Marianne Greenwood var fotograf, äventyrare och författare. Hon efterlämnade ett unikt etnografiskt fotoarkiv.
Marianne Greenwood föddes som Ebba Marianne Hederström 1916 i Gällivare. Hon växte upp i ett gästfritt hem med kulturella och vetenskapliga intressen, tillsammans med tre bröder och två systrar. Modern Elin älskade att resa och valde Mariannes namn efter personifikationen av den franska revolutionen. Fadern Sune var överjägmästare med stort naturintresse och flitig läsare av National Geographic. Han gästades ibland av upptäcktsresande som Sven Hedin och Knut Rasmussen, och sin kusin Gösta Montell, intendent på Etnografiska museet. Dessa tidiga influenser bidrog säkert till att grundlägga Marianne Greenwoods stora reslust.
Inledningen på hennes karriär var dock konventionell. Precis innan andra världskrigets utbrott sökte sig Marianne Greenwood till Stockholm för att utbilda sig på Konstindustriella fackskolan (nuvarande Konstfack). En kort period försörjde hon sig som arkitektritare inom VVS-projekt. Samtidigt hade hon gift sig med skogstjänstemannen Karl-Bertil Hedberg, och med honom fått barnen Christer och Lilian. Dottern dog bara en månad gammal, och Marianne Greenwood valde att bryta upp från både maken och det trygga livet i Sverige. Senare har hon beskrivit dotterns död med orden ”Där och då föddes vagabonden”.
Mitt under pågående världskrig tog sig Marianne Greenwood till Lausanne för att gå på hotellskola. Sonen Christer fick bli kvar hos hennes föräldrar. I Lausanne avbröt Marianne Greenwood dock studierna för att gifta sig med den engelske affärsmannen och miljonären Anthony Greenwood. Ytterligare en son hann födas, den här gången i London. Lyxlivet förlorade dock snabbt sin tjusning. Inom ett par år valde Marianne Greenwood än en gång att lämna allt och ge sig ut på resande fot. Det enda hon tog med sig var makens efternamn (skilsmässan blev officiellt fastställd först 1978), och sin vigselring. Sonen Alan blev kvar hos sin far. Marianne Greenwoods kontakt med sönerna under deras uppväxt var sporadisk, den skedde mestadels genom vykort.
Marianne Greenwood sålde sin vigselring, och för pengarna köpte hon sin första Hasselbladskamera. Med kameran — men utan ett öre på fickan — anlände hon vid 1950-talets början till det fortfarande krigssargade Paris. Den långa blondinen med nakna fötter och urklippta herrskjortor blev snabbt en populär modell bland dåtidens unga konstnärer. Hon blev en nära vän till Pablo Picasso och hans familj. Under sju års tid bodde och arbetade hon på det första Musée Picasso i Grimaldiborgen, Antibes, som guide och husfotograf. Hon utförde ett gigantiskt arbete med att dokumentera och publicera konstsamlingarna, bland annat i Picasso à Musée d'Antibes, 1954. Den enda teckning som Picasso gjorde av henne skänkte hon bort, men hon satt ofta modell för Françoise Gilot, Picassos dåvarande partner. Hennes teckningar finns bevarade i boken Pages d'Amour, 1951, tillägnad Marianne Greenwood.
Antibes drog till sig författare och konstnärer från jordens alla hörn, och Marianne Greenwood lärde känna kulturpersonligheter som Fritz Lang, Henry Miller, Andy Warhol och Anaïs Nin. Den sistnämnda skulle beskriva henne som ”den ständiga vagabonden”, med ”en sällsynt begåvning för vänskap”. Den mest uppmärksammade vänskapen i Sverige är tveklöst den mellan Marianne Greenwood och Evert Taube, som hon också först mötte i Antibes. Den ”passionerade vänskapen” dem emellan resulterade förutom diktsamlingen Septentrion, 1958, i böckerna Svarta tjurar, 1958, och Återkomst, 1961, med text av honom och foton av henne. Den bild som de flesta bär med sig av Evert Taube — som Rönnerdahlskt naturbarn i vit skjorta och blomsterkrans i håret — arrangerades och togs av Marianne Greenwood i Antibes.
Samtidigt som hon såg det som något positivt att bli kallad för skapande mäns musa så upplevde Marianne Greenwood att hennes nära relation med Evert Taube gjorde henne obekväm i kultur-Sverige. Hennes bok Evert Taube – ett personligt porträtt från 1984 mottogs med massiv tystnad. ”Det ansågs väl att jag drog nationalhelgonet i smutsen”, skulle hon år 2000 säga i en intervju för tidningen Vi.
1960 hade Marianne Greenwood planerat att följa Evert Taube på en resa till Sydamerika, men när han uteblev tröttnade hon på att vänta och gav sig ut på egen hand. Första resan gick från Guatemala till New York, som mässflicka ombord på ett norskt fartyg. I New York steg hon iland utan något annat än sina sjömanspapper och sin kamera. Med sina fotografier från regnskogen gick hon runt till olika förläggare på vinst och förlust, och fick snart napp. Härmed inleddes 30 år av oavbrutet resande, med kameran som enda fasta sällskap. Utan särskilda språkkunskaper men med en unik förmåga att möta och förstå människor luffade Marianne Greenwood världen runt, långt bortom allfarvägarna. Hon har beskrivit sig som en hippie innan hippierörelsen föddes – fattig men nyfiken, med en evig rastlöshet och aptit på nya bekantskaper. I många tiotusentals fotografier från 30 år skildrar hon vardag och fest hos de människor hon mötte på vägen, från Nord- och Sydamerikas indianer till människorna i Afghanistan, Nepal, Thailand och Papua Nya Guinea. Ofta stannade hon länge hos familjer som tog emot henne, men alltid på deras villkor. Det gjorde att en tillit hann utvecklas, och många hon mötte skulle förbli vänner hon återkom till resten av livet.
Marianne Greenwoods unika förmåga att komma människor nära över kulturgränser gör det nästan missvisande att kalla hennes foton etnografiska – hon såg det aldrig som att hon dokumenterade ursprungsbefolkningar; hon fotograferade helt enkelt sina vänner, på samma sätt som hon porträtterade västerländska kulturpersonligheter som Doris Lessing och Malcolm X. Hennes publicerade reseberättelser, som Det Tatuerade Hjärtat i Livingston, 1964, och Varför gråter puman?, 1984, är inga etnologiska skildringar av den kulturelle ”Andre” utan uppehåller sig kring hennes egna intryck och upplevelser. Porträtten av de människor som tagit emot henne längs vägen är varma, men böckerna väjer inte för att livet på vägarna stundvis kunde vara både farligt och hungrigt. Den älskade segelbåten Pen-Kalet (”träskalle” på bretonska) i vilken hon seglade i Sydamerika och Oceanien under fem år i slutet av 1960-talet, stals till exempel av ett par hon slagit följe med.
Marianne Greenwood sökte aldrig berömmelse eller rikedom, utan hankade sig fram från dag till dag. På grund av sitt kringströvande liv blev hennes produktion som författare och fotografisk illustratör av egnas och andras texter aldrig särskilt omfattande. Då det mesta producerades på engelska, franska och tyska, till exempel Land of the Mayas, 1967, av Charleton Beales och artiklar i Mankind Magazine och Merian Magazine, förblev hon så gott som okänd i sitt ursprungsland. Europeiska och amerikanska kretsar kände till Marianne Greenwood, fotografen och äventyraren — hemma i Sverige var hon bara Evert Taubes vänsterprassel. Då Resa i min adressbok kom ut 1989 bevärdigades den inte med recensioner i de stora dagstidningarna i Sverige, och det fanns de som antydde att hon kryddat sina historier med fantasins hjälp — så mycket kunde en enda person bara inte ha upplevt.
Efter 30 år på resande fot återvände Marianne Greenwood till sin barndoms Lappland, för att leva en tid bland Jokkmokks samer. När hon slutligen valde att slå sig ner på en fast adress igen blev det dock i Antibes, i en enrummare inte långt från Musée Picasso. Mot slutet av sitt liv ägnade hon sig bland annat åt att översätta sina egna böcker för utgivning på fler språk. En stor del av hennes porträtt av människor världen runt, ca 30 000 bilder, fann ett hem på Etnografiska museet i Stockholm. Men mycket av hennes produktion hann också försvinna längs vägen, till exempel ovärderliga bilder av Picasso som hon anförtrott åt en bekant.
Marianne Greenwoods sista år i livet blev händelserika, och innebar både svenskt och internationellt erkännande. År 2005, i samband med en utställning av hennes bilder i New York, tilldelades hon det prestigefyllda Women of Discovery Award for Lifetime Achievement av organisationen för kvinnliga äventyrsresande, WINGS WorldQuest. I samband därmed kontaktades hon av filmarna Titti Johnson och Helgi Felixson, som i ett tidigare skede velat göra en dokumentär om hennes liv. Den här gången blev det av, och hon hann medverka i precis tillräckligt med intervjuer för att Motståndare till längtan – En film om Marianne Greenwood skulle kunna färdigställas efter hennes död, 2008.
År 2006, en dryg vecka efter att en stor utställning med ett urval av hennes foton öppnat på Etnografiska museet i Stockholm, avled Marianne Greenwood i sitt hem i Antibes. Hon hedrades med en minnesutställning på Musée Picasso. Symtomatiskt nog rönte hennes bortgång större uppmärksamhet i medierna i Frankrike och övriga utlandet än i Sverige. Dokumentärfilmaren Titti Johnson tror att bristen på erkännande i Sverige huvudsakligen beror på två faktorer: dels att hon publicerade sina svenska böcker genom mindre förlag som sällan bereddes utrymme på kultursidorna, dels att hon till skillnad från uppburna samtida ”etnografiska” fotografer var kvinna.
Marianne Greenwood avled 2006 och blev 89 år. Hennes stoft vilar på Norra begravningsplatsen i Solna.
