Ellen Eriksson var lokalpolitiker, kvinnosakskvinna och glesbygdskämpe.

Ellen Eriksson föddes 1900 i Ambjörby, i norra Värmland. Modern dog när Ellen var liten och hon adopterades av sin moster och morbror i Stockholm. Familjen bodde på Nybrogatan i kvarteren kring Hedvig Eleonora kyrka på Östermalm i Stockholm och där gick Ellen Eriksson i skola. Ellen Eriksson fick följa med morbrodern till Stockholms Folkets Hus på kvällarna, där det hölls radikala vänstersocialistiska möten. Där träffade hon jämnåriga barn till andra politiskt aktiva och hon fick också sin första politiska skolning.

Under 1909 års storstrejk ökade familjens politiska engagemang och morbrodern Lars Eriksson Silow var aktiv i strejkrörelsen. Han ägde dock ett bageri, så trots knapra strejktider klarade sig familjen bra, både med pengar och bröd. Morbrodern avled dock 1912 i tuberkulos. Men tack vare att moster Marit arbetade som glansstrykerska och hade en strykinrättning, gick ekonomin runt även efter morbroderns död.

När Ellen Eriksson gått ur folkskolan började hon först som modistelev på Åhléns för att sedan söka sig vidare till Nordiska Kompaniet (NK). Där krävdes dock kunskaper i tyska, engelska och matematik som Ellen Eriksson saknade. Hon börjar därför på aftonskola. Men livet ändrades återigen våren 1917, då även moster Marit dog. Ellen Eriksson lämnade familjens lägenhet på Grev Turegatan och flyttade till ett rum i hörnet Västmannagatan/Frejgatan. Hon tjänade egna pengar och kunde klara sig själv, men då hon var omyndig beslutades att hon skulle flytta tillbaka till Ambjörby där hon skulle få bo hos andra släktingar under förmynderskap. Efter tolv år i Stockholm tog Ellen Eriksson farväl av staden och började sin resa tillbaka till Värmland.

En kort tid efter flytten till Värmland träffade hon Karl Eriksson. De gifte sig 1920 och bosatte sig på Ellen Erikssons släktingars gamla torp i Månäs. Samma vår föddes dottern Elsa. Paret Eriksson hade ett par kor, grisar och några andra smådjur. Maken arbetade i skogen åt Uddeholmsbolaget och snart kom Ellen Erikssons liv åter att präglas av strejktider. I november 1922 gick Svenska Skogs- och flottningsförbundet (LO) och Syndikalisternas lokala samorganisationer ut i strejk för bättre löner och arbetsförhållanden för skogsarbetarna. Under tiden som strejken pågick fick familjen Eriksson elva kronor i veckan ur strejkkassan. Tack vare sitt småbruk hade de fortfarande mat till skillnad från många grannar som svalt.

När det var dags för dottern att börja skolan lämnade familjen torpet på västra sidan Klarälven och byggde sig ett hus på älvens östra sida. Ellen Erikssons politiska engagemang väcktes då åter till liv. Deras nya grannar var skogsarbetare och annat arbetsfolk som var anställda av Uddeholmsbolaget. Snart bildades en fackförening på orten och 1931 bildades också Femtå kommunistiska arbetarekommun. År 1930 blev Ellen Eriksson medlem i Sveriges Kommunistiska parti (senare Vänsterpartiet). Efter flytten hade hennes make slutat arbeta i skogen åt Uddeholmsbolaget, och ägnade sig istället åt småskalig affärsverksamhet. Han köpte upp lingon, smågrisar, fisk och blommor som sedan såldes.

Strax efter att tyskarna gått in i Norge 1940 blev Karl Eriksson inkallad. Han blev förlagd vid Brattmon nära norska gränsen och där öppnade Ellen Eriksson tillsammans med väninnan Karin ett litet kafé för de inkallade. Kaféet blev populärt bland militärerna. Vägg i vägg med köket och serveringsrummet fanns officersförläggningen. Ibland fick Ellen Eriksson även officerarna att lyssna på det sovjetiska radioprogrammet Vackra Maj, där de blev uppdaterade om Sovjets syn på kriget.

Under kriget fick kvinnorna dra tyngre lass än vanligt, både i hemmen och på sina arbetsplatser. Tvättandet var en av de tunga sysslorna som tog mycket ork och kraft, inte minst på vintern. Ellen Eriksson och grannkvinnorna gjorde gemensam sak och uppvaktade fullmäktige i Nyskoga med krav på att en tvättstuga skulle byggas. När fullmäktige sa nej bildade Ellen Eriksson en partipolitiskt neutral kvinnoklubb bestående av bönder, socialdemokrater och centerpartister. På grund av att Ellen Eriksson satt i kvinnoklubbens ledning stämplades klubben som kommunistisk. För att förtydliga att kvinnoklubben var partipolitiskt neutral, sökte man sig till organisationen Svenska Kvinnors Vänsterförbund (SKV).

SKV hade bildats 1931 ur Frisinnade Kvinnors Riksförbund för att möjliggöra ett samarbete mellan vänsterinriktade kvinnor i flera olika partier. SKV:s första ordförande var läkaren, sexualupplysaren och pacifisten Andrea Andreen. I november 1945 hölls en stor fredskonferens i Paris på initiativ av kvinnorna inom den franska motståndsrörelsen. Totalt deltog 250 kvinnor från 39 olika nationer. Under konferensen bildades Kvinnornas Demokratiska Världsförbund (KDV), en världsomfattande organisation mot fascism och diktatur, för fred och kvinnors rättigheter. Efter konferensen blev organisationen Svenska Kvinnors Vänsterförbund medlemmar i Kvinnornas Demokratiska Världsförbund, och vid samma tid blev kvinnoklubben i Ambjörby medlemmar i SKV.

Kampen för tvättstugan fortsatte och genom kvinnoklubbens, numera SKV i Ambjörby, försorg blev den verklighet. Kvinnoklubben tog även initiativ och samlade ihop pengar till en bro vid färjeläget i Ambjörby. Tvättstugan och den nya bron var bara ett par av de förbättringar som Ellen Eriksson var med och drev igenom, till fördel för bygdens kvinnor.

Genom sitt ordförandeskap i SKV kom Ellen Eriksson att resa en hel del, även utomlands. En resa som gjorde särskilt stort intryck på henne var den till Mödrarnas Världskongress i Lausanne sommaren 1955 anordnad av KDV. Kongressen handlade om barns rättigheter och Ellen Eriksson reste till Lausanne i sällskap av bland andra Andrea Andreen. En annan resa gick till dåvarande Sovjetunionen för att på plats åse hur olika delar av landet var drabbat av kriget.

SKV i Ambjörby var en mycket slagkraftig förening under Ellen Erikssons ordförandeskap. De var aktiva i alltifrån bygdens problem till internationella fredsfrågor. Detta ledde så småningom till att Ellen Eriksson i september 1965 blev inröstad i Norra Ny kommunfullmäktige där hon satt i elva år. Under denna tid rådde kallt krig i övriga världen, en företeelse som Ellen Eriksson själv benämnde som en ”otrevlig och dum sak”. Det spända internationella läget mellan öst och väst kom att påverka lokalpolitiken. Inte sällan upplevde Ellen Eriksson motstånd från de andra partierna på grund av sin politiska ideologi.

Ellen Eriksson fortsatte sitt engagemang i samhället även efter att hon på grund av nedsatt syn lämnat kommunalpolitiken bakom sig. Glesbygdsproblematiken var en viktig fråga för henne och hon var till exempel mycket kritisk mot den dåligt utbyggda kollektivtrafiken i norra Värmland. Som mest var Ellen Eriksson ordförande i sju föreningar, bland dem Pensionärsföreningen där hon aktivt deltog i arbetet att skriva bygdens historia i projektet Bygd i Förvandling, vilket resulterade i boken Så var det förr... – Pensionärer i Värmland berättar.

År 1993 gick Ellen Eriksson ur tiden. SVK:s medlemstidning Vi Mänskor, publicerade ett minnesord, skrivet av partikollegan Bengt Berg, som avslutades med Ellen Erikssons egna ord: ”En måst ställ te mä litt väsen så de märker att en finns...trägen vinner.”