Ebba Boström var grundare av Samariterhemmet i Uppsala, Sveriges andra diakonissanstalt.
Ebba Boström föddes 1844 och växte upp på Östanå herrgård i Roslagen. Hon härstammade från en adlig släkt på moderns sida, pappan var lagman. Två av Ebba Boströms systrar giftes in i den adliga familjen von Bahr. En av hennes bröder, Erik Gustaf Boström, blev Sveriges statsminister under åren 1891–1900. Den andre brodern, Filip August Boström var landshövding i Södermanland 1887–1908.
Ebba Boström rycktes med i den nyevangeliska väckelsen vid 38 års ålder då hon hade en frälsningsupplevelse vid en nattvardsgång i Blasieholmskyrkan i Stockholm. Efter det åkte hon till England för att lära sig sjukvård. Där tog hon starka intryck av de anglosachsiska frikyrkliga rörelserna. Drottning Sofia hade tänkt att Ebba Boström skulle leda det nyinrättade Sofiahemmet i Stockholm. Men efter återkomsten till Sverige och en kort tids arbete vid Serafimerlasarettet insjuknade Ebba Boström allvarligt men blev frisk, vilket hon uppfattade som bönhörelse. Efter det tog hon länge avstånd från den moderna medicinvetenskapen.
År 1882 kallades Ebba Boström till Uppsala för att bli föreståndare för Sedlighetsföreningens Magdalenahem för prostituerade. Samma år köpte hon en egen fastighet där hon satte igång en ”räddningsverksamhet” i egen regi. Under 20 år byggde Ebba Boström upp ett filantropiskt centrum med barnhem, uppfostringsanstalt för tjänarinnor och sjukhem. I samband med sjukhemmets invigning 1893 bildade man ett ”systerskap” på 17 systrar. Förebilden var kvinnorna i Nya Testamentet som följde Jesus och hjälpte honom med sina tillgångar.
Ebba Boström var en kvinna som överskred sina egna gränser; som den enda pietisten i sin släkt, en helbrägdagörerska, som mot slutet av sitt liv blev alltmer anhängare av Svenska kyrkan. År 1899 lämnade hon sitt livsverk till stiftelsen Samariterhemmet, med ärkebiskopen som Samariterhemmets styrelseordförande. Tydligast syns dock förändringen i hennes förhållande till läkarvetenskapen. Till en början var Ebba Boström helt avvisande till att Samariterhemmet skulle ha egna läkare. På tio år användes inga mediciner på sjukhemmet, inte ens vattenomslag. Helbrägdagörelse, Herren som läkare, var det enda giltiga. Så småningom kunde läkare användas som konsulter och till sist anställdes egna läkare, även kirurger, och det byggdes en egen operationssal. Läkarna hade dock mindre makt på Samariterhemmet än på någon annan motsvarande institution vid denna tid. Ebba Boström höll hela tiden fast vid sin grundinställning: tanken på Bibeln som ett direkt tilltal och dess ofelbarhet. Läkarna skulle ställa upp på hennes villkor. Det främsta villkoret var fortfarande förbönen. Att hennes umgänge med teologer förändrades under tiden från baptister och missionsförbundare till professorer på teologiska fakulteten i Uppsala var för att i allt se till Samariterhemmets bästa. Ebba Boströms svala inställning till Sveriges första diakonissanstalt Ersta förändrades däremot inte.
Den internationalism och synen på kyrkan som en världsvid kyrka, som hon tillägnat sig i England, behöll hon till livets slut. Som kvinnlig ledare var hon inte bara en företagsledare utan också en andlig ledare med ett större kors i kragen än de andra systrarna hade. Inom systerkåren framhävdes dessutom hennes primat genom olika symbolhandlingar. Omsorg, öppenhet och auktoritet karakteriserade hennes ledarskapsstil.
Vid den här tiden förekom enbart inom Frälsningsarmén att kvinnor kunde leda män. På Samariterhemmet ingick männen i den vidare kretsen. De män som hon indirekt ”ledde” infogade sig, åtminstone till synes. Som få kvinnor vid den tiden, lyckades hon väcka respekt. Hennes sociala ställning var också viktig, inte minst hennes kontakter med kungahuset. Denna respekt fanns dock inte för samaritersystern Lotten Munck, som Ebba Boström hoppades skulle efterträda henne efter hennes död. Denna blev också utmanövrerad och männen tog över ledningen.
Ebba Boström dog 1902 och är begravd på Gamla kyrkogården i Uppsala.
