Dorothea av Brandenburg var drottning av Danmark, Sverige och Norge under 1400-talet.

Dorothea föddes sannolikt runt år 1430 som den yngsta dottern till markgreve Hans (Johan) av Brandenburg och Barbara, dotter till kurfurste Rudolf III av Sachsen. Dorotheas far var egentligen arvinge till markgrevetiteln, men gav upp den till förmån för sin yngre bror och flyttade år 1438 med sin familj till furstendömet Bayreuth, i nuvarande norra Bayern, Tyskland. Dorothea torde då ha varit runt åtta år gammal. Gränsande till Bayreuth var Oberpfalz, som styrdes av pfalzgreve Johan, vars son Kristofer hade utsetts till kung i Danmark år 1440. Enligt den mycket tendentiösa Karlskrönikan sökte Kristofer efter en lämplig brud och fick höra talas om markgreven av Brandenburgs dotter, ”den skönaste man kunde se”.

Eftersom Kristofer var Dorotheas syssling beviljades påvlig dispens för giftermålet med motiveringen att de nordiska rikena var ansatta av vantro. Kalmarunionen knakade i fogarna och kung Kristofer var den siste som genom blodsband kunde göra anspråk på positionen som unionskung. Dorotheas äktenskap med kung Kristofer skulle komma att stärka unionen ytterligare.

Enligt Karlskrönikan var Dorothea 14 år gammal när hon i september 1445 i Köpenhamn blev kung Kristofers hustru vid vad som påstås vara det mest påkostade bröllopet i Norden. Den 14 september 1445 kröntes den unga Dorothea till drottning av Danmark, Sverige och Norge.

Ambitionen att göra Dorothea till en verklig unionsdrottning var tydlig. Till bröllopet var medlemmar ur adeln från alla tre rikena inbjudna. Vid kröningen medverkade alla danska biskopar samt biskoparna från Oslo och Strängnäs. Dorothea beviljades även ett livgeding (en sorts änkepension) från alla de tre rikena, som omfattade bland annat Örebro slott, Närke, Värmland och Roskilde stad.

Efter kröningen reste kungaparet runt i sina riken, och anlände till Sverige i slutet av 1446, där de bland annat besökte klostret i Vadstena. I början på året därpå kom Dorothea tillsammans med sin make till Stockholm. Besöket finns omskrivet i Karlskrönikan, som alltså är en politisk inlaga till förmån för Karl Knutsson Bonde. Vid tiden för Dorotheas besök var Karl marsk i Sverige, och enligt krönikan möttes de i Stockholm där drottningen ”ofta bjöd marsken till sitt bord”. Hon ska bara ha haft gott att säga om marsken.

Äktenskapet med Kristofer blev kort och barnlöst, då han dog i januari år 1448, sannolikt inte äldre än 30 år. Den unga änkan Dorothea bör ha varit i sena tonåren, och fortsatte att regera Danmark med hjälp av riksrådet tills en ny kung kunde väljas. I oktober 1449 gifte Dorothea om sig med Kristian av Oldenburg som blev krönt kung Kristian I av Danmark några dagar senare.

Åren som följde präglades av den nordiska unionens instabilitet och maktkampen mellan framförallt Dorotheas make och Karl Knutsson Bonde, vilken valts till kung i Sverige. År 1451 möttes 24 delegater, tolv från Danmark och tolv från Sverige, i den lilla då danska gränsstaden Avaskär i nordöstra Blekinge, för att komma överens om bland annat successionsordningen. Överst på danskarnas agenda fanns dock kravet att drottning Dorothea skulle få tillgång till sitt livgeding, som kung Karl frånhållit henne. Förhandlingarna gick i stöpet och krig bröt ut, men Dorothea gav inte upp sina krav.

I Danmarckis Rigis Krønicke beskrivs hur Dorothea skickar sin procurator för att inför rådet kräva sin rätt. Hon menade att Karl Knutsson Bonde mycket väl visste att livgedinget var hennes och att han brutit mot sin ed genom att vägra lämna ut egendomen. År 1457 blev Karl avsatt och fördriven från riket. Samma år hyllades Kristian som kung även i Sverige, och Dorothea kunde tillsammans med honom återvända till Stockholm. I maj följande år stadfästes kung Kristofers morgongåva till Dorothea, med ”råds råde” och i närvaro av ett stort antal prelater och frälsemän.

Tvisten kring Dorotheas livgeding var emellertid inte över. Missnöjet pyrde i Sverige och inom de närmaste åren utbröt väpnade konflikter med kungens motståndare, som ledde till att kung Kristian år 1464 förlorade den svenska kronan och Dorothea därmed på nytt gick miste om sitt livgeding. Karl Knutsson Bonde återkom som svensk kung ytterligare två gånger fram till sin död 1470, men det var Sten Sture den äldre som skulle bli Dorotheas nye motståndare.

Sten Sture blev riksföreståndare 1470 och det tog inte lång tid innan även han fick erfara Dorotheas beslutsamhet. Dorothea vände sig nämligen till påven för att få saken avgjord, och vid hennes besök i Rom år 1475 utfärdade påve Sixtus IV en bannbulla för de som förvägrade drottningen sin rätt. Under de följande åren processade Dorothea målmedvetet mot Sten Sture, som blev fälld och bannlyst av påven i maj 1486. I december år 1488 skrev det svenska riksrådet till Dorotheas son, vilken blivit kung i Danmark efter sin fars död, och bad honom att avstyra moderns processande. Det hjälpte föga, och Dorothea var samma år i Rom för att med påvens hjälp driva sin sak.

Dorotheas kamp för sitt livgeding var knappast grundad i personlig girighet, utan i en politisk strategi. En bannlysning av den svenske riksföreståndaren kunde öppna vägen till den svenska kronan för hennes son.

Dorothea ägnas flera rader i Sturekrönikan, där krönikören hävdar att om ”drottning Dorothea kan jag ej skriva gott, utan ont smälek och spott, det var den värsta kvinna, som man kan finna”. Snarare än att vara en beskrivning av hennes person ska raderna läsas som ett vittnesmål om hennes politiska betydelse. Hon besatt en mäktig driftighet bakom kung Kristian I och framförallt sonen Hans. Dorothea var den oldenburgska ättens stammoder, hon var med om att besluta om den succession som innebar att hennes söner senare kunde väljas till kungar i Sverige. Hennes flera decennier långa kamp för sitt livgeding var dessutom ett ständigt återkommande besvär för svenska regenter.

Drottning Dorothea dog år 1495 och begravdes bredvid Kristian I i Roskilde domkyrka. Hon finns avbildad på ett altarskåp från Nyborgs slott (nu i Nationalmuseet i Köpenhamn).