Ebba Richert var en mycket uppskattad och läst författare vid mitten av 1900-talet. Två av hennes mest kända romaner, Brödernas kvinna och Ta hand om Ulla, filmatiserades och rönte stora framgångar.
Ebba Richert föddes i Stockholm 1904. Föräldrarna hade olika klassbakgrund. Fadern Johan Richert var revisor och kom från en släkt som bestod av affärsmän och jurister, moderns, Amanda Olssons, släktingar var torpare och fiskare. Ebba Richert tillbringade dock sina första år som fosterbarn på Gotland, vilket också varit hennes mammas födelseplats och uppväxtmiljö. Under det första året i småskolan hämtade mamman hem dottern till Stockholm.
Ebba Richert gifte sig första gången med Jo Guldemond. Efter ett mycket kort äktenskap, som hon senare redogör för i självbiografin Vem är jag: en hänsynslös självbiografi, 1967, träffade hon sin andre man, Karl Hugogård, på Brunnsviks folkhögskola i Dalarna. De gifte sig år 1934. Med honom flyttade hon först till Robertsfors och senare till Stockholm. De adopterade sonen Arne.
Ebba Richert tillhörde de många kvinnor som trädde fram som författare på 1930-talet, men som varit verksam som journalist redan tidigare. Hon publicerade sig i Svenska Morgonbladet under sin studietid och skrev regelbundet veckotidningsnoveller under hela sitt författarskap. Debutromanen Lejdeträsk, 1937, utspelar sig i Dalarna och i Västerbotten. Därefter förlade Ebba Richert sina romaner till Gotland, platsen där hon själv tillbringat sina första år. Gotland kom att bli ett närmast mytiskt landskap i hennes författarskap. I självbiografin från år 1967 beskriver hon hur hon ständigt längtade tillbaka till ön.
I En anständig kvinna, 1943, är det således en gotländsk kvinna som är huvudperson. Hon bestämmer sig för att flytta till Stockholm, där hon utbildar sig till sömmerska och får anställning vid en av stadens mest ansedda syateljéer. Romanen är enligt Ebba Richerts egen utsago en av hennes ”ärligaste böcker”, ”direkt inspirerad” av moderns berättelser, bland annat om äktenskapet med fadern som dog då dottern var fyra år gammal och lämnade den tjugo år yngre hustrun som änka. Efter vad som framgår i självbiografin var modern uppslukad av föreställningen om anständighet, vilket speglas i romantiteln. Dottern i romanen plågas av ”det enorma behovet av att vara ren och oskyldig” och sin egen längtan efter att få leva ut sin ungdom.
Ebba Richerts genombrott som författare hade emellertid kommit redan några år tidigare, med Brödernas kvinna, 1939. Romanen översattes till flera språk, utgavs i billighetsupplagor och filmatiserades 1943 med Viveca Lindfors i rollen som den vackra Emma som gifter sig med en gotländsk storbonde. Han tar med henne till sin gård där även hans yngre bror bor. Romanen skildrar det triangeldrama som uppstår. Filmen blev beryktad som decenniets stora porrfilm, klagar Ebba Richert i självbiografin. Också beredskapsromanen Ta hand om Ulla från 1941 filmatiserades året efter med Marianne Aminoff i rollen som Ulla. ”En äktenskapsskildring från Stockholm som även blivit en strålande filmsuccé”, försäkrade en recensent. En annan hävdade att romanen ”hör till de mera fängslande som de senare åren sett dagen på svensk bokmarknad. Personerna stå fram skarpa och klara i konturerna, man tvingas att taga ställning till dem och man följer deras förehavanden med både nyfikenhet och intresse.” Med denna bestseller hade Ebba Richert ytterligare befäst sin ställning som populär författare hos den breda publiken och fått kritikernas gehör. Hon upplevde sig dock inte som respekterad av de etablerade författare som hon umgicks med. Under 1940-talet utkom hennes romaner i rask följd. Titlarna visar att kvinnor står i centrum för handlingen: God afton fröken Madeleine, 1942, Sanningen om Elisabeth, 1945, samt Porträtt av Kristine, 1947. Trots detta förknippas Ebba Richert snarast med veckopressen, där hon ofta bidrog med noveller och hade frågelådor som exempelvis ”Fru Valentin”.
Efter romanen Skilsmässa, 1949, som behandlar äktenskapsproblem, ett ämne som framträder redan i de tidiga romanerna, följde en rad refuseringar och de närmast påföljande decennierna blev Ebba Richerts författarskap mer sporadiskt. Son till en direktör, 1952, följdes upp först tretton år senare av novellsamlingen Judasros, 1965. Vem är jag: en hänsynslös självbiografi är hennes trettonde bok. Undertiteln synes träffande. Just hänsynslöst gentemot sig själv avslöjar Ebba Richert sitt livs innersta hemligheter. Hon berättar om sitt första korta äktenskap som tog slut på bröllopsresan då hon övergavs på ett hotellrum i Paris och om den senare illegala aborten. För sin försörjning prisgav hon sin äktenskapsberättelse och sin förste makes senare självmord i veckotidningsnoveller, erkänner hon i självbiografin. Hon redogör vidare för sin andre makes otrohet, för skilsmässan år 1952, för sina alkohol- och drogproblem, för sin oförmåga att ta hand om adoptivsonen och för sina många konvalescenser på sjukhus och vilohem. Självbiografin är en uppgörelse, men också en berättelse om försoning och återkomst till livet och moderskapet. Vid den andre makens död 1962 övertog hon försörjningsansvaret och vårdnaden om sonen. Även i två senare böcker, Trollbunden, 1973, och Udda ungen, 1977, är stoffet självbiografiskt och miljön är här återigen gotländsk.
Under den period i livet då Ebba Richerts produktivitet började dala studerade hon psykologi och ockultism. Det spiritualistiska intresset stimulerades för första gången genom kontakten med författaren Jan Fridegård, men tog fart på allvar först när hon upplevde sig ha fått översinnlig kontakt med sin förste make. I sin självbiografi redogör Ebba Richert ingående för sina kontakter med de hädangångna. Efter den andre makens död ersattes kontakten med den förste maken med en ny andlig relation med den senare. Ebba Richert berättade öppenhjärtigt om sina seanser och betonar att det spiritistiska gav hennes liv mening.
Ebba Richert dog i Stockholm 1980.
