Lise Meitner var fysiker och tillsammans med sin systerson Otto Robert Frisch formulerade hon 1938 teorin om kärnklyvning, förutsättningen för både kärnkraften och atombomben.

Lise Meitner föddes i Wien i Österrike 1878. Hon utbildade sig till lärare i franska för att därefter gå vidare med studier i filosofi, fysik och matematik vid universitetet i Wien 1901–1905. I december 1905 disputerade hon på en avhandling om värmeledning i inhomogena material med fokus på sambandet mellan dessa materials elektriska ledningsförmåga respektive värmeledningsförmåga.

Kvinnor fick vid förra sekelskiftet efter avlagd doktorsgrad inte forska vid universiteten vilket var frustrerande för den unga Lise Meitner, som var inställd på att fördjupa sig i studier av radioaktivitet. När hon insåg att Berlin var säte för den moderna atomforskningen lyckades hon övertala Max Planck att hon skulle få följa hans kvantteoretiska föreläsningar. Det fick hon, i mån av plats. Manliga forskare och studenter hade dock företräde.

Lise Meitner ville också forska och efter en tid erbjöds hon en plats tillsammans med Otto Hahn i Friedrich-Wilhelms-Universitäts (nuvarande Humboldt Universität) nya radiokemilaboratorium. Från 1907 var hon forskare där och samarbetade med Otto Hahn vid institutionen för kemi. De blev ett framgångsrikt forskarteam och byggde från 1912 upp verksamheten vid Kaiser-Wilhelm-Institut für Chemie (KWI), vilket hade grundats året innan. Lise Meitner publicerade ett stort antal artiklar, flera i samarbete med Otto Hahn, och under pågående världskrig 1917 identifierade de tillsammans grundämnet protaktinium. År 1922 blev Lise Meitner Tysklands första professor i teoretisk fysik. I sammanhanget var hon en verklig pionjär. När världens 43 ledande kärnfysiker samlades till Solvay-konferens i Bryssel 1933 var endast tre av deltagarna kvinnor: Marie Curie, Irène Joliot-Curie och Lise Meitner.

Lise Meitner var till och med 1938 professor i fysik vid Kaiser-Wilhelm-Institut (KWI) für Chemie i Berlin. Den 12 juli samma år tvingades hon dock lämna Tyskland på grund av sin judiska börd. Hon kom då till Sverige, vilket till största delen var väninnan Eva von Bahr-Bergius förtjänst. De två hade lärt känna varandra i Berlin 1912 och var under några år forskarkollegor. Deras vänskap var djup men inte okomplicerad, bland annat på grund av skilda politiska uppfattningar. Även Lise Meitners systerson Otto Robert Frisch hade, redan 1933, tvingats lämna Tyskland och han var 1938 sedan något år tillbaka verksam som fysiker vid Niels Bohrs institut för fysik i Köpenhamn.

Lise Meitner bodde från den 1 september 1938 i Stockholm och hade ett arbetsbord i Manne Siegbahns Nobelinstitutet för fysik, som hade inrättats 1937. Skillnaden mellan centrum och periferi blev tydlig för Lise Meitner den första tiden i Sverige, som en av världens ledande kärnfysiker och statslös flykting. Här saknades inte bara instrument utan också den professionella dialogen. Men när hon blev erbjuden att delta i det av USA, Storbritannien och Kanada initierade Manhattanprojektet, blev svaret ändå nej. Erfarenheterna från tjänstgöring som röntgensjuksköterska och av att ha sett nervgifternas förödande verkningar under första världskriget hade gjort henne till pacifist.

Inspirerad av Enrico Fermis bestrålning av grundämnen med långsamma neutroner hade Lise Meitner 1934 initierat ett projekt vid KWI och övertalat Otto Hahn att ingå i teamet. Hennes medverkan i laboratoriet avbröts när hon tvingades lämna Tyskland. Som flykting hade hon under hösten 1938 endast kunnat delta på distans i det fortsatta arbetet, men hade även rest till Köpenhamn för att där tillsammans med Otto Hahn och Niels Bohr diskutera pågående forskning. Jul- och nyårshelgen 1938 skulle Lise Meitner och systersonen Frisch gästa paret Eva von Bahr-Bergius och dennas make Niklas Bergius i Kungälv. Innan Lise Meitner lämnade Stockholm för julfirandet fick hon ett brev från kollegan Otto Hahn som redogjorde för resultat från ett pågående gemensamt forskningsprojekt. Han kunde inte tolka resultatet: Vid neutronbestrålning av uran bildades barium.

Väl i Kungälv tog Lise Meitner och Otto Robert Frisch en paus i julfirandet och begav sig ut i stadens vinterlandskap. Under hela promenaden kretsade samtalet kring brevet från Otto Hahn och det redovisade resultatet. Med referens till Niels Bohrs tankar kring atomkärnan som en droppe som kan töjas ut och dela sig gjorde Lise Meitner en beräkning av vilka energier som skulle bli tillgängliga vid en klyvning och kom fram till att den elektriska repulsionen mellan de två fragmenten skulle ge ca 200 MeV i energi. Både hon och Frisch insåg att det var en revolutionerande ny kunskap och att de så fort som möjligt måste kontrollera att beräkningen stämde, för att kunna publicera resultatet.

Svaret till Otto Hahn blev kortfattat, så kortfattat att han och medarbetaren Fritz Strassmann hann före med publicering i tyska Die Naturwissenschaften utan att ha hela uträkningen klar för sig. Lise Meitners och Otto Robert Frischs publicering i brittiska Nature blev av redaktionella skäl dessutom något försenad men den var korrekt, vilket också påpekades av världens ledande fysiker med Niels Bohr i spetsen, när de nominerade Lise Meitner som kandidat för att erhålla ett Nobelpris. Lise Meitner hade sedan 1924 nominerats 15 gånger, de flesta förslagen hade kommit från Max Planck, flera gånger tillsammans med Hahn. Hon fick dock aldrig Nobelpris, men av Nobelkommitténs numera offentliga protokoll framgår att i diskussionerna om tänkbara kandidater mellan 1939 och 1944 utgick man från de två publiceringsdatumen. Påpekanden från ledande internationella fysiker som Niels Bohr, Arthur Compton, James Franck med flera noterades inte och Otto Hahn fick 1944 års Nobelpris i kemi, "för hans upptäckt av fission av tunga atomkärnor".

Motiveringen till att utesluta Lise Meitner är höljd i dunkel men kemisten The(odor) Svedberg ansåg att ”det var svårt att fastslå betydelsen av uranatomens klyvning, även om den utan tvivel ändå är fundamental”, 1939. Manne Siegbahn anslöt sig året därpå till diskussionen och gemensamt kom man fram till att endast Otto Hahn kunde belönas.

Den 6 och 9 augusti 1945 fälldes atombomberna över Hiroshima och Nagasaki. Dessa bomber var en chock för hela världen. Lise Meitner, som befann sig i Dalarna på semester, blev eftersökt av pressen. Från USA kom en begäran om att Mrs. Eleanor Roosevelt skulle få göra en radiointervju med henne. Den gjordes från en studio i Leksand och det var första gången som en sådan genomfördes med länk över Atlanten.

Lise Meitner blev naturligtvis besviken över att inte få Nobelpris, men svårare för henne var rapporterna från koncentrationslägren och tyskt agerande under andra världskriget samt de förödande resultaten av atombomberna i Hiroshima och Nagasaki. Statsminister Tage Erlander hörde till dem som reagerade på Nobelkommitténs orättvisa behandling av Lise Meitner. När den av honom inrättade Atomkommittén beslutade att tilldela henne en professur och ett laboratorium vid Kungliga Tekniska högskolan (KTH) kunde hon lämna Manne Siegbahns institut. Hon blev rådgivare till projektet att bygga Sveriges första underjordiska reaktor och deltog som vetenskaplig expert i det statliga atomenergiprogrammet. När Tage Erlander erbjöd henne ett svenskt medborgarskap och försäkrade att hon även skulle kunna behålla det österrikiska tackade hon ja 1949. Under det närmaste decenniet blev hon en flitig föreläsare på båda sidor om Atlanten och fick en rad prestigefyllda priser och belöningar. Hon pensionerades från tjänsten på KTH 1953.

Lise Meitner blev 1955 utsedd till Foreign Member of The Royal Society i England och hon flyttade 1960 till Cambridge där hennes systerson Otto Robert Frisch var professor vid Trinity College och Cavendish Laboratory.

Lise Meitner var ogift och hade inga barn. Hon avled 1968 och efter hennes egen önskan begravdes hon på kyrkogården vid St. James parish church i Bramley, Hampshire, nära sin bror Walter som dog 1964. På hennes gravsten står: ”Lise Meitner: a physicist who never lost her humanity”. Grundämnet Meitnerium 109 blev 1997 uppkallat efter Lise Meitner. Hon är den enda kvinna som hedrats med en staty utanför Humboldt-Universität zu Berlin. Den restes 2014.