Marianne Erikson var en betydelsefull textilhistoriker som med sitt stora kontaktnät blev en förbindelselänk mellan den svenska och internationella textilvärlden.

Marianne Erikson växte upp i Sala i en borgerlig familj. Fadern var bankkamrer och även modern var banktjänsteman. Marianne Erikson var intresserad av humaniora och efter studentexamen vid latinlinjen i hemstaden 1959 läste hon bland annat etnologi och konsthistoria i Uppsala. Bland lärarna i Uppsala fanns den kända textilhistorikern Agnes Geijer. Efter kortare anställningar på olika museer, bland annat Upplandsmuseet, kom Marianne Erikson till Nordiska museet där hon arbetade under Anna-Maja Nylén som förestod avdelningen för textil och dräkt. Genom hennes rekommendationer fick Marianne Erikson 1974 tillträda tjänsten som intendent med ansvar för textilsamlingen vid Röhsska konstslöjdmuseet (nuvarande Röhsska museet) i Göteborg, där hon kom att vara verksam under 25 år.

I Röhsska museets årsböcker från Marianne Eriksons anställningstid anges hennes titel omväxlande som antikvarie och intendent. I internationella sammanhang använde hon titeln ”keeper of textiles”. På Röhsska museet, vars textilsamling tillhör landets mest omfattande, blev hon en av flera framstående kvinnliga textilintendenter under 1900-talet. Kända föregångare på posten var Vivi Sylwan och Elisabeth Strömberg. Om de tidigare kollegorna gärna fokuserade på äldre material blev Marianne Erikson snarare en överbryggare mellan textilens historia och nutid. Vid sidan av en gedigen textilhistorisk och textilteknisk kunskap var hon mycket välorienterad inom den samtida textilkonsten, både den svenska och den internationella. Genom sin undervisning för textilstudenterna vid nuvarande HDK Valand fick hon direktkontakt med många unga konstnärer. Hon blev en viktig samtalspartner, nätverksskapare och förmedlare inom textilvärlden. Språkbegåvad, kunnig och verserad rörde hon sig hemtamt i både svensk internationell konst- och museimiljö. Hon företog flera studieresor till Japan, ett land vars kultur hon skattade högt och där hon byggde upp långvariga vänskapsrelationer med konstnärer och museikollegor.

Under den period då Marianne Erikson arbetade vid Röhsska museet präglades textilkonsten av expansion och förändring. Tillsammans med museets textilintresserade chef Jan Brunius medverkade hon aktivt till att göra museet till ett centrum för textil konst i Norden. Textilsamlingens ställning befästes genom en rad strategiska inköp av ledande samtida konstnärer. Samtidigt värnade Marianne Erikson också om de historiska delarna av samlingen. Bland annat ägnade hon mycket av sin tid till studier av museets stora kollektion av koptiska textilfragment. Forskningsarbetet kom att omfatta även koptiska textilier i andra svenska museer och presenterades 1997 i den internationellt uppmärksammade boken Textiles in Egypt 200–1500 A.D. in Swedish Museum Collections.

Efter ett kvartssekels gärning på Röhsska museet slutade Marianne Erikson på museet 1999. För att få en nystart i yrkeslivet gick hon utbildningen till kulturprojektledare på Kulturverkstan i Göteborg och var därefter verksam på frilansbasis som skribent, curator och föreläsare, både i Sverige och utlandet. Många av de internationella institutioner inom textilområdet som tidigare kontaktat Röhsska museet med frågor om svensk och skandinavisk textil vände sig nu i stället direkt till henne. Marianne Erikson rekommenderade svenska konstnärer till utställningar utomlands, deltog i internationella juryer och priskommittéer, skrev artiklar och förmedlade kontakter.

Bland Marianne Eriksons återkommande uppdrag fanns att utse svenska deltagare till textiltriennalen i Łódź, Polen. Mellan åren 2006 till 2009 var hon ledamot av juryn för utmärkelsen The Nordic Award in Textiles som delas ut av Stiftelsen Fokus Borås. Hon skrev många artiklar för tidskrifterna Hemslöjden och Zenit och fungerade som skandinavisk korrespondent för den internationella tidskriften Textilforum, utgiven i Tyskland. Bland hennes bidrag till böcker märks artiklar till antologier som Lilli & Prinsen: 100 år av hemslöjd och textil konst, 2012, och det avslutande bandet av Signums svenska konsthistoria, 2013.

I den göteborgska stadsbilden var Marianne Erikson något av en profil. Hon kunde ofta ses cyklande, med färgstarka halsdukar och en sjal knuten som en turban på huvudet, på väg mellan lägenheten i Majorna och stadens olika kulturinstitutioner och konstnärsateljéer. Hon fortsatte värna om Röhsska museets samlingar, besökte ofta institutionen och bistod nya medarbetare med råd och hjälp. Strax innan sin bortgång ordnade hon så att hennes stora privata fackbokssamling skulle införlivas med museets bibliotek, en gåva som markerade hennes starka och livslånga band till den forna arbetsplatsen. Museet mottog även dräkter, textilier, smycken och andra konstföremål ur dödsboet. Även samlingarna vid Textilmuseet i Borås och Östasiatiska museet i Stockholm berikades med föremål från Marianne Erikson.

Marianne Eriksons förhållningssätt till textilen var passionerat. Hennes djupa förståelse för det komplexa i textilens funktion inom mänsklig kultur gjorde det självklart för henne att överskrida gränserna mellan textiltekniska studier, etnologi, konsthistoria och den samtida konstscenen. Även på den internationella arenan är det relativt ovanligt med forskare och skribenter som på ett så självklart vis förenar ett encyklopediskt kunnande om textilhistorien med ett brinnande intresse för den egna tidens konstnärliga utveckling.

Marianne Erikson avled 2013 i Göteborg.