Elisabet av Braunschweig-Lüneburg var en olyckligt gift adelsdam som vägrade följa sin man i landsflykt och själv kämpade för sina och sin dotters rättigheter.
Elisabet föddes 1553 i hertigdömet Braunschweig i det Tysk-romerska riket, som äldsta barnet till hertig Otto II av Braunschweig-Lüneburg och hans hustru Margareta av Schwartzburg-Leutenberg. Den 24 juni 1582 ingick Elisabet äktenskap med den svenske greven Erik Brahe. Äktenskapet hade antagligen förhandlats fram under Eriks många resor på kontinenten, och bröllopet stod på hennes fars slott Harburg. Socialt och ekonomiskt var det en god matchning, men personligt var äktenskapet en katastrof. Erik Brahe höll sig öppet med älskarinnor. Makarna fick bara ett barn tillsammans – dottern Beata Margareta Brahe, som föddes knappt nio månader efter bröllopsdagen. Att sedan Erik 1591 konverterade till katolicismen gjorde inte livet lättare för den protestantiska hertiginnan. Flera brev finns bevarade från 1590-talet där hon skriver hem till familjen i Tyskland och klagar över makens beteende.
I slutet av 1590-talet utbröt ett mindre inbördeskrig i Sverige mellan den katolske kung Sigismund och hans farbror hertig Karl, sedermera Karl IX. Erik Brahe befann sig på Sigismunds sida vid det avgörande slaget vid Stångebro hösten 1598, och trots att han lyckades utverka nåd av hertigen följande vår kände han sig aldrig mer trygg i Sverige. Hösten 1600 flydde han tyst ut ur riket för att aldrig återvända. Några månader senare förklarade hertig Karl honom som landsförrädare som förverkat sin rätt till liv och gods inom rikets gränser.
Elisabet av Braunschweig-Lüneburg hade inte en tanke på att följa sin make i landsflykt, utan hon och den tonåriga dottern stannade på Visingsborg, centrum för Erik Brahes grevskap. Hertig Karl var å sin sida ointresserad av Elisabets situation när han i december 1600 utfärdade ett brev på att Visingsborgs grevskap överfördes till Eriks yngre bror Magnus. Därmed uppstod en konflikt om vem som egentligen hade rätten till grevskapet.
Elisabets ställning som en landsflyktig greves hustru var ambivalent. En officiell skilsmässa skulle ha varit vanhedrande och kom aldrig på tal. Själv ansåg hon att eftersom Erik inte var död var hon en gift kvinna, och hade alla de rättigheter som tillkom gifta kvinnor. Detta inkluderade att bo på och förvalta sin makes gods i hans frånvaro – något hon ofta gjort även tidigare under äktenskapet. Men det underförstådda villkoret för sådana arrangemang var att mannen kunde förväntas återkomma, till skillnad från den landsflyktige Erik.
Magnus Brahe, uppbackad av hertig Karls brev, ansåg att Elisabet istället borde betraktas som änka. En änka borde leva på sin morgongåva, det vill säga de gods som mannen vid bröllopet gett hustrun att leva på i händelse av hans död. I Elisabets fall var morgongåvan sätesgården Lindholmen och dess underliggande gods i Uppland. Det hela komplicerades av att Visingsborg var just ett grevskap – en ägoform som skapats på 1560-talet och lydde andra arvsregler än vanliga ägor. Egentligen var dottern Beata Eriks universalarvinge, men enligt de specifika privilegierna skulle grevskap ärvas odelat av äldste manlige arvingen, utan kvinnlig arvsrätt. Elisabet och Beata skulle enligt traditionella principer ha rätt att behålla egendomen, men Magnus hade enligt grevskapets primogeniturregler och hertig Karls brev rätt att ta över den.
Elisabet stod på sig. Magnus yngre bror Abraham Brahe, Magnus hustru Brita Leijonhufvud och Britas syster Elisabet Leijonhufvud användes alla för att övertala henne att flytta frivilligt, men trots påtryckningarna vägrade hon in i det längsta att lämna sitt hem. För medlemmar av samhällseliten fanns det egentligen inga lagliga institutioner att vända sig till vid konflikter av det här slaget, och Magnus ville inte gärna använda våld. Hennes börd gjorde att man inte kunde köra bort henne som ”en annan spånekärring”.
Till sist rekryterades också bröderna Brahes moster, änkedrottning Katarina Stenbock. För att övertyga henne att hjälpa till beskrev Magnus hur Elisabet misskötte grevskapet. Enligt honom hade hon förstört trädgården, slösat bort räntan på sitt stora ”onyttiga sällskap”, och sedan ridit runt och våldgästat bönderna – ett beteende som slog tillbaka på alla hennes ingifta släktingar, inklusive änkedrottningen. Att Elisabet höll ett större hov än annan svensk adel är sannolikt med tanke på hennes bakgrund, och det är bekräftat att hon hade inflyttade tyska tjänare, men annars är det oklart om det fanns någon grund för anklagelserna.
Elisabets egna svar på påtryckningarna finns inte bevarade, men någon gång under våren 1602 gav hon trots allt upp och flyttade med dottern till morgongåvan. Lindholmen var i dåligt skick när hon flyttade in, och hon var tvungen att be om hjälp med utsäde från Abraham Brahe de första åren. Abraham hjälpte henne också ett par gånger med att lösa tillbaka föremål som Erik Brahe pantsatt. Något bättre blev situationen när hertig Karl hösten 1603 gav henne tillbaka några förläningsgods som Erik tidigare haft i närheten av Lindholmen. Hon tycks inte ha lidit någon direkt nöd, men hade inte alls samma ekonomiska möjligheter som hon haft i grevskapet.
Även efter flytten fortsatte Elisabet av Braunschweig-Lüneburg att tvista med Brahe-släkten om vissa ägor för sin och sin dotters del, och sommaren 1605 kom en av hennes bröder till Stockholm för att hjälpa henne komma till en förlikning. Ändå fortsatte hon att umgås med makens släkt, åtminstone vid formella tillfällen som till exempel dopet av en av Abrahams söner vintern 1606.
Efter dotterns giftermål hösten 1607 med sin fars kusin Gustaf Eriksson Stenbock är det svårare att spåra Elisabet. Åtminstone tidvis återvände hon till sina syskon i Tyskland. Hon hade viss brevkontakt med Erik Brahe, men när han sommaren 1613 hoppades att de kunde återförenas vägrade hon blankt. Mindre än ett år senare var Erik död, och Elisabet var äntligen änka på riktigt.
Vid sin död sommaren 1618 befann sig Elisabet av Braunschweig-Lüneburg i sitt barndomshem i Harburg. Beata lät föra tillbaka moderns lik till Sverige, och hon begravdes 1619 i Länghems sockenkyrka nära sin dotters och svärsons sätesgård Torpa i Västergötland.
