Amalia von Strussenfelt var författare, verksam under mitten av 1800-talet. Hon skrev en uppmärksammad roman om kvinnors myndighet.

Amalia von Strussenfelt föddes i Arrie i Skåne 1803. Föräldrarna var kammarherre och major Michael von Strussenfelt och hans hustru Fredrika Lindencrona. Åtta dagar efter Amalia von Strussenfelts födsel dog modern i barnsängsfeber och hon omhändertogs av farmodern. En äldre broder, Adolf Ludvig, blev kvar i Skåne, medan den äldsta systern Ulrika växte upp hos morföräldrarna på Hovgården i Östergötland. Dit flyttade även Amalia von Strussenfelt när fadern ingick ett nytt äktenskap 1814. Samtliga syskon ägnade sig åt kulturell verksamhet. Brodern var som vuxen verksam som målare, medan Ulrika von Strussenfelt från 1833 fram till sin död 1873 publicerade ett stort antal romaner för barn och vuxna.

Redan tidigt visade Amalia von Strussenfelt ett stort intresse för litteratur och ansågs som mycket begåvad. Sin huvudsakliga utbildning fick hon i hemmet av broderns informatorer. Genom självstudier i bland annat fransk, tysk och engelsk litteratur tillägnade hon sig en omfattande litterär bildning. Särskilt påverkades hon av en fransk romantradition och författare som madam de Genlis och madam Cottin.

Morföräldrarnas försämrade ekonomi gjorde att familjen 1831 fick sälja Hovgården och flytta till Gränna. De två systrarna bidrog till försörjningen genom pedagogisk verksamhet och författarskap, vilket var två av få tillgängliga yrkesalternativ för ogifta adelskvinnor. Amalia von Strussenfelt var under 1830-talet verksam som guvernant i Skåne. Från 1845 bosatte hon sig i Motala där hon arbetade med hemundervisning fram till sin död.

Den litterära banan inleddes när Amalia von Strussenfelt 1827 skickade en dikt till Journalen, som där intogs anonymt. Under signaturen ”Fröken R***” publicerade hon under de kommande åren verser i Fredrik Boijes Magasin för konst, nyheter och moder, varav flertalet ingick i samlingen Dikter, 1832. Även de närmare tio romaner som Amalia von Strussenfelt publicerade mellan 1829 och 1843 utgavs anonymt eller under signatur. Den första romanen, Constance Soligny, eller Kärlek och försakelse, var en Stockholmsskildring som fick en del positiva omnämnanden. Därefter publicerade hon i en strid ström ett antal historiska berättelser med romantiska intriger. Hon utgick gärna från svenska miljöer eller ett fornnordiskt sagostoff, såsom i Alarik, eller Vikingarne, 1830, och Sigfrid Thuresson Ryning, 1831.

Liksom flera andra kvinnliga författare inom genren lät Amalia von Strussenfelt kvinnor spela en viktig roll i de historiska skeendena och hon skildrade kvinnliga hjältar i krig. Anmärkningsvärda är hennes poetiska hyllningar till män och kvinnor som hon uppfattade som frihetskämpar. Diktjaget uttryckte solidaritet med deras kamp i en lovsång till Asimina Gouras, en generalshustru som tog till vapen och dog i striden för grekisk självständighet 1827: ”Ett barn af norden, född och fostrad vid dess sköt, / Uti mitt unga bröst dess friska stormvind gjöt / Förakt för slafvarna, vördnad för medborgsmannen, / Och nit för friheten och hat emot tyrannen.” Det gick dock sällan väl för de heroiska kvinnorna utan ett stilla hemliv beskrevs som en säkrare väg till lycka och harmoni.

Intresset för revolutionära stämningar återkom i Amalia von Strussenfelts mest kända roman Qvinnan utan förmyndare, som utgavs som följetong 1841 i Thomsons Kabinetsbibliothek och översattes till danska. Den var ett inlägg i den samtida frågan om kvinnans myndighet och genererade en svarsskrift av Sophie Bolander i Qvinnan med förmyndare från 1842. Amalia von Strussenfelts roman beskrev en ung kvinna som själv tilläts förvalta sin förmögenhet, men som inte visade sig vara mogen uppgiften utan dog utfattig inom några år. Huvudpersonens engagemang för revolution och frihetskamp framställdes i romanen som ett tecken på en överspändhet, som hindrade henne från att slå sig till ro med en vanlig man. Samtidigt synliggjorde romanen kvinnors instängdhet och begränsade möjligheter i 1840-talets svenska samhälle. Den begåvade kvinnans brist på intellektuell stimulans framhävdes; hon plågades av ”törsten efter kunskaper” som liknades vid förbjuden frukt. I romanen gavs också en satirisk skildring av såväl en skuldsatt, obildad överklass som en skvallrig, inskränkt småstadstillvaro. För en intelligent, högt strävande kvinna fanns ingen plats.

Författarskapet tycks ha varit läst av många i sin samtid och romanerna förekom i tidens lånebibliotek, men mottogs ofta med kritik av tongivande recensenter. De ansåg att Amalia von Strussenfelts stil var gammalmodig och karaktärerna ytliga, även om berättelserna kunde ha ett värde som enklare underhållning. I synnerhet Qvinnan utan förmyndare blev föremål för debatt. Den tvetydiga berättelsen kritiserades både för att vara reaktionär genom skildringen av den myndiga kvinnans misslyckande och för att inte vara tillräckligt tydlig i sin könskonservativa ståndpunkt.

Amalia von Strussenfelt avled 1847 i Motala.