Elisabet Holm var moderat kommun- och regionpolitiker. Hon blev statsråd 1979.
Elisabet Holm föddes i Karlstad 1917 och var dotter till köpmannen Adolf Larsson och hans hustru sjuksköterskan Marie Louise Larsson. Hon tog studentexamen 1937 och utbildade sig till sjuksköterska vid Röda korsets sjuksköterskeskola. Hon examinerades därifrån 1942 och arbetade sedan som sjuksköterska på bland annat Södersjukhuset i Stockholm.
År 1943 gifte Elisabet Holm sig med läkaren Nils Holm. Karlskoga blev deras bostadsort och de fick tre döttrar. I Karlskoga började Elisabet Holm att arbeta som sjukhusbibliotekarie, men också som semestervikarie på makens mottagning. Hon engagerade sig i politiken i slutet av 1950-talet och hade politiska uppdrag i både kommun och landsting samtidigt. År 1962 blev hon ledamot av stadsfullmäktige i Karlskoga. Samma år blev hon också ledamot av Örebro läns landsting. Hon förblev landstingsledamot ända fram till 1986 med avbrott för statsrådstiden.
Elisabet Holm var ledamot av byggnadsnämnden i Karlskoga, vilket vid denna tid var mycket anmärkningsvärt för en kvinna. År 1976 inrättades oppositionsposter i Karlskoga kommun och landstinget. Elisabet Holm blev oppositionsråd i landstinget på halvtid och i kommunen på kvartstid samt ledamot av kommunstyrelsen. Hon engagerade sig i och var drivande i miljö- och kvinnofrågor.
Efter valet 1979 blev Elisabet Holm statsråd med ansvar för hälso- och sjukvårdsfrågorna i Torbjörn Fälldins regering. Frågor rörande regionsjukvården stod högt på agendan. Det gällde bland annat kontinuiteten i hälso- och sjukvården samt regionsjukvården. Antalet sjukvårdsregioner blev sex och Elisabet Holm öppnade möjligheten för en sjukvårdsregion att ha två regionsjukhus. Handikappfrågor, i vilka hon hade ett stort engagemang, låg också under hennes departement och hon drev bland annat frågan om hörselnedsattas förmedling av samtal med texttelefon. År 1980 tillsatte hon en kommitté för att utreda hur verksamheten inom psykiatrisk barn- och ungdomsvård och den kommunala familjerådgivningen skulle kunna samordnas med närliggande verksamheter, såsom social- och omsorgsverksamhet. Hon menade att det på grund av det i samhället ökande missbruket av alkohol, narkotika, självmord, skilsmässor och aborter förelåg ett stort behov av gemensamma funktioner för personlig rådgivning och stödjande behandling i krissituationer. Hon hade också ett stort engagemang i frågor rörande omskärelse och tog kraftfullt avstånd från detta i en debatt i november 1979. Hon lovade att regeringen aktivt skulle medverka till beslut om förbud mot omskärelse av kvinnor i internationella organ. Så blev också fallet och det bildades en arbetsgrupp inom socialdepartementet med representanter för berörda departement och myndigheter. Elisabeth Holm stannade i regeringen tills den avgick och en center- folkpartiregering tog vid. Efter valet 1982 blev hon oppositionsråd i landstinget på heltid.
Elisabet Holm var mycket engagerad i Moderata kvinnoförbundet. Hon blev ordförande i Högerns kvinnoförening i Karlskoga 1960–1972. Hon var också ledamot i partistyrelsen under perioden 1969–1982. Vid Moderata kvinnoförbundets riksstämma 1972 valdes hon till andre vice ordförande i förbundet. Riksstämman 1972 var den första egna stämman med valda ombud. Britt Mogård valdes till ny förbundsordförande och Ingegerd Troedsson blev förste vice ordförande. Presidiet under Britts Mogårds ledning bidrog till att det blev ett kraftfullt, målmedvetet och mycket aktivt politiskt förbund som arbetade för jämställdhet.
Tidigt på 1970-talet formulerade Moderata kvinnoförbundet ett energipolitiskt program under Elisabet Holms ledning – ett arbete som också påskyndade partiets arbete i frågan. Valet 1976 resulterade i att det bildades en borgerlig regering. I Moderata kvinnoförbundet var dock besvikelsen stor över att så få kvinnor inom moderaterna blivit invalda i riksdagen. Britt Mogård fick då idén till en ledarskapsutbildning för starkt motiverade kvinnor i partiet. Aktion MKF startade och har fortsatt alltsedan dess.
År 1982 utsågs Elisabet Holm till särskild utredare av smittskyddslagen från 1968 och angränsande författningar. Aidsproblematiken kom att uppta en stor del av hennes arbete med smittskyddslagstiftningen. År 1985 presenterade hon utredningens betänkande, SOU 1985:37. Förslaget till ny smittskyddslag var ägnat att tillämpas även på sjukdomen aids. I Sverige diagnosticerades de första aidsfallen 1982 och antalet fall steg snabbt. I betänkandet föreslog Elisabet Holm bland annat att särregleringen av de veneriska sjukdomarna skulle upphöra. Hon ställde upp tre kriterier för att en sjukdom skulle kunna anses allmänfarlig, alla tre måste föreligga samtidigt. Hon bedömde att aids uppfyllde kriterierna på allmänfarlighet. Hon föreslog även att landstingen skulle ha ansvaret för smittskyddet, och att smittskyddsläkaren skulle leda smittskyddet. De skulle ha skyldighet att anmäla smittsamma sjukdomar och läkarundersökning och isolering på sjukhus skulle få vidtas mot den enskildes vilja. Hon verkade också för att undersökning, vård och behandling som behövs ur smittskyddssynpunkt skulle bli kostnadsfria för den enskilde samt att karantänsväsendet borde anpassas till den nya smittskyddsorganisationen.
Efter sin statsrådstid återvände Elisabet Holm till landstinget och blev oppositionsråd till dess att hon fyllde 67 år. Hon var mycket aktiv som cirkelledare och talare inom Sveriges Pensionärsförbund (SPF) och Medborgarskolan. Hon författade även studiematerial i humaniora och samhällskunskap.
Elisabet Holm drabbades av cancer och avled 1997. Hon är begravd på Skogskyrkogården i Karlskoga.
