Författaren och journalisten Elin Wägner var pionjär i egenskap av kvinnosaksföreträdare, fredsaktivist och miljökämpe. Hon var den andra kvinnan som valdes in i Svenska Akademien. Hennes skönlitterära författarskap sträckte sig över fyra decennier och rönte stor framgång såväl hos kritiker som läsare.

Elin Wägner föddes 1882 i överlärarbostaden till en skola i Lund. Året därpå föddes systern Ester och två år senare brodern Harald. Liksom Elin Wägner skulle brodern komma att bli journalist och författare. Modern dog vid broderns födelse, och fadern gifte om sig. För Elin Wägner blev morföräldrarnas hem, prästgården i Småland, mer som ett hem än faderns nya familj, även om hon följde den till Nyköping och senare till Helsingborg. Helsingborgs Dagblad blev Elin Wägners läroställe som journalist. Senare flyttade hon till Stockholm och Idun, en välrenommerad borgerlig veckotidskrift med många kvinnliga läsare. Först med engagemanget för Tidevarvet, kvinnokollektivet Fogelstadgruppens tidskrift, blev hennes inriktning på kvinnofrågor och kvinnliga läsare fullt utvecklad. Elin Wägner var tidskriftens första redaktör och dess mest flitiga skribent. Som sådan agerade hon som introduktör av både tysk- och engelskspråkig litteratur, inte minst om etnologisk och antropologisk forskning.

Särskilt stort intresse hyste Elin Wägner för filosofi och religionshistoria. Tillsammans med religionshistorikern Emilia Fogelklou studerade hon på 1930-talet rättshistorikern J J Bachofens Das Mutterrecht, 1861, i vilken han ur ett evolutionsteoretiskt perspektiv indelar kulturutvecklingen i tre faser. I den lägsta kulturfasen rådde samlevnad i grupp. Denna grupporienterade fas utvecklades till ett skede, i vilket kvinnorna hade ett betydande inflytande. Enligt honom övergick denna fas, betecknad matriarkat, genom polväxling i patriarkatet, vilket fullbordade kulturutvecklingen. Elin Wägner delade inte Bachofens slutsats.

Vidare inspirerades Elin Wägner av Mathilde Vaertings Männerstaat und Frauenstaat, 1922, som handlade om sökandet efter matriarkala samhällen i forntiden. Matriarkatets existens skulle bevisa att det rådande patriarkatet inte var en essentiell och därmed given samhällsordning. I en artikel i Tidevarvet, 1930, rekommenderar Elin Wägner dem som är intresserade av den historiska bakgrunden till könskampen just denna bok. Att hon fann den angelägen framgår också av att hennes alter ego i de självbiografiskt färgade romanerna Genomskådad och Hemlighetsfull, 1937 respektive 1938, uppmanas läsa boken i sitt sökande efter argument för kvinnosaken i historien. Vaerting hävdar ”att olikheterna i karaktär, i vanor, i styrka, i arbetsområden hos män och kvinnor icke äro orubbliga och heller icke orsaken till det nu rådande maktförhållandet mellan könen utan tvärtom en produkt därav”. Denna ståndpunkt måste tolkas som ett avfärdande av essentialism och ett ställningstagande för konstruktivism, det vill säga ett förnekande av särart till förmån för likhet. Simone de Beauvoirs uttalade credo ”Man föds inte till kvinna, man blir det”, 1949, kommer alltså till uttryck redan här. Det var också en övertygelse Elin Wägner själv hyste, trots mycken diskussion om hennes ställningstagande i frågan bland senare tiders feminister.

Utöver sina kulturhistoriska och politiska intressen ägnade sig Elin Wägner under hela sin livstid åt sitt skönlitterära författarskap. Hon debuterade 1908 med Norrtullsligan och slog igenom publikt med Pennskaftet, 1910. Båda romanerna har kvinnor i centrum för handlingen – den förra kontorister, den senare en kvinnlig journalist. Liksom Elin Wägner själv får hennes alter ego Pennskaftet engagera sig i kampen för kvinnlig rösträtt. Det betyder inte att hon låter arbetet överta hela sitt liv. Pennskaftet får till och med gifta sig i slutet av romanen. Det gjorde också Elin Wägner samma år som romanen utkom. Pennskaftet deklarerar att hon ska fortsätta arbeta efter giftermålet och det gjorde även hennes upphovskvinna. Med filosofen och kritikern John Landquist formade Elin Wägner ett slags kamratäktenskap. Sannolikt möjliggjordes detta av att de aldrig fick några barn. Även efter skilsmässan 1922 fortsatte de att understödja varandras arbete. I egenskap av litteraturskribent har Landquist skrivit initierat om flera av Elin Wägners romaner.

Intresset för kvinnofrågan slutade inte när rösträtten var vunnen. Med rättigheten att agera medborgerligt följde också skyldigheter. Elin Wägner krävde att kvinnorna skulle göra bruk av sina nyvunna rättigheter; de hade enligt henne ett särskilt ansvar att verka för fred på jorden och med jorden. Efter första världskriget deltog Elin Wägner i uppbyggnads- och hjälparbetet i Europa. Om det internationella engagemanget vittnar såväl Den förödda vingården, 1920, som Från Seine, Rhen och Ruhr. Små historier från Europa, 1923. Elin Wägner deltog också i skapandet av Rädda Barnen i Sverige år 1919. Resorna utomlands hade inletts redan 1915 med en kvinnlig fredskonferens i Haag. Året därpå gick hon till storms emot krigshetsare och krigsindustri i den starkt satiriska romanen Släkten Jerneploogs framgång, 1916. Släktnamnet med sina associationer till järn och maskiner passar väl till en familj som skodde sig på kriget. Aktionen ”Kvinnornas vapenlösa uppror mot kriget” engagerade henne tjugo år senare, 1935. Trots, eller på grund av, att hon tvingades uppleva två världskrig stod Elin Wägners pacifism obruten och understöddes av hennes tillhörighet i Vännernas samfund, kväkarna.

Ulla Isakssons och Erik Hjalmar Linders tvåbandsbiografi, 1977/1980, i samlad nyutgåva 2003, ger vittnesbörd om Elin Wägners privata liv. Den berättar om ett stort och brett samhälleligt engagemang, men också om nya livsriktningar. Efter skilsmässan från John Landquist flyttade Elin Wägner från huvudstaden till småländska landsbygden. I sin mors födelsetrakter norr om Växjö, i byn Berg, lät hon bygga Lilla Björka, där hon bodde under resten av sitt liv. Huset är nu i Elin Wägner-sällskapets ägo. Där finns bland annat delar av hennes privata bibliotek. Övriga delar finns på S:t Sigfrids folkhögskola.

Småland blev inte bara Elin Wägners hemort; landskapet var en viktig utgångspunkt i författarskapet redan före flytten. Åsa-Hanna, 1918, tillhör Elin Wägners mest lästa romaner. Den småländska miljön utgör fond i flera av de religiöst-existentiellt orienterade romanerna från 1920-talet. Den namnlösa, 1922, är en sådan och har lästs som en vidareutveckling av den förra. Inte sällan återkommer och fördjupas gestalter från tidigare verk i senare. Exempelvis figurerar huvudpersonen i smålandsromanen Svalorna flyga högt, 1929, lärarinnan Maria, även i senare romaner. Yrkeskvinnorna gestaltas med stor förståelse, men även lanthushållningens och prästgårdarnas kvinnor återkommer i persongalleriet.

Under 1930-talet återvände Elin Wägner till kvinnofrågan i sina romaner. Dialogen fortsätter, 1932, har betraktats som hennes mest uttalat feministiska roman. Likväl var hon inte någon radikalfeminist; som framgår av romantiteln önskade hon för kvinnornas del en dialog med männen. Romanen avslutas med att den kvinnliga huvudpersonen kastar en slängkyss mot männens högborg, riksdagshuset, och utropar: ”Repliken är deras”. Inte bara kvinnofrågan återupptogs i romanen: Under hotet av ett annalkande krig låter hon en av huvudpersonerna vara en hängiven pacifist.

Med åren blev Elin Wägner också alltmer engagerad i miljöfrågor. I slutet av debattboken Väckarklocka, 1941, hennes kanske mest inflytelserika verk, listar hon sådant som människor har behov av såsom rent vatten, ren luft och ren jord. Väckarklocka kan rubriceras som ekofeministisk långt innan begreppet fanns. Elin Wägners miljötänkande föregick Rachel Carsons Tyst vår från 1963 och genomströmmar på samma vis hennes idébok Fred med jorden, 1940. I samma anda verkar också hennes landskapsbok Tusen år i Småland, 1939. Till denna fann hon material genom att genomkorsa trakten på cykel tillsammans med sin vän Flory Gate. Om tusen år i landskapet handlar också Elin Wägners sista roman, Vinden vände bladen, 1947, i vilken hon sammanfattar olika tidsåldrars liv. Folktro blandas med föreställningar om moderniteten och dess verkningar. Smålänningarna mjölkar med hjälp av magiska ramsor och mjölkmaskiner. Elin Wägner har karakteriserats som antimodern, men det var endast vissa aspekter av moderniteten hon ställde sig negativ till, bland dem dess tekniskt utvecklade krigsindustri och dess moderna jordbruk med nyttjande av konstgödning.

Trots Elin Wägners politiska engagemang, vilket tidvis ledde henne bort från det mer litterärt inriktade författarskapet, var det som skönlitterär författare hon nådde sina största triumfer. Selma Lagerlöf var i mycket en förebild för Elin Wägner och vid dennas död antog hon uppdraget att skriva en biografi över sin läromoder. Detta resulterade i ett tvåbandsverk som utkom 1942 och 1943. Troligtvis är det främst denna merit som renderade henne en plats i Svenska Akademien 1944. Att Elin Wägner fick överta filosofen Hans Larssons plats kan möjligtvis betraktas som en kompensation för hennes egna grusade drömmar om att få läsa filosofi i ungdomen. I inträdestalet visade hon stor insikt i föregångarens arbete.

Elin Wägner dog i Rösås, Kronobergs län, 1949. Hon ligger begravd på Norra kyrkogården i Lund.