Margareta (Valdemarsdotter) var norsk drottning samt regent i Danmark, Norge och Sverige.

Margareta föddes 1353 som dotter till kung Valdemar (med tillnamnet Atterdag) och drottning Helvig av Danmark. Födelseorten är okänd. Hon var det yngsta barnet som föddes i äktenskapet och det enda av barnen som överlevde fadern, som dog 1375. Kronprinsen Kristofer hade avlidit 1363. Detta blev avgörande för Margaretas liv och gärning.

Vid sex års ålder trolovades Margareta med Håkan Magnusson, kung av Norge. Håkan var son till kung Magnus Eriksson av Sverige. Äktenskapet ingicks 1363 när Margareta var tio år gammal och Håkan 22 år. Hon blev därigenom drottning av Norge och även landskapen runt Vänern låg under Håkans välde. Den unga drottningen uppfostrades av hovmästarinnan Märta Ulfsdotter, dotter till Birgitta Birgersdotter (Heliga Birgitta). Troligen vistades Margareta huvudsakligen på de kungliga borgarna Bohus och Akershus. Från hösten 1369 eller 1370 finns ett personligt brev bevarat från henne till maken Håkan som då var på resa i sitt rike. Margareta befann sig på Akershus och hon framför i brevet klagomål över bristen på mat och dryck för sig själv och sina tjänare, liksom svårigheterna att få kredit. Detta är ett av två bevarade personliga brev från Margareta. Alla andra handlingar är officiella handlingar av skilda slag.

Sonen Olav, Margaretas och Håkans enda barn, föddes 1370 och när Margaretas far dog 1375 lyckades hon se till att sonen blev vald till kung av Danmark. Han var inte en självklar kandidat och den mest betydelsefulle konkurrenten var en systerson till Margareta. Ingeborg, Margaretas äldre syster (död 1370), hade varit gift med hertig Henrik av Mecklenburg. Efter 1375 uppehöll sig Margareta huvudsakligen i Danmark för att bevaka sonens intressen, samtidigt som Håkan vistades i Norge.

År 1380 avled Håkan och sonen Olav blev då genom arv kung även i Norge. Margareta var änka vid 27 års ålder och hon gifte aldrig om sig. När Olav hastigt insjuknade och avled 1387 på Falsterbohus blev hon regent i Danmark och Norge. I Danmark skedde detta genom ett snabbt ingripande från hennes sida och det har beskrivits som en statskupp. En vecka efter sonens död lät hon sig hyllas i Lunds domkyrka av det danska riksrådet som fullmäktig fru och rätt husbonde. Året efter kunde hon i Oslo erkännas som fullmäktig fru och rätt husbonde även i Norge. Hon blev också erkänd som arvinge till det norska riket och skulle vara regent på livstid.

I Sverige fanns stora motsättningar mellan företrädare för den ledande aristokratin och kungen, Albrekt av Mecklenburg, och som främst gällde kontrollen över de län och egendomar som efterlämnats av drotsen Bo Jonsson Grip vid dennes död 1386. Vid ett möte med svenska aristokrater på Dalaborg, en fästning vid Vänern i södra Dalsland, erkändes Margareta som fullmäktig fru och rätt husbonde även i Sverige. Kung Albrekt besegrades därefter militärt i ett slag vid Åsle mosse i Västergötland och där han även blev tillfångatagen med sin son. Margaretas ställning som regent bekräftades av en större herredag i Söderköping 1389. Konflikterna med Albrekts anhängare fortsatte dock och först genom en uppgörelse på Lindholmens slott i Skåne 1395 slöts fred. Albrekt och hans son frigavs och kom i praktiken, men inte formellt, att avstå från sina anspråk på Sverige.

Margareta hade i Dalaborg fått rätten att utse kung och sin efterträdare. Det blev den sju år gamle Bogislav. Han var son till hertig Vartislav av Pommern-Stolp och dennes maka Maria av Mecklenburg, som var systerdotter till Margareta. Bogislav fick det gamla svenska kunganamnet Erik och är därför oftast omnämnd som Erik av Pommern.

År 1397 skedde det möte i Kalmar mellan de tre rikenas råd där Erik kröntes som kung i de tre rikena. Personalunionen fick genom Kalmarmötet mer formaliserade former, låt sedan vara att vad som överenskoms har varit föremål för skilda tolkningar bland senare tiders historiker. Även om Erik blev kung fortsatte Margareta att i praktiken regera de tre rikena ända fram till sin död. Det andra av Margaretas bevarade personliga brev skrevs när hon 1405 gav instruktioner till den unge kungen hur kan skulle uppföra sig, styra och inte minst noggrant bevaka sina och kungamaktens intressen. Margareta strävade hela tiden efter att befästa kungamaktens ställning gentemot den politiskt ledande aristokratin som kontrollerade riksråden i de tre länderna. Margareta negligerade institutioner och plattformar för aristokratiskt agerande, såsom riksrådsmöten och riksförsamlingar (danehofet i Danmark). De gamla riksämbetena avskaffades eller neutraliserades. Hon har bedömts som en skicklig och hårdför förhandlare och hon undvek skickligt att låta sig bindas av skriftfästa förpliktelser. Hon såg till att hennes egna förtrogna och pålitliga män sattes som förvaltare på slott och borgar. Hon kunde också aktivt påverka tillsättningen av höga kyrkliga ämbeten trots att detta stred mot den kanoniska rätten.

Margareta förde en politik för att långsiktigt och målmedvetet stärka kungamaktens finanser. I Sverige genomförde hon efter en överenskommelse 1396 en reduktion, eller räfst, som innebar att gods som avsöndrats till frälset återfördes till kronans kontroll, vilket framför allt drabbade den världsliga aristokratin, men i mindre utsträckning kyrkor och kloster. När det gällde ekonomiska förhållanden gynnade Margareta ofta kyrkan och dess institutioner. I Sverige genomdrev hon efter sitt maktövertagande en betungande beskattning. Den orsakade stora klagomål och avskrevs helt 1403, förmodligen av rädsla för att den skulle orsaka uppror.

Centralmakt och statsfinanser förbättrades under Margaretas regeringstid och hon förde en politik för att återföra tidigare förlorade områden, främst till den danska kronan. I samband med förhandlingar att återta Sønderjylland insjuknade hon och avled 1412 ombord på ett fartyg i Flensburgs hamn, 59 år gammal. Hon är begravd i Roskilde domkyrka. Ett förnämligt gravmonument av en nordtysk mästare blev färdigställt 1423 och bekostades av hennes efterträdare kung Erik. Det är vid sidan av ett i Lübeck bevarat skulpturhuvud det enda porträttet av henne.

I det medeltida samhället tolkades makt i manliga kategorier. Det ideala var kungariket med en kung av manligt kön. Det var främst i mäns frånvaro som kvinnor kunde utöva makt och regerande drottningar var ingen ovanlighet i det samtida Europa. Förutsättningarna för Margaretas maktposition var en kombination av egenskaperna som enda överlevande barn till en kung, som änka efter en annan regerande kung och som mor till en avliden kung utan syskon, liksom senare som förmyndare för den unge Erik av Pommern. Allt detta medförde att hon som kvinna och som fullmäktig fru och rätt husbonde inte bara legitimerade makt, utan fastmer utövade den.

Eftervärldens uppfattningar om Margareta har växlat starkt. Som eftermäle skrevs i Vadstenadiariet vid hennes död kort att ”hon var mycket framgångsrik i sitt liv vad gäller världsliga ting”. Hon har stundom karakteriserats som hänsynslös och beräknande, omdömen som ofta grundas på äldre krönikeskrivning. Under skandinavismen på 1800-talet kom hon dock att framställas som förebild för nordiskt samarbete.