Elise Ottesen-Jensen var en av grundarna till RFSU och dess första ordförande. Hon hade en central roll i sexualupplysning och sexualpolitik i Sverige under större delen av 1900-talet.
Elise Ottesen-Jensen växte upp i Norge. Fadern var prost, och modern, som var biskopsdotter, födde 18 barn varav elva nådde vuxen ålder. På 1910-talet blev Elise Ottesen-Jensen journalist i arbetarpressen. En viktig influens var den norske syndikalisten Martin Tranmæls idéer om antimilitarism, internationalism och direkt aktion. Sitt första sexualpolitiska inlägg gjorde hon 1914 i tidningen Arbeidet där hon föreslog att sexualbrottslingar skulle isoleras på en ö och bedriva jordbruk. Vid samma tid träffade hon den svenska syndikalisten Albert Jensen. År 1919 flyttade hon med honom till Stockholm. Paret levde som sambor fram till 1931 då de ingick äktenskap. År 1945 skilde de sig.
Även i Sverige var Elise Ottesen-Jensen verksam som journalist. På 1920-talet tog hon sig signaturen ”Ottar”, och ansvarade för kvinnosidor i Sveriges Arbetares Centralorganisations tidning Arbetaren och i ungsocialisternas Brand. År 1925 gav hon ut månadstidningen Vi kvinnor. Hennes artiklar rörde till en början främst kvinnans ställning inom socialismen och i den fackliga kampen, men hennes engagemang gled sedan alltmer över på det sexualpolitiska området. I böckerna Ovälkomna barn: Ett ord till kvinnorna, 1926, och Könslagarnas offer, 1928, rasade hon mot ”köns- och klasslagarna” som förbjöd abort och preventivmedelsupplysning. I den mindre agitatoriska och mer känslofyllda boken Människor i nöd, 1932, belyser hon den sexuella okunnighetens konsekvenser.
År 1933 grundades Riksförbundet för sexuell upplysning (RFSU) av Elise Ottesen-Jensen, tillsammans med en grupp socialistiska läkare och företrädare för arbetarrörelsen. Målet var att skapa en bred folkrörelse för sexualupplysning och sexualpolitik, och Elise Ottesen-Jensen blev organisationens ordförande. RFSU krävde att sexualundervisning skulle införas i skolan, att rådgivningsbyråer för sexuella frågor skulle upprättas över hela landet, att lagen som förbjöd upplysning om preventivmedel skulle upphävas, att fattiga skulle få preventivmedel gratis, att abort och steriliseringar skulle införas av sociala, medicinska och rasbiologiska skäl och att homosexuella kontakter skulle avkriminaliseras.
Genom Världsligan för sexuell reform som grundats 1928 fick Elise Ottesen-Jensen ett internationellt nätverk. Därigenom lärde hon känna Max Hodann som var stadsläkare i Berlin, sexualupplysare och aktivist. När sexualreformrörelsen krossades av nazisterna i Tyskland flydde han och hamnade till slut i Sverige och på RFSU. Under denna tid var Elise Ottesen-Jensen ordförande för den svenska delen av International Rescue and Relief Committé, (IRRC), en organisation som hjälpte flyktingar.
I RFSU fick agitatorn Elise Ottesen-Jensen lämna plats för sexualupplysaren och organisatören. Om kapitalets förtryck tidigare varit den främsta måltavlan för henne blev det nu den utbredda okunnigheten i sexualfrågor. RFSU blev med tiden etablerat och accepterat, och ett slags expertorganisation i sexualfrågor i Sverige.
År 1953 deltog Elise Ottesen-Jensen i bildandet av världsorganisationen International Planned Parenthood Federation (IPPF). Under de första åren var hon ordförande för EuropaAfrikaregionen, och under tidigt 1960-tal var hon IPPF:s president.
Elise Ottesen-Jensen avled i september 1973.
