Eleonora Säfström var skådespelare och sångare i Stockholm och senare lärare i Ystad.
Ulrika Eleonora Säfström och hennes tvillingsyster, Eva Säfström, föddes 1769 i Hjorted i Kalmar län. Föräldrarna var bruksinspektorn Johan Fredrik Säfström och Brita Christina Lindholm. Systrarna påbörjade båda sina karriärer i kören på Kungliga Teatern (nuvarande Kungliga Operan).
Eleonora Säfström kom tidigt in vid Stenborgs Teater och debuterade där redan 1787 i pjäsen De båda jägarne och mjölkflickan där hon spelade Perrette. Hennes debut var en omedelbar succé och samtida texter beskrev henne som vacker och själfull och hennes röst som välklingande och behaglig. Snart efter debuten fick hon allt fler roller. Främst framträdde hon i roller som älskarinna, en sorts hjältinneroller. Hon spelade till exempel fru Orlheim i Greven av Oldsbach, 1790, Susanna i Figaros bröllop 1792 och Minna i Minna von Barnhelm, 1793, roller som gav henne uppmärksamhet. Omdömena om hennes framträdanden handlade ofta om att hon förmedlade en stark känsla och att hon visade passion och medkänsla i sina rollgestaltningar.
En av hennes paradroller var i pjäsen Nina 1792 där hon spelade den psykiskt sjuka Nina som blir frisk när hon får återförenas med sin älskade. Den spelades inte mindre än 52 gånger. Under 1790 framträdde hon i en byxroll när hon spelade Dorval i Pierre-Alexandre Monsignys pjäs Den förlorade pupillen, eller Man kan ej gissa sig til alt, i översättning av Carl Magnus Envallsson. Tillsammans med Lisette Stenberg kallades hon ofta för teaterns främsta skådespelerska.
Eleonora Säfström blev efter säsongen 1795–1796 engagerad vid Kungliga Dramatiska Teatern (Dramaten). Hon hamnade då i konflikt med sin förre arbetsgivare Carl Stenborg, som menade att hon vägrat spela de tre återstående månaderna efter sin uppsägning. Han stämde henne, och vann målet. Detta verkar dock inte ha hindrat Eleonora Säfström från att framträda på Dramaten och hon debuterade där i november 1795 i pjäsen De okända där hon spelade fru Strömmer. Hennes tid på Dramaten blev inte riktigt som hon föreställt sig. Hon lyckades inte helt slå igenom, trots att hon framträdde i flera stora roller. Allmänt betraktades hon som ett hot av de mer etablerade skådespelarna och utsattes enligt ryktesspridningen för olika intriger. Under 1798 gjorde hon ett par gästspel på sin tidigare teater hos Stenborg.
Eleonora Säfström var en stor beundrare av kung Gustaf III och var närvarande på den maskeradbal som hölls 1792 på Operan, där kungen mördades.
Eleonora Säfströms sista framträdande blev som kammarrevisionsrådinnan i komedin Det oskyldiga bedrägeriet i mars 1802. Strax efteråt råkade hon ut för en olycka. Ett nedfallande isblock från ett tak träffade henne i huvudet och gjorde henne sängbunden i ett helt år med feber. Därefter var hon sjuk i tre år, drabbad av ”nervfeber” och depression och 1806 sades hon upp från teatern. Det är inte helt klarlagt att det var olyckan som orsakade hennes sjukdom. Personne pekar i sin studie Svenska teatern på att det kanske var den hårda konkurrensen inom teatervärlden som till slut orsakade Eleonora Säfströms nervlidande.
Vid avskedet från teatern ansökte hon om pension om 66 rdr 32 sk banko hos kungen för att kunna försörja sin åldrande mor. Teaterdirektionen understödde hennes ansökan, men hon fick avslag hos kungen. Hon flyttade till Ystad, där hennes tvillingsyster Eva Säfström sedan en tid var bosatt. Eleonora Säfström förestod under många år en småbarnsskola i staden. Hon bodde tillsammans med sin syster, till dennas död 1831. Sina sista år bodde Eleonora Säfström hos sin systerdotter i Ystad. År 1857 avled hon i en ålder av 85 år. Hon beskrivs i en nekrolog i Post- och Inrikes Tidningar som ”en af de sista ännu återstående dramatiska reminiscenserna från den Tredje Gustafs lysande tidehvarf”.
