Ellen Hilberth var missionär, utsänd av den baptistiska rörelsen Örebromissionen (ÖM) till Centralafrika. Hon gjorde där betydelsefulla insatser, inte minst inom sjuk- och hälsovården som hon hade ett övergripande ansvar för.
Ellen Hilberth föddes 1898. Hon växte upp i Nysund, Degerfors kommun, där föräldrarna bodde på moderns föräldragård och hade ett litet lantbruk. Hennes far, Anders Emil Larsson, hade tillbringat sju år i Amerika men kom tillbaka till hembygden 1897 och gifte sig samma år. Hennes mor Maria Lovisa, född Andersson, dog redan 1906 efter en tids sjukdom. Fadern tog ensam hand om den åttaåriga Ellen Hilberth och hennes två år yngre tvillingsystrar, med hjälp av hembiträden och hushållerskor. Hemmet präglades av en svenskkyrklig fromhet. Under åren 1911–1912 intensifierades en andlig väckelse i bygden genom en av Örebromissionens (ÖM) evangelister, och fadern blev engagerad i frikyrklig verksamhet. Dessa och andra minnesbilder berättar Ellen Hilberth om i ett kapitel i boken Tack mor och far!, utgiven av ÖM 1950.
I samband med väckelsen i hembygden blev Ellen Hilberth döpt och medlem i den lokala baptistförsamlingen. År 1922 sökte hon sig till ÖM:s bibelskola i Örebro och blev sedan verksam som evangelist ett par år. Efter sjuksköterskeutbildning i Örebro sökte hon sig 1926 till Örebro missionsskola med sikte på arbete i Afrika. Efter språkstudier i Frankrike, Schweiz och England och studier i tropisk medicin i Bryssel och Brazzaville kom hon 1930 väl förberedd till arbetet på ÖM:s arbetsfält i Oubangui-Chari, en av kolonierna i Franska Ekvatorialafrika (nuvarande Centralafrikanska republiken; Franska Ekvatorialafrika i sin helhet omfattade även Gabon, Kongo och Tchad). Där mötte hon John Hilberth, som 1929 hade förlorat sin fru i komplikationer vid en förlossning. De gifte sig i december 1931 och blev ett inflytelserikt missionärspar under en omvälvande tid.
Ellen Hilberth var pionjär och starkt pådrivande i missionssjukvården. Hon skrev otaliga promemorior, brev, tidningsartiklar och bokkapitel i det syftet. År 1944 blev det tillåtet för fler än franska läkare att vara verksamma i kolonin. Ellen Hilberth argumenterade därför återkommande för att ÖM skulle sända ut en läkarmissionär, något som förverkligades först efter hennes död. Vid sidan av sitt kliniska arbete undervisade hon om sjukdomar och hur de kunde bekämpas. Hon samlade även medicinalväxter för läkemedelsfirman Hässle i Göteborg och stod i ständig kontakt med professor Finn Sandberg vid Farmaceutiska institutet i Stockholm. Hennes intellektuella läggning, administrativa begåvning och stora arbetsförmåga gjorde att hon även fick andra uppgifter, på missionsstationerna och vid den pastorsutbildning som maken John Hilberth hade grundat 1953 i staden Carnot. Hon var inte rädd för att ge sig i kast med nya och utmanande frågor. Vid en ekumenisk fortbildningskurs för missionärer i Holsbybrunn 1957 var hon inledare till ett samtal på temat ”Är missionären i sin kärlek en tyrann?” Senare forskning har visat att hon också hade en betydelsefull roll, om än i bakgrunden, i den process för självständighet för den afrikanska kyrkan där hennes make var starkt pådrivande.
Ellen Hilberths vetgirighet ledde till kulturstudier kring religion, sjukdom och hälsa som under en Sverigevistelse kröntes med en filosofie kandidat-examen 1957 vid Uppsala universitet i religionshistoria och etnografi. En fortsatt forskning vid sidan av hennes krävande arbete skulle dock avbrytas abrupt. Under en byresa vid påsktiden 1961 insjuknade hon. Resan avbröts och makarna Hilberth återvände till centralorten Berbérati, men hennes liv kunde inte räddas. Ellen Hilberth avled den 2 april 1961 i hjärtförlamning (myokardit) och begravdes på kyrkogården i Bania där de tidigare bott. Hon efterlämnade en färdig studie om personnamn på gbayaspråket och deras betydelse liksom omfattande anteckningar om sjukdomsbot, obstetrik och naturmediciner. Maken John redigerade detta material som utkom postumt i Contribution à l’Ethnographie des Gbaya, 1968.
