Ebba von Eckermann var en av pionjärerna i den moderata kvinnorörelsen. Hon var Sveriges Moderata Kvinnoförbunds första ordförande.

Ebba von Eckermann föddes 1866. Fadern, Walther von Hallwyl, var militär och riksgreve från Schweiz, modern, Wilhelmina von Hallwyl, född Kempe, var enda barn till Wilhelm och Johanna Kempe, en familj som byggde sågverksindustrier i Norrland och skapade sig en ansenlig förmögenhet. Tillsammans med sina systrarundervisades Ebba von Eckermann i hemmet, varvat med resor i Europa med besök bland annat till faderns släktingar i Schweiz, Frankrike och Italien. Resorna gav förtrogenhet med de europeiska länderna och med deras språk. Som 16-åring började hon i Wallinska skolan i Stockholm och bodde då hos morföräldrarna. Hon tog studentexamen som privatist, 18 år gammal. Ebba von Eckermanns stora önskan var att studera vidare, helst till arkitekt, men föräldrarna ansåg att hon skulle gifta sig och 1885 förlovades hon med marinlöjtnanten Wilhelm von Eckermann. De gifte sig året därpå och flyttade till Karlskrona.

Som ung student kontaktades Ebba von Eckermann av Sophie Adlersparre som värvade henne till den nystartade Fredrika-Bremer-föreningen i Stockholm. Vistelsen i Karlskrona innebar ett avbrott i kontakten. Ebba von Eckermann födde tre barn, men då maken blev sjuklig lämnade han flottan och familjen flyttade åter till Stockholm. Deras fjärde barn föddes 1893, men dog sex år gammal i difteri.

Av mormodern fick Ebba von Eckermann i gåva Södertuna i Sörmland, en stor men förfallen egendom. Ebba von Eckermann genomförde en upprustning av både huvudbyggnad och jordbruk. Rörelsen kom på fötter och familjen flyttade dit samtidigt som kontakterna i Stockholm upprätthölls. Senare upplät Ebba von Eckermann Södertuna till sommarläger för Sveriges flickscoutrörelse.

Ebba von Eckermann engagerade sig åter i Fredrika- Bremer-Förbundet (FBF) och kom att fungera som ordförande i FBF:s stipendiefond för utbildning av obemedlade flickor under 50 år. Hon sökte sig till Landsföreningen för kvinnans politiska rösträtt (LKPR), då dess första förening grundades i Stockholm samt ägnade sig åt arbete i kvinnornas försvarsföreningar; där mötte hon likasinnade utan partipolitisk hemvist. De konservativa kvinnorna hade ännu inte tillträde till något parti. Det blev Ebba von Eckermann som ställde sig i spetsen för att organisera de moderata kvinnorna.

År 1909 beslutade riksdagen att bejaka kvinnors kommunala rösträtt och deras valbarhet till kommunfullmäktige och stadsfullmäktige. Vid valet 1910 valdes Valfrid Palmgren för Allmänna valmansförbundet (AVF). Valfrid Palmgren stöddes också av moderata kvinnor och under sin korta tid i stadsfullmäktige gjorde hon stora insatser, främst för biblioteken. Då hon gifte sig 1911 flyttade hon dock till Köpenhamn och lämnade fullmäktige. De moderata kvinnorna kunde inte påverka nomineringarna då de inte hade tillträde till AVF varför de beslöt att organisera sig som ett självständigt kvinnoförbund. I mars 1911 träffades Lizinka Dyrssen, Louise Stenbock och Cecilia Milow hos Ebba von Eckerman som en interimskommitté, de utarbetade stadgeförslag och 28 april samma år konstituerades Stockholm Moderata kvinnoförbund, (MKF). Stadgan poängterade organisationens självständighet och reformvilja. I den första styrelsen ingick tolv kvinnor, mestadels självförsörjande och föreningsaktiva i LKPR, välgörenhetsorganisationer och kvinnliga försvarsföreningar. Ebba von Eckermann valdes till ordförande. Förbundet arbetade intensivt inför de kommunala valen med kurser, föredrag och diskussioner och redan vid valet 1912 lyckades de få sina kandidater placerade högt på listorna och flera valdes.

År 1913 erkändes de moderata kvinnorna som partimedlemmar i AVF, men då rösträtt för kvinnor inte prioriterades 1914, bestämde sig stockholmsförbundet för att utvidga organisationen till ett rikstäckande förbund. Det fanns många medlemmar utanför Stockholm och 15 maj 1915 konstituerades Sveriges Moderata Kvinnoförbund (SMKF) med Ebba von Eckermann som ordförande. Självständigheten markerades bland annat genom att kvinnorna själva stod för finansieringen med sina medlemsavgifter och att lokalförbunden valde sina egna styrelser.

SMKF tog ställning i politiska frågor genom beslut på ombudsmöten. Det rörde sig framför allt om kvinno- och familjefrågor såsom stöd till stora barnfamiljer, högre löner och bättre kompetens för barnmorskor, strängare straff för sedlighetssårande handlingar och brott mot minderåriga. År 1918 företog SMKF en aktion mot den så kallade reglementeringen, det vill säga de statligt föreskrivna undersökningarna av kvinnliga prostituerade för att spåra könssjukdomar. Någon smittspårning av deras manliga kunder förekom inte, varför smittan ändå fördes vidare.

SMKF bedrev en veritabel lobbyverksamhet och Ebba von Eckermann blev en respekterad profil i Stockholm. Hon var också förbundets främste föredragshållare med resor i hela landet. Då det kunde vara svårt att få lokaler för möten medförde hon en hopfällbar talarstol som kunde ställas upp även i det fria. En medlemstidning, Medborgarinnan, startades 1922. Ekonomin stärktes genom revisorn Dagmar Svenssons arbete för Borgerliga Kvinnors Ekonomikommitté 1921. Den interna utbildningen kunde då nå ut i olika delar av landet.

Ebba von Eckermanns yngste son dog i difteri, hennes äldsta dotter som utbildats till läkare, dog vid 26 års ålder i tbc. Dessa erfarenheter bidrog till att Ebba von Eckermann ägnade stor kraft åt att stödja sjukvården. Hon ingick även i styrelsen för Sophiahemmet respektive Eugeniahemmet. Ett särskilt projekt inom SMKF var stödet till sjukvård i Sveriges ödebygder i det inre av Norrland samt norra Jämtland, Dalarna och Värmland. Insamlingar bedrevs i varje lokalavdelning och medlen användes av Röda korset till sjukstugor i dessa nybyggarområden.

Ebba von Eckermann avled 1960. Hon är begravd på Frustuna kyrkogård.