Ella Heckscher var en av 1900-talets stora föregångare inom svensk släktforskning; professionell uppdragsforskare, förkämpe för offentlighetsprincipen i de statliga arkiven och initiativtagare till den första släktforskarföreningen i modern släktforskarrörelse.
Ella Heckscher föddes 1882 i Stockholm och var dotter till juristen och nationalekonomen Isidor Heckscher och hans hustru Rosa, född Meyer. Hon var yngre syster till Eli Heckscher, en internationellt ryktbar nationalekonom, ekonomhistoriker och professor. Familjen var judisk, men assimilerad och sekulär.
Efter realskola i Göteborg, dit hon flyttat med föräldrarna 1896, gick hon på lärarinneseminarium 1900–1902 i Stockholm och därefter en kortare handelsutbildning. Hon varvade sedan, under de kommande två decennierna, kortare kontorsanställningar med konvalescentperioder, ekonomiskt understödd av fadern. Hon var djupt engagerad i välgörenhetsarbete, bland annat för tuberkulossjuka.
Det är ovisst när Ella Heckschers intresse för släktforskning startade. Det har uppgivits att det var i samband med att hon 1914 flyttade till Uppsala, där hon var folkbokförd från 1919 till sin död. Redan 1911 började hon dock som timanställd kontorist på Landsarkivet i Uppsala. År 1918 startade hon sitt företag, Genealogiska byrån, i vilket hon bedrev uppdragsforskning; från slutet av 1924 på heltid.
Åren 1922—1924 arbetade Ella Heckscher som genealog på Statens institut för rasbiologi, som startats av Herman Lundborg 1921. Hon blev då omtalad som Sveriges första statsanställda genealog och blev intervjuad i veckotidningar som Idun och Vecko-Journalen. Under sin period på institutet publicerade hon 1924 Släktboken. Del 1. Familjetabeller och antavla samt några råd vid upprättande av genealogiska tabeller jämte exempel. Boken möttes av välvilliga recensioner. De följande två delarna, båda publicerade 1925, var dock författade av Herman Lundborg med undertitlarna Rasbiologi och rashygien samt svenska folkets rasbeskaffenhet. Korta översikter och Rasbiologisk personbeskrivning jämte formulär. Att Ella Heckscher arbetade på institutet framstår mot bakgrund av hennes judiska härkomst som motsägelsefullt. Hon fann det också allt svårare att fortsätta där och lämnade institutet i slutet av 1924.
Efter att hon lämnat institutet startade hennes bana som professionell uppdragsforskare: hon åtog sig att mot betalning utföra släktforskning åt andra, även uppdragsgivare i USA. Under åren hade hon många medarbetare, bland andra släktutredarna Ludolf Häusler och hans dotter Miriam.
Under första halvan av 1900-talet var statens regionala arkivorganisation under uppbyggnad. De äldsta delarna av församlingarnas arkiv hade börjat levereras till landsarkiven och i den mån yngre material fanns tillgängligt var det inte självklart att det lämnades ut. Det ledde till en konflikt med landsarkivarien i Uppsala som menade att sekretess gällde 90 år efter en handlings sista anteckning. Han vägrade att gå igenom arkivhandlingarna som Ella Heckscher begärde ut med hänvisning till den stora arbetsinsats som krävdes. Frågan gick till Justitieombudsmannen som gav båda delvis rätt men samtidigt bad åklagaren åtala landsarkivarien för tjänstefel. Målet avgjordes slutligen i Svea hovrätt med en friande dom. Först 1937 kom den nuvarande sekretessregeln om 70 år. Konflikten ledde till att Ella Heckscher blev omskriven i den rikstäckande pressen.
Under våren 1933 pågick en insändardebatt i Svenska Dagbladet om behovet av att starta en släktforskarförening för fritidssläktforskare. Existerande föreningar var antingen, som Personhistoriska samfundet (PHS), akademiskt orienterade och ointresserade av allmogeforskning, eller som Skandinaviska släktstudiesamfundet, belastade av dåtidens rasbiologiska strömningar. Ella Heckscher deltog i debatten med inlägg vars udd delvis var riktade mot Bengt Hildebrand, vid tillfället sekreterare i PHS och redaktör för dess tidskrift. Hon föreslog då bland annat att en av föreningens uppgifter borde vara att skapa namnregister till olika genealogiska handskriftssamlingar vid svenska arkiv och bibliotek.
Från försommaren ingick hon i den grupp som kom att förbereda den nya föreningens tillblivelse. Bevarad korrespondens visar att hon var aktiv i processen och hon var också den i gruppen som intervjuades i pressen. När den tryckta inbjudan till föreningsgrundandet gick ut på hösten saknades dock hennes namn bland undertecknarna.
I november 1933 grundades sedan Genealogiska Föreningen och Ella Heckscher ingick i den första styrelsen som skattmästare, den enda kvinnan i styrelsen under föreningens första två decennier. Hon ingick också i styrelsens arbetsutskott tillsammans med fyra män; en major, två kaptener och en löjtnant. Redan i början av 1934 fanns de första registren tillgängliga och det är tydligt att en del av de register Ella Heckscher efterfrågat redan var utförda av henne själv. Av styrelseprokollen framgår att hon tidvis var konvalescent och andra var tvungna att sköta den ekonomiska redovisningen.
Ella Heckscher kvarstod i styrelsen till 1937. Orsaken till att hon slutade var att styrelsen mot hennes rekommendation ville välja in en person från Skandinaviska släktstudiesamfundet, där Herman Lundborg var hedersordförande. Endast ordföranden tog hennes parti. Hon avgick ur styrelsen tillsammans med ordföranden och lämnade dessutom föreningen samt tackade nej till att bli hedersledamot. Vid sidan av sin uppdragsforskning ägnade sig Ella Heckscher därefter åt föredrag, radioprogram och kurser om släktforskning. Hennes kanske viktigaste insats för den svenska släktforskningen var dock som handboksförfattare.
Under 1938 åtföljde hon sin bror Eli Heckscher till USA. Hon höll föredrag i svensk-amerikanska föreningar runt om i landet och gav många intervjuer i svensk-amerikanska tidningar. Det blev ett besök i den amerikanska släktforskningens Mecka, Salt Lake City i Utah. Resan lade troligen grunden för många framtida forskningsuppdrag. Under resan skrev hon också manus till en ny handbok, Sex kapitel om släktforskning. Kort handledning för amatörer, utgiven 1939. I recensionerna av hennes första bok, från 1924, efterfrågades en populär handledning i släktforskning. Här uppfylldes nu det önskemålet. Den nya boken kom att återutgivas i ytterligare tre upplagor under hennes livstid, 1954, 1955 och 1959. Efter hennes bortgång, åren 1965, 1966 och 1970, utkom den i ytterligare tre upplagor, men då under titeln Släktforskning. Kort handledning för amatörer. De täta upplagorna under 1950- och 1960-talet avspeglar det ökande intresset för släktforskning under dessa år.
Ella Heckscher var under lång tid en pionjär inom den svenska släktforskarrörelsen. Tidigt tog hon initiativ som var ägnade åt att underlätta för fritidssläktforskare, amatörer som hon kallade dem. Detta var i kontrast med dåtidens ledande personhistoriker och släktforskare som dels ofta hade akademisk skolning, dels var inriktade på högreståndsgenealogi. Genom att ta fram sökverktyg, initiera en central släktforskarförening, pedagogisk verksamhet och handboksförfattande bidrog hon inte bara till den svenska släktforskarrörelsens starka framväxt från mitten av 1900-talet utan också till att skapa viktiga verktyg i den moderna släktforskningen och för att etablera principen om fri tillgång till arkiven. In i det sista fortsatte hon sitt välgörenhetsarbete och testamenterade sin kvarlåtenskap till Stiftelsen Andreas Ands minne.
Ella Heckscher avled 1964 i Uppsala. Hon ligger begravd på Uppsala gamla kyrkogård.
