Elisabeth Djurle Olander var en de tre första kvinnor som 1960 prästvigdes i Svenska kyrkan.
När Svenska kyrkans kyrkomöte den 27 september 1958 beslutade om kvinnans behörighet till prästerlig tjänst var Elisabeth Djurle Olander 28 år. Hon hade samma år tagit teologie kandidatexamen vid Lunds universitet och under hösten påbörjat praktisk prästutbildning i Lund. Hon hade tidigare upplevt en prästkallelse och kyrkomötets beslut gjorde det möjligt för henne att också bli präst. Bakgrunden fanns i ett engagemang i Sveriges kristliga gymnasistförbund, KGF, i Växjö stift där Elisabeth Djurle Olander varit med på ungdomsläger och andra ungdomssamlingar. När hon var 21 år kom en inbjudan från KGF i Växjö stift om att delta i en ungdomsvecka med evangelisation. Elisabeth Djurle Olander kände sig uppmuntrad och bidrog med förkunnelse i gudstjänstfirandet under flera år i början av 1950-talet inom ramen för KGF.
Elisabeth Djurle Olander prästvigdes för Stockholms stift i Storkyrkan av biskop Helge Ljungberg. Samtidigt med henne prästvigdes också Ingrid Persson och Margit Sahlin. Elisabeth Djurle Olander kom sedan att ha ett långt yrkesliv i Nacka, Spånga och Vällingby församlingar. Hon var kyrkoadjunkt, komminister, kyrkoherde och kontraktsprost. Vid sin pensionering 1995 utnämnde biskopen i Stockholm, Henrik Svenungsson, henne till prost honoris causa (hedersprost).
Vid Elisabeth Djurle Olanders prästvigning 1960 pågick utanför kyrkan högljudda demonstrationer av präster och teologer som motsatte sig beslutet och vigningen. Inne i kyrkan fanns TV-kameror och journalister. För Elisabeth Djurle Olander var allt sådant betydelselöst. I en levnadsteckning skriven långt senare kommenterar hon själv: ”Det fanns grupper som demonstrerade i början. Jag har dock aldrig demonstrerat tillbaka, men alltid hållit fast vid att jag var präst och hade tjänst i kyrkan”.
I sin prästgärning betonade Elisabeth Djurle Olander själavården, förkunnelsen samt gudstjänsterna. Hon konstaterade att predikotexterna var givna under kyrkoåret: ”Prästens uppgift är att sätta in dem i verkligheten, i själva livet, så att de talar till människor och deras livssituation”. En annan viktig del i hennes tjänst som präst var sorgesamtal och själavård, där tystnadsplikten var central. Hon upplevde att församlingsborna kände sig lättade över att de kunde välja om de ville samtala med en manlig eller kvinnlig präst. Samtidigt ville hon inte överdriva skillnaderna: ”Det är viktigt att vi lär av varandras livserfarenheter och kompletterar varandra”, har hon sagt. När hon mot slutet av sitt liv kommenterade sin prästtjänst summerade hon: ”För mig blev allt en gåva och en sändning till tjänst i Kristi efterföljd.”
Elisabeth Djurle Olander gifte sig 1968 med ingenjören Nils-Gustav Olander. Tillsammans fick de tre barn. Hon avled 2014 och vilar på Norra begravningsplatsen i Solna.
