Elisabet Hermodsson var en mångsidig och gränsöverskridande konstnär, viskompositör, poet, bildkonstnär, filosof samt en skarpsinnig debattör och kulturskribent.

Elisabet Hermodsson föddes 1927 och var yngsta barnet till bergsingenjören Harald Hermodsson och hans hustru Amalie Fausel. Hon hade två äldre bröder. När hon var sex år flyttade familjen från Göteborg till Uppsala, där fadern övertog Weilands tryckeri och utgivningen av veckotidningen Triumf. Hela familjen Hermodsson blev engagerad i utgivningen av veckotidningen.

Efter studentexamen studerade Elisabet Hermodsson rytmik vid Institut Jaques-Dalcroze i Stockholm, samt dans för bland annat Birgit Cullberg. Hon studerade franska och läste 1950–1951 teoretisk filosofi vid Stockholms högskola. Inspirerad av Simone Weil gick hon i polemik med Uppsalaskolan och positivismen, företrädd av Ingemar Hedenius.

Elisabet Hermodsson var politiskt engagerad i vänsterrörelsen och blev medlem i Clarté. I början av 1950-talet var hon med och startade den litterära gruppen Metamorfos tillsammans med Ilmar Laaban, Paul Andersson och Lasse Söderberg. Litteraturkritikern och författaren Stig Carlson uppmuntrade henne att skriva. Hon fick sina första dikter publicerade i tidskriften Utsikt 1950. Hennes litterära debut skedde dock först 1966 med diktsamlingen Dikt-ting.

Åren 1952–1957 studerade Elisabet Hermodsson på Konstfack, avdelningen för reklam och bokhantverk. Hennes första äktenskap upplöstes 1956 och samma år gifte hon om sig med konstnären Olof Hellström. Under tiden som småbarnsmamma till två döttrar var hon inte bara konstnärligt produktiv utan arbetade även på Weilands tryckeri.

Elisabet Hermodsson var tidigt intresserad av bokstävernas karaktär av tecken. Hon var influerad av kinesisk kalligrafi, men tog också intryck av ristningar och linjer i naturen. År 1959 publicerades Gunnar Björlings Dikter med illustrationer och handskriven text av Elisabet Hermodsson. Samma år visade hon bilddikter på sin debututställning i Uppsala universitets konststudio. Bilddikterna publicerades i flera tidskrifter och 1964 gjordes en TV-film, Tecken i rörelse, med hennes bilddikter tonsatta av Kurt Lindgren. Bilddikterna går inte att inordna i den samtida poesin utan "markerar något nytt i svensk lyrik", skriver Birgitta Bergsten. Det unika är att de utgör en helhet, bild och text går inte att separera.

Elisabet Hermodsson var kyrkopolitiskt engagerad och hon ansåg att den kristna kyrkan utestängt halva människan. Det fanns inget utrymme för de kroppsliga uttrycken i form av dans, vilken fanns i den urkristna kyrkan. Hon försökte förena rit, konst och revolution, det andliga, det konstnärliga och det politiska. År 1960 kom hon i kontakt med Olov Hartman under en konferens i Sigtuna. I och med det inleddes ett mångårigt samarbete. De förenades kring tankar som vördnaden för skapelsen och samhörigheten med den.

Elisabet Hermodsson blev från 1963 medarbetare i tidskriften Vår Lösen där hon utvecklade sina idéer. Hon var också initiativtagare till konferensen "Konsten som rit", som arrangerades av Sigtunastiftelsen 1964. Konferensens mest omtalade arrangemang blev den gudstjänst där man experimenterade med dansen och rörelsen som viktiga inslag.

På Sigtunastiftelsen träffade Elisabet Hermodsson författaren, filosofen och politikern Atos Wirtanen, första gången 1966. Han och filosofen Alf Ahlberg blev hennes viktigaste inspiratörer och diskussionspartners i filosofiska spörsmål. Hos Emanuel Swedenborg fann hon en bro mellan tro och vetenskap. Inspirerad av hans Drömbok skrev Elisabet Hermodsson en essä om drömmar och gjorde sviter av kol- och blyertsteckningar utifrån sina egna inre bilder och kring Swedenborgs beskrivna drömmar.

Elisabet Hermodssons speciella kristet-socialistiska engagemang genomsyrar hennes konstnärskap. Betecknande för hennes gudstro var gemenskapen med och ansvaret för medmänniskan. Detta synsätt hade hon med sig från barndomen och modern. Hon ville se en mer sinnlig bild av Kristus än den traditionella, en Kristus som företrädare för kvinnliga värderingar. Detta ledde henne till sökandet efter en kvinnlig gudsbild - via matriarkatet på Kreta.

Elisabet Hermodsson började skriva visor under gymnasiståren och tonsatte också dikter av Nils Ferlin och Harriet Löwenhjelm. Musikaliska inspirationskällor var Carl Michael Bellman, Evert Taube och Birger Sjöberg, men också romanser av bland andra Franz Schubert. Hennes första vissamling Vad gör vi med sommaren, kamrater?: och andra visor från Fårö, hav och människa utkom 1973. Samma år debuterade hon som sjungande viskompositör med dessa visor i arrangemang av Georg Riedel. Vid sidan av Barbro Hörberg var Elisabet Hermodsson en av de få kvinnor som vid denna tid skrev och framförde sina egna visor.

År 1974 utkom Disa Nilsons visor: visor om sommaren, samhället, mannen och universum: i ord, ton och bild. Karaktären Disa Nilsson är skapad i ”älskvärd polemik med den vördade Birger Sjöberg” och hans Frida. Elisabet Hermodsson uppfann henne när hon ”vandrade på min sommarö och tyckte att jag måste befria mitt kvinno-jag ur en fångenskap." Disa är intelligent och självständig både i kärlek och politik och uppträder som ett kvinnligt subjekt i en visvärld befolkad av kvinnor som objekt.

Elisabet Hermodssons politiska verk bottnar i hennes kristna tro. I Mänskligt landskap, orättvist fördelat, 1968, är det revolutionära budskapet framträdande. Texterna i denna diktsamling inspirerade den norske tonsättaren Alfred Janson och samarbetet mellan honom och Elisabet Hermodsson resulterade i oratoriet Röster i mänskligt landskap - till Camilo Torres. Oratoriet uruppfördes 1969 och spelades in 1971.

Ekologiskt Oratorium: Skapelse utlämnad, med musik av tonsättaren Åke Eriksson, var ett beställningsverk till Uppsalas 700-årsjubileum, 1986. Verket är en alternativ skapelseberättelse och här kommer Elisabet Hermodssons bild av Moder Gud – livets upphov och skapare – till uttryck. Både mörker och ljus är nödvändiga för helheten. Först genom att återvända till sitt ursprung, modern, kan skapelsen få nytt liv.

Under 1970-talet deltog Elisabet Hermodsson i Karin Westman Bergs könsrollsseminarier i Uppsala och hon inspirerades till det aktiva kvinnoengagemang som kom till uttryck i Gör dig synlig: dikter, 1980, och Ord i kvinnotid: essäer, polemik och dagliga blad, 1979. Hon förespråkar i dessa dikter kvinnans rätt att vara synlig, men mannen utgör ingen motståndare utan är en nödvändig partner.

Elisabet Hermodssons nära vän Flory Gate inspirerades av Mina Hofstetters filosofi om jorden som Moder Jord och praktiserade ett ekologiskt jordbruk i samklang med dessa idéer. Vänskapen med Gate innebar "att få bli sammanlänkad i en gemenskap med djupa rötter i kvinnligt tänkande och kvinnlig erfarenhet." Det var på Elisabet Hermodssons inrådan som Flory Gates stiftelse Fred med jorden tillkom.

I Synvända, som utkom 1975, vidareutvecklar Elisabet Hermodsson den vetenskapskritik hon påbörjade i Rit och revolution, och i Ord i kvinnotid, 1979, kritiserar hon den naturvetenskapliga positivismen ur ett ekofeministiskt perspektiv. Hon var kritisk till modern vetenskap som ledde till exploatering och förstörelse och menade att vi måste lyssna till och förstå samband och sammanhang i naturen. Kritiken mot övertron på vetenskapen vidareutvecklas i det stora kulturfilosofiska arbetet … där världen blir till: om bild och världsbild, konst och vetenskap, 2000. Där gör Elisabet Hermodsson upp med den syn på vetenskap som varit rådande sedan 1600-talet. Hon är inte kritisk till vetenskapen som sådan utan till att vår kultur accepterat myten om vetenskapens resultat som något slags objektiv världsbeskrivning och låtit den dominera vår egen föreställning av världen.

Elisabet Hermodsson dog i Uppsala 2017.