Elisabet Liljegren var verksam som lärare, frälsningsofficer och slumsyster inom Frälsningsarmén under slutet av 1800-talet och början av 1900-talet. Hon blev känd som ”Slummens Överste” och grundade ett tjugotal slumstationer, vilka var centra för social verksamhet, räddningshem för flickor som var ensamstående och gravida, barnhem, pensionat och vilohem.

Elisabet Liljegren föddes i Järna, Dalarna 1867. Hon växte upp tillsammans med sina föräldrar och tre äldre syskon i ett välbärgat bondehem med stark kyrklig prägel. Konfirmationstiden kom att prägla henne starkt och redan dagen efter sin första nattvardsgång blev hon - ännu inte 16 år - erbjuden tjänst som lärare vid Ilbäckens småskola i hemsocknen. Uppgiften klarade hon med glans trots att hon i slutet av sin tjänst hade över 80 elever. Hennes plan var att söka inträde vid lärarinneseminariet i Falun, men den väckelse som under 1880-talet drog igenom bygden med den svensk-amerikanske predikanten Nils Jernberg kom i vägen och det radikala budskapet grep hennes innersta. När Elisabet Liljegren som tjugoåring läste och hörde talas om den nya rörelsen Frälsningsarmén och dess soldater ville hon bli en del av rörelsen. Hon begav sig till Stockholm där hon presenterades för kommendör Hanna Ouchterlony som på stående fot antog den unga dalkullan som kadett 1888.

Efter några månaders utbildning vid Frälsningsarméns Krigsskola verkade Elisabet Liljegren som löjtnant, senare kapten och kårledare vid olika kårer runtom i Sverige, bland annat i Gävle, Landskrona, Södertälje och Uppsala. År 1893, då Elisabet Liljegren var drygt 25 år, blev hon medhjälpare vid Frälsningsarméns Slum- och Räddningsverks expedition i Stockholm, en verksamhet som några år tidigare hade startats av Hedvig Lagercrantz. Ganska snart fick Elisabet Liljegren överta ansvaret för verksamheten. Nöden var stor på många håll och samhällets skyddsnät och socialvård minimal. Redan som barn hemma på gården hade Elisabet Liljegren rörts av de fattigas villkor och i Slum- och Räddningsverket kom hennes ledarbegåvning och entreprenörssinne till sin fulla rätt. Med små medel, praktiskt handlag, visionär blick och praktisk administrativ förmåga byggde hon upp ett effektivt socialt arbete. Över hela landet öppnades sociala institutioner för barn, ungdom, utslagna kvinnor, utarbetade mödrar och alla sorters människor i behov av hjälp.

Elisabet Liljegren var trots sin fysiska skörhet en stark ledare, praktisk, pragmatisk och energisk vilket var en nödvändighet då hon kom att ha finansiellt och andligt ansvar för verksamheten. Samtidigt var hon andligt känslig och ömsint. Hon förstod de lidande eftersom hon själv varit sjuk och en period varit nära att duka under för lungsoten.

I sitt ledarskap visade Elisabet Liljegren omsorg också om sina slumsystrar. Vid de ständiga resorna till institutioner runtom i landet kunde hon låta sina medarbetare åka andraklass medan hon själv alltid åkte i tågens tredjeklassvagnar, det handlade ju om att vara sparsam med anförtrodda medel. Hon ägde till exempel aldrig mer än en uniform åt gången, något som kunde bli problematiskt när hennes skor skulle halvsulas. Egen bostad hade hon först i slutet av sin levnad.

Elisabet Liljegren drevs av djup medkänsla med de förtrampade och utstötta och en djup övertygelse om det kristna evangeliets kraft till förvandling och upprättelse. Budskapet om omvändelse kombinerades med konkret och praktisk hjälp och stöd för ett nytt liv.

Som person beskrevs Elisabet Liljegren som klok och rådig, godlynt och mycket anspråkslös, glad och full av humor. Hennes tjänst med många och långa resor, långa arbetsdagar och personliga engagemang slet hårt på hennes hälsa och vid 46 års ålder, den andra oktober 1914, dog hon eller ”befordrades till härligheten” som man säger inom Frälsningsarmén.

På hennes gravsten på Norra Kyrkogården, som de då drygt 200 slumsystrarna samlat ihop till, står att läsa: ”Genom rastlöst arbete, orubblig tro, villigt lidande och stor kärlek vann hon många själar för sin Mästare.”