Elin Falk var gymnastikdirektör och är en av de kvinnor som haft stor betydelse för svensk gymnastikpedagogik.
Elin Falk föddes 1872 i Vassända-Naglums församling i Västergötland. Hennes intresse för gymnastik var stort redan tidigt i livet. Efter avslutad flickskola i Vänersborg utbildade hon sig först vid Harald Liedbecks gymnastikinstitut i Stockholm och därefter vid Gymnastiska centralinstitutet, GCI, i Stockholm. Efter att hon tagit examen som gymnastikdirektör år 1895 arbetade hon utomlands i fyra år. Första anställningen var vid Young Women’s Christian Association (YWCA) i Baltimore, USA, där hon verkade som gymnastiklärare och sjukgymnast. Därefter hade hon liknande tjänster i England och i Danmark.
När Elin Falk kom tillbaka till Sverige anställdes hon 1900 som lärare vid Arvedsons gymnastikinstitut (AGI) i Stockholm, vilket hade grundats av läkaren Johan Arvedson 1890 i syfte att utbilda kvinnliga gymnastiklärare och sjukgymnaster. Under tiden vid AGI började hon reformera den typ av skolgymnastik som länge varit allmänt rådande, linggymnastiken. Arbetet väckte stort intresse och Elin Falk utsågs 1909 till gymnastikinspektör vid Stockholms folkskolor, en befattning som hon innehade fram till pensioneringen 1932.
När Elin Falk tillträdde tjänsten som gymnastikinspektör sköttes gymnastikundervisningen i folkskolorna av klasslärarna. Endast ett fåtal gymnastiklärare fanns anställda för att hjälpa de lärare som på grund av ålder eller sjukdom inte kunde undervisa i gymnastik. Då klasslärarnas utbildning i ämnet var bristfällig, initierade och genomförde Elin Falk ett omfattande utbildningsprogram. Eftersom funktionella läroböcker i stort sett saknades, fick hon i uppdrag av folkskolestyrelsen i Stockholm att utarbeta ett förslag till övningar för småskolans elever och folkskolans flickor. Övningarna uppmärksammades stort och gav upphov till det som av pressen döptes till ”Gymnastikstriden vid Stockholms folkskolor”. Kärnan i striden var det sätt på vilket Elin Falks förslag förhöll sig till linggymnastikens grundare Pehr Henrik Lings principer. I den häftiga åsiktsstrid som följde stöttades hon av bland andra Karolina Widerström som, förutom att hon var Sveriges första kvinnliga legitimerade läkare, även hade varit elev vid GCI, och ett antal lärare vid Stockholms folkskolor. Motståndet kom framför allt från GCI:s föreståndare Nils Sellén. På sin sida hade han ett antal folkskoleinspektörer samt gymnastiklärare vid GCI och i folkskolan. Striden slutade med att Elin Falks förslag vann och 1913 antogs av Stockholms folkskolestyrelse.
Det nya med Elin Falks övningar var att de var anpassade till barn, till skillnad från den traditionella linggymnastiken där barnen skulle anpassas till gymnastiken. Hon vände sig mot de militära inslagen i form av exempelvis givaktställning och kommandoord, som även barngymnastiken varit präglad av, och ersatte därigenom skolgymnastikens tidigare militärförberedande karaktär med ett mer praktiskt vardaglig. Vidare ställde hon mot linggymnastikens stela och spända kropp en mer avslappnad och hon införde nya lek- och glädjebetonade övningar särskilt anpassade till mindre barn. Elin Falks syn på vad skolgymnastik skulle vara och innehålla finns återgivna i en rad av henne skrivna läroböcker och artiklar.
Elin Falk följde noga med i vad som skedde inom gymnastiken runt om i världen och företog kontinuerligt studieresor till bland annat USA, Tyskland, Schweiz, Danmark och Finland. Under sina resor fick hon inspiration till nästa steg i reformeringen av den svenska skolgymnastiken, vilken innebar att anpassa den till det hon kallade rytmens princip. Denna princip innebär att hela kroppen vid en rörelse som exempelvis gång skall vara med i gångens rytm, inte bara benen utan även armarna, ryggen och skuldrorna. Genom att utföra en rörelse så rytmiskt som möjligt sparas energi. Inspiration hämtade hon från den tayloristiska trötthetsforskningen. I denna, vilken egentligen syftade till att maximera effektiviteten hos industriarbetare, hade det gjorts ingående studier av olika arbetsrörelsers och belastningars negativa inverkan. Därtill hade man påvisat vilans betydelse och vikten av att undvika onödiga rörelser för att spara energi. Enligt Elin Falk fanns det i linggymnastiken redan kraftbesparande metoder som rörelseisolering och hållningsrättande inslag, men för att bli rytmisk måste den tillföras avspänningsövningar. Tanken var att bara de muskler som behövdes vid en rörelse skulle vara aktiva och de resterande slappna av så att ingen kraft gick till spillo. Idéerna på detta område kom senare att vidareutvecklas av Elin Falks elev, Maja Carlquist.
Enligt samtida kollegor var Elin Falk orädd, kunnig, entusiastisk, intelligent och skarp. Hon kämpade ofta och gärna för det hon ansåg vara riktigt, prövade och omprövade egna och andras uppfattningar. Som gymnastikinspektör var hon fruktad. Även de lärare som ställt sig bakom henne i gymnastikstriden och fullt ut anammat hennes form av gymnastik, kunde få ta emot skarp kritik för såväl sitt sätt att gå och stå som för sin hållning eller för brister i sitt yttre. Hon hade en logisk skärpa som tycks ha genomskådat det mesta. Men framför allt var hon en reformator och inspiratör av stora mått som alltid var nyfiken och villig att pröva nya idéer.
År 1916 erhöll Elin Falk Idunpriset, 1922 Gymnastikförbundets förtjänsttecken i guld och 1932 tilldelades hon Illis quorum, åttonde storleken. Fullt erkännande och uppskattning fick hon dock först efter sin död.
Elin Falk dog 1942 och ligger begravd på Solna kyrkogård.
