Svenskt kvinnobiografiskt lexikon

Till avancerad sökning
 

För att göra mer avancerade sökningar och sammanställningar kan du använda Språkbankens verktyg Karp. Det rekommenderas i första hand för forskare som vill analysera de uppgifter som ligger till grund för SKBL.

  Till Karp (Extern länk)
Under utveckling

Ebba Charlotta Elisa (Elise) Hwasser

1831-03-161894-01-28

Skådespelare

Elise Hwasser var svensk teaters största skådespelare från 1860-talet och fram till början av 1880-talet. Hon populariserade kvinnotypen "den nya kvinnan" genom sina gestaltningar i Henrik Ibsens pjäser.

Elise Hwasser föddes i Stockholm 1831. Hon var dotter till en fattig tullvaktmästare och lär i ungdomen ha drygat ut familjens inkomster genom att sälja blombuketter av papper. År 1849 sökte hon sig till Kongl. Theaterns elevskola och blev antagen. Från och med 1850 var hon verksam som skådespelare vid samma teater, 1853 blev hon utnämnd till premiäraktris och 1863 fick hon livstidskontrakt. Under en kort period 1854 var hon förlovad med en grosshandlare men sörjde över att vid ingånget äktenskap bli tvungen att lämna sitt yrke. Trots råd från modern och bekanta att gifta sig valde Elise Hwasser att lämna fästmannen och stanna vid teatern.

I sin ungdom var Elise Hwasser en stor beundrare av Jenny Lind och sökte enligt egna uppgifter att efterlikna denna i sitt rörelsemönster. Hon blev snart uppmärksammad och fick spela många roller inom ingenyfacket. I dessa gestaltningar betonade hon komplexa drag som exempelvis i Charlotte Birch-Pfeiffers dramatisering av Charlotte Brontës Jane Eyre. Denna roll blev hennes genombrott. År 1858, i Syrsan efter George Sands roman La petite Fadette dramatiserad av Birch-Pfeiffer, imponerade hennes passionerade dans med sin egen skugga i månskenet. Hon fick även gestalta unga flickor i det högre dramat som Shakespeares Ofelia i Hamlet, 1853, Desdemona i Othello, och Julia i Romeo och Julia samt titelrollerna i Friedrich von Schillers Maria Stuart och Wallenstein.

År 1858 ingick Elise Hwasser äktenskap med hovkamrer Daniel Hvasser som året därpå, troligtvis genom kronprinsens, från och med 1859 kung Karl den XV:s, förtjänst blev utnämnd till Kongl. Theaterns intendent med makt över repertoaren. Daniel Hvasser var en stor humorist, god tenor och utpräglad sällskapsmänniska som stod kungen nära efter deras gemensamma studenttid i Uppsala. Härigenom kom Elise Hwasser att efter sitt giftermål ingå i den närmaste inofficiella kretsen kring kungaparet, till exempel som medlem i kungens kägelsällskap ”Enkan Bloms bekanta”, där hon i en provokativ emancipatorisk utstyrsel och gest kunde ses iklädd sjömanskostym och öppet röka cigarr. Genom sitt äktenskap och sitt umgänge med kungen gjorde Elise Hwasser en extraordinär klassresa. Makens arbete med teatern stärkte sannolikt hennes ställning där. Dessutom tillhörde hon den ringa skara kvinnor som trots sitt borgerliga äktenskap kunde fortsätta med sin yrkesutövning. Med Daniel Hvasser fick hon en dotter som också blev skådespelerska, Anna-Lisa Hwasser-Engelbrecht.

Under 1860- och 1870-talet hade Elise Hwassers karriär sin storhetstid. Hon fick då börja gestalta tyngre dramatiska roller som exempelvis Shakespeares Hermione i En vintersaga, 1871. Hon spelade gärna härsklystna och mer komplexa kvinnoroller som Sigrid i Frans Hedbergs Bröllopet på Ulfåsa, 1865, och Kleopatra i Antonius och Kleopatra, 1881. Som första skådespelare fick hon 1864 medaljen Litteris et Artibus, senare även In sui memoriam och 1881 en guldmedalj av Svenska Akademien. År 1874 tolkade hon Ester Larsson i Anne Charlotte Lefflers debutpjäs Skådespelerskan ”vidrigt bra”, enligt det motsägelsefulla uttalandet av Kongl. Theaterns första direktör Erik af Edholm. Gestaltningen av yrkeskvinnan som ställs inför problematiken att för kärleks skull avsluta sin karriär samt anpassa sig till ett borgerligt kvinnoideal satte definitivt den då kontroversiella kvinnotypen "den nya kvinnan" på den sceniska kartan. Denna skulle Elise Hwasser fortsätta att utveckla under senare delen av sin karriär, framför allt i Henrik Ibsens pjäser.

Elise Hwasser anses vara starkt bidragande till genomslagskraften på svensk scen av Björnstjerne Björnssons dramer med De nygifta 1866, Mellan drabbningarna 1867 och titelrollen i Maria Stuart i Skottland 1868 som exempel. Framför allt är det dock hennes tolkningar i pjäser av Henrik Ibsen som har gått till historien. I den mindre rollen som Selma Bratsberg i De ungas förbund 1869 inledde hon sina gestaltningar av Ibsens karaktärer. I rollen som den stolta och lidelsefulla sköldmön Hjördis i Härmännen på Helgeland 1876 gjorde hon succé. Aftonbladet beskrev hennes gestaltning av Hjördis som ”en sträng och plastisk stod, huggen av nordisk granit”.

Elise Hwasser beundrade Ibsen och uppskattningen var ömsesidig. År 1877 gestaltade hon titelrollen i Fru Inger till Östråt och 1878 Den nya kvinnan Lona Hessel i Samhällets pelare, vilket anses vara författarens första samhällsdebatterande drama. Denna succé följdes 1880 av Nora i Ett dockhem. Det var på Ibsens begäran som hon som första svenska gestaltade denna roll. Elise Hwasser var då 49 år och blev kritiserad för att vara för gammal. Det menades att hon som första aktens dockhustru med sitt trippande och småsjungande sökte kompensera sin ålder genom att göra Nora överdrivet ung, vilket resulterade i att hennes ålder än mer lyste igenom. Däremot gjorde hon övergången till tredje aktens beslutsamma och vuxna Nora mästerligt. Denna succé följde hon upp med gestaltningen av Fru Alving i Gengångare, 1883, som trots sitt, enligt tiden, kontroversiella tema blev en framgång. I uppsättningen av Vildanden, där hon var förutbestämd att gestalta Gina Ekdahl, blev hon dock utmanövrerad av regissören August Lindberg som sannolikt ville ha makt över rollens tolkning. Elise Hwasser styrde själv över analysen och utförandet av sina roller vilket var kutym för stjärnskådespelare vid denna tid. Detta ville bland andra Lindberg förändra genom att stärka regissörens makt över iscensättningen och skådespelarnas tolkning.

I början av sin karriär fick Elise Hwasser framför allt gestalta roller inom ingenyfacket. Under denna tid präglades hennes spelstil av en ideell realism och ett melodramatiskt utspel, gärna framme vid rampen. Enligt Ingeborg Nordin Hennel tvekade Elise Hwasser inte för effektfullt utspel med ”knäfall, stampande i golvet och eldiga, alternativt ömt vädjande blickar”. Under denna tid blev hon stundtals kritiserad för sitt häftiga utspel och hon ansågs tala i ett för högt tonläge som ibland tenderade att bli skrikigt. Trots att det framför allt var historiedramat och tragedin som var hennes genrer hade hon stora framgångar i komedierna Ett glas vatten av Eugène Scribe, 1860, där hon spelade drottning Anne samt som Baronessan de Mantes i Alfred de Mussets Osvuret är bäst, 1886. Hon hade något stolt och värdigt i sin utstrålning, vilket ansågs göra henne mycket passande för drottningroller, gärna med något rebelliskt och härsklystet i sig.

I samband med den samtida dramatikens genombrott krävdes en större realism och mer vardagsnära spelstil av skådespelarna, vilket många hade svårt att anpassa sig till. Elise Hwasser lyckades dock omvandla sina gestaltningar från det senromantiskt melodramatiska till en mer realistisk spelstil med nyanserad karaktärstolkning. Detta mötte stor beundran både hos kritik och publik. Hon släppte dock aldrig helt en idealrealistisk tolkning utan framhävde gärna vad som ansågs vara tidstypiskt kvinnliga karaktäristika i sina tolkningar av exempelvis Lady Macbeth, där hon tonade ner det demoniska och framställde henne som en tillgiven hustru. I den kontroversiella slutscenen i Ett dockhem, när Nora lämnar sitt hem och sin familj, valde Elise Hwasser att göra detta suckande och med näsduken för ansiktet. I Gengångare betonade hon i sin gestaltning av fru Alving att hon var en lidande hustru och mor vars känslomässiga självkontroll dock aldrig svek henne. Därmed mildrade hon det provokativa i dessa roller och framhävde deras så kallade kvinnlighet, och hon lyckades göra rollerna av dessa nya kvinnotyper mer accepterade och mer mänskliga för tidens publik.

Efter Daniel Hvassers död 1871 blev det successivt svårare för Elise Hwasser att behålla sin starka ställning på teatern. Kritiken växte under 1880-talet mot hennes föråldrade spelstil och, inte minst, mot hennes tilltagande ålderdomliga utseende. Teaterledningen motarbetade henne vilket uppmärksammades i pressen och förbittrade hennes sista verksamma tid. Sin stora dröm att regissera fick hon aldrig förverkliga. När hon bad att få regissera Henri de Borniers pjäs Rolands dotter fick hon avslag av teaterns direktör Erik af Edholm. En kvinna i en arbetsledande position ansågs under 1880-talet som alltför revolutionerande. Under de sista åren på 1880-talet gjorde hon allt färre roller, delvis beroende på sjukdom. År 1886 hade hon dock en stor succé som den kompromisslösa Thora Edlin i Alfhild Agrells Ensam. Hon imponerade även i sin tolkning av Lady Macbeth i Shakespeares drama Macbeth mot den italienska stjärnskådespelaren Ernesto Rossi under hans svenska gästspel 1886.

I samband med att Dramaten 1888 skulle omvandlas från att vara en kunglig teater och i stället drivas av en skådespelarassociation lämnade Elsie Hwasser scenen. Sina återstående år levde hon i Fiskebäckskil på västkusten. Hon döpte sitt hus till Vestråt med en alludering på titelrollen i Ibsens Fru Inger till Östråt, som var hennes favoritroll.

Elise Hwasser avled 1894. Hon är begravd tillsammans med sin make och dotter på Norra begravningsplatsen i Solna.


Hélène Ohlsson



Hänvisa gärna till denna artikel, men uppge alltid författarnamnet enligt följande:

Ebba Charlotta Elisa (Elise) Hwasser, www.skbl.se/sv/artikel/EliseHwasser, Svenskt kvinnobiografiskt lexikon (artikel av Hélène Ohlsson), hämtad 2018-12-10.




Övriga namn

    Flicknamn: Jacobson
    Alternativ namnform: Hvasser


Familjeförhållanden

Civilstånd: Änka
  • Mor: Catharina Maria, kallad Cajsa, Bergström
  • Far: Johannes Magnus Jacobson
  • Syster: Clara Jacobson
fler...


Bostadsorter

  • Födelseort: Stockholm
  • Stockholm
  • Fiskebäckskil
  • Dödsort: Fiskebäckskil


Källor

Litteratur
  • Nordin Hennel, Ingeborg, 'Elise Hwasser: Ibsens första svenska favoritskådespelerska', Ibsens kvinnor - tolkade av scenens kvinnor : skådespelare och regissörer i möte med Ibsens kvinnoroller., S.19-75, 2011

  • Nordin Hennel, Ingeborg, 'En stjärnskådespelerska', Ny svensk teaterhistoria. 2, 1800-talets teater., S. 218-239, 2007

  • Forser, Tomas, Lagerroth, Ulla-Britta & Nordin Hennel, Ingeborg (red.), Ny svensk teaterhistoria. 2, 1800-talets teater, Gidlund, Hedemora, 2007

  • Nordensvan, Georg, Svensk teater och svenska skådespelare från Gustav III till våra dagar. Senare delen, 1842-1918, Bonnier, Stockholm, 1918

  • Hedberg, Frans, Svenska skådespelare: karakteristiker och porträtter, Fritze, Stockholm, 1884



Vidare referenser



Riksarkivet
Riksarkivet

Nyckelord

1800-talet Skådespelare