Elisabeth Beskow var författare, verksam decennierna kring sekelskiftet 1900. Hon publicerade sina böcker under pseudonymen Runa. Hennes böcker blev väl spridda i såväl Norden som Europa, liksom i svenskbygderna i USA.
Elisabeth Beskow föddes 1870 i Stockholm, som dotter till den kände stockholmsprästen Gustaf Emanuel Beskow, grundare till Beskowska skolan och initiativtagare till byggandet av Blasieholmens kyrka. Elisabeth Beskows mor var prästdottern Anna Beskow, som skulle komma att överleva hela sin familj till 96 års ålder. Elisabeth Beskow var nummer tre i syskonskaran, som bestod av de två äldre syskonen Bernhard och Anna och de två yngre syskonen Henry och Lotten. Henry dog endast 11 år gammal i lunginflammation och Lotten som spädbarn. Den äldre brodern Bernhard Beskow bedrev fortsatta studier, blev filosofie doktor och lektor. Han var den ende av syskonen som gifte sig och bildade familj. Syskonbarnen kom att stå Elisabeth Beskow mycket nära. Systern Anna Beskow var Elisabeths förtrogna i vått och torrt, men dog när hon var 40 år gammal i sviterna av en gall- och leversjukdom.
Eftersom Elisabeth Beskows far var mycket intresserad av skolfrågor fick hon en för tiden diger utbildning. Sina tre första skolår gick hon i Beskowska skolan, som enda flicka bland 300 pojkar. Därefter flyttades hon till den Löwenhielmska skolan, vilken var en skola som faderns vän Gustaf Samuel Löwenhielm förestod. Elisabeth Beskows bästa väninna, Anna Löwenhielm, dotter till G.S Löwenhielm, gick i samma skola. Under åren 1884–1888 gick Elisabeth Beskow på Ateneum för flickor. Hon avlutade skolan efter åttonde klass.
Elisabeth Beskow var ivrig i att som hon uttryckte det ”få göra nytta i livet”. Hon ville utbilda sig till sjuksköterska. Men föräldrarna ansåg att det vore mer lämpligt att hon utbildade sig till sjukgymnast. Hon påbörjade därför sjukgymnastutbildningen vid Arvedsons Gymnastiska Institut (AGI) i Stockholm. Detta hade öppnat 1887 och hade ett framträdande elevunderlag från borgerliga familjer i staden. Elisabeth Beskow började utbildningen 1890 men trivdes inte. Hon gjorde nya påstötningar hos föräldrarna om att det var sjuksköterskeyrket som hon ville ägna sig åt och år 1892 påbörjade hon sin utbildning vid Röda korsets sjuksköterskeskola. Året därpå fortsatte hon vid Sophiahemmets sjuksköterskeutbildning. År 1894 examinerades hon som sjuksköterska och fick en tjänst vid Serafimerlasarettet. Den skulle dessvärre bli kortvarig.
Elisabeth Beskow besvärades av återkommande hjärtproblem. Arbetet som sjuksköterska förvärrade symptomen, och ledde slutligen till att hon motvilligt blev tvungen att lämna yrket. Det var ett hårt beslut för henne eftersom hon upplevde arbetet som sitt livskall. Som en form av terapi och för att mota bort tristessen började hon att skriva berättelser och 1895 lämnade hon, inkognito, manus till skriftställningsutskottet hos Evangeliska Fosterlands-Stiftelsen. Hon använde pseudonymen Runa, och lät sin moster författaren Vendla Emanuelsson leverera manuset. Debutboken, Allt eller intet, utkom 1895 och skulle följas av ytterligare ett femtiotal böcker och berättelser. Ett av hennes favoritställen att skriva på var under ett träd på Skansen. Samtliga manus skrev hon för hand med en prydlig handstil.
Under 1950- och 1960-talet fick de så kallade Runa-böckerna en renässans, och de gavs ut i en ny upplaga på Gummessons bokförlag. Böckerna räknas till genren uppbyggelseberättelser och fick stor spridning inom de nyevangeliska kretsarna. Böckerna översattes till flera språk och spreds i Norden, Europa och inte minst i svenskbygderna i USA. Böckerna trycktes i flera upplagor och gavs ut på i huvudsak tre olika förlag: Evangeliska Fosterlands-Stiftelsens förlag, A.V. Carlsons bokförlag och J.A. Lindblads Bokförlag AB. På samma förlag, och i samma genre, gavs även böcker av Anna Ölander ut. Det var inte ovanligt att kvinnliga författare publicerade religiösa alster på det litterära fältet. Likaså var det vanligt att de publicerade böcker vars innehåll riktade sig till barn och ungdomar. Såväl Anna Ölander som Elisabeth Beskow är typiska exempel på det liksom den berömda och ingifta släktingen Elsa Beskow.
Elisabeth Beskow gifte sig aldrig och hon delade bostad med sin mor under hela sitt vuxna liv. Utöver systern hade Elisabeth Beskow några nära vänner som hon delade en djup och innerlig gemenskap med. Dels den tidigare nämnda Anna Löwenhielm, men också kusinen Catharina Beskow, som 1912 var initiativtagare till Stockholms Kvinnliga schackklubb. Mest och närmast kontakt hade Elisabeth Beskow dock med Maja Beskow och Julia Byström. Familjen Beskow hade ett sommarställe i Öregrund, där de vistades sommartid och där lärde Elisabeth Beskow känna Maja Beskow, som sedan kom att dela hem med Julia Byström i Umeå. De tre gjorde resor tillsammans i Sverige, tillbringade somrar på olika pensionat och gick på turer i fjällen.
Elisabeth Beskow var en komplex personlighet. Hon hade å ena sidan starka och bestämda åsikter, vilket bland annat uttrycktes i hennes tydliga politiska uppfattning där hon hörde till de konservativa. Å andra sidan hade hon progressiva idéer och hade inte minst en tydlig uppfattning om att kvinnor skulle ha rätt att leva de liv som de själva önskade. Hon ansåg att kvinnor skulle ha rösträtt på samma villkor som män och var också betalande medlem i Landsföreningen för kvinnans politiska rösträtt (LKPR). Hon slutade dock att stödja verksamheten i samband med att LKPR år 1911 lämnade sin neutralitetslinje, och valde att stödja såväl liberalerna som socialdemokraterna. Däremot ändrade Elisabeth Beskow inte uppfattning i rösträttsfrågan. Hon var också aktiv i nykterhetsfrågan och hon läste mycket. Sammantaget var hon en bildad kvinna med stort intresse för vad som pågick i samtiden.
Det förefaller dock som att det var Elisabeth Beskows varma och innerliga gudstro som var viktigast för henne, och det var det kristna budskapet som hon ville förmedla genom sina berättelser. Hon gjorde aldrig några offentliga framträdanden där hon predikade eller höll tal, hon hänvisade till sin blyghet, men troligen var också hörselproblemen en bidragande orsak. Skrivandet blev ett alternativt sätt för Elisabeth Beskow att förkunna i en tid då kvinnliga pastorer var sällsynta och kvinnliga präster i Svenska kyrkan inte var tillåtna. I sina berättelser förmedlade hon sitt budskap genom att ofta ha öppna slut på sina berättelser. Hon överlämnar således till läsaren att dra sina egna slutsatser och göra sina egna val. Hon låter också ofta barnen få en framträdande roll i berättelserna, de får komma med lösningar i problematiska och tilltrasslade situationer som oftast är orsakade av de vuxna. Dagsaktuella teman var stomme i berättelserna. Hon behandlar frågor kring skilsmässa, kärleken mellan man och kvinna i en ”ny” tid, relationen mellan parter som kommer från olika sociala bakgrunder eller där mannen är yngre än kvinnan. Hon behandlar också frågor om förhållandet mellan arbetarrörelsen och kyrkan samt syskonrivalitet. Den röda tråden i berättelserna utgörs dock alltid av kärleken mellan Gud och människa och hur nåden och förlåtelsen är för människan obegripligt oändlig.
Elisabeth Beskow drabbades av en magcancer som också spred sig till levern. Sin sista tid i livet vistades hon i Åre. Där sköttes hon av sina vänner Maja Beskow och Julia Byström. Elisabeth Beskow avled 1928 och ligger begravd i familjegraven på Norra begravningsplatsen i Solna.
Efter hennes död gav Maja Beskow ut en minnesbok som bygger på Elisabeth Beskows brev och dagböcker, Författarinnan Runa [Elisabeth Beskow]: en minnesbild grundad på författarinnans dagböcker och brev, 1932. Hon fick tillgång till materialet via modern Anna Beskow, men tyvärr är dagböckerna och flertalet brev idag förkomna. Den omfattande brevkorrespondensen mellan Maja och Elisabeth Beskow finns dock bevarad på Folkrörelsearkivet i Västerbotten. Ytterligare en biografi gavs ut i samband med nyutgåvan av Runa-böckerna på 1950- och 1960-talen. Olov Gunnarsson publicerade 1956 En bok om Runa.
