Christina Rinaldo var en av landets främsta experter inom handvävning. Hon placerade Väfskolan och Högskolan i Borås på världskartan med unika reproduktioner, som exempelvis Tutanchamons kläder.

Christina Rinaldo föddes i Helsingfors 1944 mitt under brinnande krig. Hennes mor Dolly Eriksson var textillärare och hennes far Erik Artur Eriksson tapetserare. När hon bara var två månader kastades familjen ut ur landet, eftersom hennes far var svensk militär och ingick i det Finlandssvenska försvaret. De kom till Stockholm och på grund av att fadern var krigsskadad blev det modern som fick försörja familjen.

Det stod tidigt klart att Christina Rinaldo skulle arbeta med textil. Från 1959 och framåt studerade hon olika former av textila och konstnärliga utbildningar varvat med praktik. 1962–1963 gick hon Verkstadsskolan för klänningssömmerskor i Malmö och arbetade under samma period med tillskärning av barnkläder på Linde Ateljén. 1963–1964 fick hon tjänst hos hattmodisten Lennart Gerok. Därefter lärde hon sig väva på handvävningsutbildningen vid Malmö läns hemslöjdsförening (nuvarande Hemslöjden Malmöhus), vilket ledde till hennes första arbete som textillärare i Skanör och Falsterbo. Hon studerade konst vid Målarskolan Forum i Malmö 1966–1968. Det gav mersmak och Christina Rinaldo sökte in på Konstfackskolan (nuvarande Konstfack) i Stockholm, men kom inte in, utan läste istället på Birkagården innan hon kom in på Konstfack 1969. Det var också där hon träffade Claes Rinaldo. Paret gifte sig och adopterade dottern Maria, född 1965. Efter ett tag hamnade familjen i Göteborg och Christina Rinaldo studerade vid Konstindustriskolan (nuvarande HDK-Valand) 1971–1972. Hennes första kontakt med Textilinstitutet i Borås (nuvarande Textilhögskolan) var genom en kurs som HDK-Valand arrangerade. Mellan åren 1972–1975 arbetade Christina Rinaldo som studiehandledare i handvävning på ABF i Göteborg.

År 1976 utlystes tjänsten som huvudlärare på handvävningsutbildningen vid Väfskolan som då var en del av Textilinstitutet i Borås. Utan att egentligen veta vad den innebar sökte Christina Rinaldo tjänsten. Under 1900-talet hade Väfskolan bara tre föreståndare: Hilma Stenwall (1898–1946), Ulla Cyrus Zetterström (1946–1976) och därefter Christina Rinaldo från 1976, som kom att stanna i 32 år.

Christina Rinaldo var en engagerad lärare som satte sin prägel på Väfskolans undervisning. Hon tog samtidigt vara på traditionerna som fanns, som att vävutbildningen stod för luciafirandet och examensutställningar och att viktiga kontakter och finansiärer då bjöds in till att ta del av verksamheten. Christina Rinaldo hade nära samarbete med Textilmuseet Borås, vars samlingar var en källa till studier, vilket resulterade i elev- och senare studentutställningar framförallt under 1980- och 1990-talet.

Men allt gick inte som på räls. År 1985 lades Textilinstitutet i Borås ned. Några av utbildningarna gjordes om till högskoleutbildningar och överfördes till Högskolan i Borås regi. Handvävningsutbildningen flyttades däremot över från landstinget till den kommunala gymnasieskolan. Det var en stor besvikelse för Christina Rinaldo. Hon arbetade med att utveckla den från att vara en eftergymnasial utbildning till en akademisk. Hon kopplade samman forskningsutveckling och undervisning, vilket visade sig vara en framgångsfaktor. Det första projektet som Christina Rinaldo och eleverna gav sig på var ett bronsålderstyg. Hon kontaktade Margareta Nockert vid Historiska museet och 1985 gjordes rekonstruktioner av Birkatyget.

Christina Rinaldo fortsatte kampen att föra över handvävningsutbildningen till högskolans regi. Hon ringde och bearbetade politiker. Resultatet blev till slut att handvävningsutbildningen blev en tvåårig högskoleutbildning. Efter en motion i riksdagen i januari 1991 skrev flera politiker i Sjuhäradsbygden med tillstyrkan från Högskolan i Borås, att handvävningsutbildningen borde överföras till högskolan. Riksdagen fattade ett sådant beslut i juni 1991.

Genom att berätta en historia kring arbetet med att rekonstruera äldre plagg synliggjordes ämnet handvävning för en större publik. Textilierna från Birka följdes av Gerumsmanteln och senare Tutanchamons plagg. Rekonstruktionerna byggde varumärket och placerade Textilhögskolan och Högskolan i Borås på den textila världskartan. Forskningsmässigt knöts projekten till textilarkeologi. Christina Rinaldos stora bidrag till att utveckla handvävningsutbildningen låg i att koppla ihop teknikutveckling, materialkunskap och vävbindningar. Inför en utställning på Historiska museet i Stockholm 1992 ville man ha en exakt kopia av drottning Margaretas gyllene kjortel från 1300-talet. Väfskolan tog sig an uppgiften. Det var ett tufft uppdrag med ett avancerat mönster. Tolv meter tyg togs fram till en klänning och lika mycket tyg vävdes senare även till danskarna.

Genom resor inom och utom landet knöt Christina Rinaldo många kontakter. Det gällde allt från forskare, museifolk, textilproducenter och textila utbildningar, handvävare och allmänhet. På en konferens 1994 lärde hon känna doktor Gillian Vogelsang-Eastwood som forskat om Tutanchamons kläder, men som inte kunde väva. De inledde därför ett samarbete. Studenterna på Väfskolan skulle analysera en del av de textila skatterna. För att kunna göra en ordentlig dokumentation av originaltextilierna följde Christina Rinaldo med till Egypten. Det blev starten på ett intensivt detektivarbete. Det som börjat som ett studentprojekt växte till en omfattande utställning med premiärvisning i Borås. Christina Rinaldo samlade en handfull före detta handvävningsstudenter, bland annat vännen Kazuyo Nomura och Eva Nilsson. Många plagg skulle vävas på kort tid. I november 1999 hade utställningen Tutanchamons garderob världspremiär. När utställningen stängdes på Textilmuseet noterades publikrekord och många museer ville ta del av den. Tutankhamun´s Wardrobe:s världsturné varade i tio år. Under den här perioden hörde föreningen Alexandrias Vänner av sig. De ville ge en gåva inspirerad av utställningen till invigningen av det nya biblioteket i Alexandria. År 2002 överlämnades Sveriges riksgåva: en matta som vävts av handväverskor från Saharas öken med samma teknik som användes i Tutanchamons plagg. Tillsammans med Kazuyo Nomura skrev Christina Rinaldo en bok där väverskornas arbete dokumenterades. År 2006 hittade utställningen hem till Egypten och visades i biblioteket i Alexandria.

Christina Rinaldo blev lektor i handvävning år 2000. Hon fick genom åren flera utmärkelser och stipendier. 1994 fick hon Svenska Hemslöjdsföreningarnas Riksförbunds Förtjänstmedalj i silver och året därefter kungens guldmedalj i åttonde storleken med högblått band. 1998 erhöll Christina Rinaldo Pedagogiskt pris vid Högskolan i Borås för sin skicklighet att föra ut kunskaper om vävning och textilrekonstruktion både inom, men också utanför, den egna högskolan.

Genom analyserna och rekonstruktionsarbetet med Tutanchamons textilier blev Egypten ett andra hem för Christina Rinaldo. Hon fascinerades av landet och människorna och byggde ett hus i oasen Siwa där hon träffade handväverskor som fortfarande vävde på traditionsenligt sätt. Under sina vistelser samlade hon in ett stort antal textilier från olika delar av Egypten. Tjugo av dem skänktes som en gåva till Världskulturmuseets samling 2018.

Christina Rinaldo avled 2019 vid 74 års ålder. Hon är gravsatt på Västra kyrkogården i Göteborg.