroll över familjens gods- och bruksinnehav. Under resten av sitt liv var Christina Piper en av landets mer framträdande ekonomiska aktörer som gjorde investeringar i jordegendomar, bruksrörelser och handelskompanier. Hennes främsta investering var i Andrarums alunbruk i Skåne som hon systematiskt köpte upp andelar i till dess att hon 1725 ägde hela verksamheten. Alunbruket blev under hennes tid exportör av alun till olika delar av Europa, och en stor inkomstkälla. När Ostindiska kompaniet bildades i början av 1730-talet tillhörde Christina Piper en av de tidiga investerarna och också detta kom att bli en lönsam verksamhet för henne under resten av hennes livstid. Mindre framgångsrika var de satsningar hon gjorde på det så kallade Levantiska kompaniet och den Västerbottniska Bergslagssocieteten som båda blev förlustaffärer.

Christina Piper fortsatte att köpa gods och vid sin död ägde hon, förutom ett stadspalats i Stockholm, Sturefors, Ängsö, Hässelbyholm, Krageholm, Högestad och Björnstorp, ett antal andra gårdar runt om i landet. Vid Andrarum hade hon uppfört ett slott som helt enkelt kallades Nya huset, men som hennes son senare kom att kalla Christinehof efter sin mor.

Som många av dåtidens godsägare, inte minst kvinnorna, ägnade sig Christina Piper åt att ge donationer till de församlingskyrkor där hon ägde gods. Hon underhöll under många år den framstående träkonstnären Johan Jerling som bland annat utsmyckade kyrkorna i Vist vid Sturefors, Ängsö, Högestad, Krageholm, Sövestad, Andrarum och Baldringe. Hon skänkte också silverföremål till kyrkor. Förutom gåvor till kyrkor skänkte hon också medel till att bygga eller underhålla sjukhus i Linköping, Helsingborg och Andrarum. Hon understödde också fattighus på Riddarholmen i Stockholm, samt i Torup och Andrarum i Skåne.

Vid sin död var Christina Piper en mycket förmögen person. Hon föddes visserligen in i en rik familj men hon var uppenbart skicklig på att förvalta och förmera sitt arv. Av efterlämnade handlingar framgår att hon arbetade systematiskt med att bygga upp en affärsrörelse och vid sin död hade hon också bestämt att mycket av arvet efter henne skulle låsas in i fideikommiss för att arvingarna inte skulle kunna skingra egendomen. Idag (2017) är därför fortfarande en del av de jordegendomar hon skapade kvar i hennes ättlingars ägo, bland annat Högestad och Christinehofs gods, samt Sturefors gods.

Christina Piper var i sin samtid en kontroversiell person. Hon var illa omtyckt av de många som trodde att hon hade makt att hjälpa dem, men som inte fick den hjälp de hade önskat. Hon var inblandad i flera mångåriga rättskonflikter med personer hon gjort affärer med, och som ansåg sig lurade av henne. Hon var också i konflikt med sina syskon om arvet efter deras mor. En del av kritiken kan ha bottnat i att hon var en så kallad uppkomling: hon föddes in i borgerskapet men gjorde social karriär genom att hennes man utnämndes till greve. Delvis kan också kritiken ha handlat om att hon var kvinna, och en kvinna som tog för sig i förhandlingar. Uppenbarligen var Christina Piper en orädd, stridbar affärskvinna och också mycket framgångsrik och skicklig.

Christina Piper avled på Krageholms slott 1752. Hon är begravd i den Piperska familjegraven i Ängsö kyrka.


Svante Norrhem



Hänvisa gärna till denna artikel, men uppge alltid författarnamnet enligt följande:

Christina Piper, www.skbl.se/sv/artikel/ChristinaPiper, Svenskt kvinnobiografiskt lexikon (artikel av Svante Norrhem), hämtad 2018-12-15.




Övriga namn

    Flicknamn: Törne


Familjeförhållanden

Civilstånd: Änka
  • Mor: Margareta Andersén
  • Far: Olof Törne, adlad Törnflycht
  • Syster: Ingrid Törne, gift Broméen, omgift Horn
fler...


Utbildning

  • Privatundervisning i hemmet, Stockholm: Ståndsmässig uppfostran


Verksamhet

  • Yrke: Godsägare
  • Yrke: Bruksägare, bl a Andrarums alunbruk, och handelsidkare, bl a Ostindiska kompaniet
  • Ideellt arbete: Donator, medel för underhållandet av sjukhus och fattighus i Stockholm, Linköping, Helsingborg, Andrarum, Torup och Andrarum, även kyrksilver


Kontakter

  • Vän: Karl XII, kung av Sverige
  • Släkting: Arvid Horn, svåger


Bostadsorter

  • Födelseort: Stockholm
  • Stockholm
  • Ystad
fler...


Källor

Litteratur
  • Norrhem, Svante, Christina och Carl Piper: en biografi, Historiska media, Lund, 2010



Vidare referenser