Dagmar Ebbesen var skådespelare, främst i det komiska facket, och som sådan bland de allra mest folkkära i Sverige under sin samtid.
Dagmar Ebbesen föddes 1891 i en teaterfamilj som bestod av modern, skådespelaren och operettsångaren Jenny Öhrström, fadern, den danskfödde komikern och varietésångaren Ebbe Thorvaldsen (även känd under artistnamnet Ebbe Thoraldsen), samt den ett år äldre systern Elsa. Den tidiga barndomen tillbringade hon och systern emellertid till stor del utackorderade, eftersom föräldrarna var på ständiga turnéer. Tillbaka i Stockholm debuterade den 13-åriga Dagmar Ebbesen på Östermalmsteatern i Tummeliten 1904. Det var också i teatervärlden hon skulle få sin skolning, bland annat hos Albert Ranft, på turnéer med John ”Massa” Lianders sällskap och på Folkteatern i Göteborg.
Hennes genombrott kom 1921 i vad som i efterhand, i Filmjournalen 1935, beskrevs som ”en av de största succèser Sverige upplevt”. I den ursprungligen danska pjäsen Hemslavinnor spelade hon på Folkteatern i Stockholm huvudrollen som den ogifta Kristiana som tvingats att lämna bort sitt barn vid födelsen, för att återförenas med det som gammal hemslavinna. Ännu medan pjäsen spelades – det skulle bli mer än 500 föreställningar – togs initiativet till inspelningen av en stumfilmsversion med flera av de aktuella skådespelarna från Folkans uppsättning och Dagmar Ebbesen själv i spetsen. Om hennes insats i filmen skrev Elsa Danielsson i Dagens Nyheter att publiken inte hade ”öga för någon annan” då hennes Kristiana visade sig på filmduken. Då ”inte bara skrattar” den åt henne ”utan känner även med henne”, rapporterade Danielsson. Rollen, som blev Dagmar Ebbesens signum, skulle hon senare vända och vrida på först och främst i ljudfilmerna Hemslavinnor, 1933, Vi hemslavinnor, 1942, och Kristin kommenderar, 1946, men också i Karl Fredrik regerar, 1934, Flickorna på Uppåkra, 1936, Frun tillhanda, 1939, Hanna i societén, 1940, och Dans på rosor, 1954. Utifrån samhällets tidsanda nyanserade och varierade Dagmar Ebbesen denna karaktär, som dock alltid framstod som emblematisk för yrkets äldre generation. I denna förkroppsligades värden som hög arbetskapacitet, yrkesstolthet, förnöjsamhet med lönen, sparsamhet, ordhållighet och ärlighet, men också ett självständigt egensinne och förmågan att säga ett sanningens ord. Som ett slags "omodern feminist" förespråkade hon en strikt arbetsdelning mellan könen, grundad i uppfattningen att karlar helt enkelt inte förmådde leva upp till omsorgsarbetets högt ställda krav. Innanför den barska och bestämda fasaden gömde sig emellertid alltid ett hjärta av renaste guld.
På Folkan i Stockholm kom Dagmar Ebbesen att stanna under större delen av 1920-talet, samtidigt som hon filmade. Sin egentliga långfilmsdebut hade hon gjort 1922, året före Hemslavinnor, i rollen som satkärring i Anderssonskans Kalle. Från 1930-talets första hälft började hon alltmer koncentrera sig på filmandet på bekostnad av teatern. Totalt skulle hon under sin karriär medverka i åttiotalet filmer, av vilka tjugotalet kan hänföras till hembiträdes- och hushållerskefacket. Hennes specialitet var mognare kvinnor ur de bredare folklagren, men det hände också att hon exempelvis spelade stadsfullmäktigeledamot, generalkonsulinna och grevinna. Och även om det lättsammare lustspelet var hennes normala hemvist gjorde hon stundtals roller i allvarligare filmer, varav kanske främst bör nämnas den som Madam Flod i Sigurd Walléns filmatisering av August Strindbergs Hemsöborna 1944.
Dagmar Ebbesen uppmärksammades förvisso regelbundet i Filmjournalen på 1930- och 1940-talen, men hon uppträdde snarare som typiskt svenskt vanlig än som klassisk filmstjärna i glamorösa hemma-hos-reportage. Bara vid ett fåtal tillfällen dök hon upp som autografskrivare, på galapremiär eller galamiddag. Privat levde hon ett tillbakadraget och till synes harmoniskt liv med maken sedan 1926, kapellmästaren Heribert Abramson. I verkligheten bar hon dock på en historia hon höll hemlig för allmänheten. Vid 20 års ålder födde hon en son. Hon gifte sig med barnafadern, journalisten Oskar Thorell, men äktenskapet upplöstes snart.
Dagmar Ebbesen avled 1954. Hon är begravd på Norra begravningsplatsen i Solna.
