Svenskt kvinnobiografiskt lexikon

Till avancerad sökning
 

För att göra mer avancerade sökningar och sammanställningar kan du använda Språkbankens verktyg Karp. Det rekommenderas i första hand för forskare som vill analysera de uppgifter som ligger till grund för SKBL.

  Till Karp (Extern länk)

Helena (Ellen) Elisabeth Florentina Hartman-Cederström

1860-07-311945-01-04

Skådespelare

Ellen Hartman-Cederström var sin tids diva på Dramaten och Sveriges mest kända och omtalade skådespelerska under 1800-talets två sista decennier.

Ellen Hartman-Cederström föddes i Stockholm utom äktenskapet, men växte upp under relativt goda ekonomiska omständigheter. Enligt egna uppgifter började hon att drömma om teatern redan då hon gick i Franska skolan. Trots sin mors motstånd fick hon börja på Nya teaterns barnteater under ledning av teaterdirektören Louise Stjernström. Hon debuterade där som 17-åring i Ernst Lundqvists komiska enaktare Mellan barken och trädet, 1877. Trots att hon var oskolad blev hon redan vid debuten en favorit hos publiken, men fick blandad kritik av recensenterna. Året därpå debuterade hon på Dramaten och antogs därefter till elevskolan.

Ellen Hartman-Cederström blev tidigt uppmärksammad för flera roller som naiv och oskuldsfull flicka, en så kallad ingeny. Hennes definitiva genombrott kom som den fjortonåriga Gurli, en biroll i Anne Charlotte Lefflers pjäs Den räddande engeln 1883. Vid denna tidpunkt hade hon gift sig med skådespelaren Victor Hartman, även han anställd på Dramaten. Författaren Gustaf af Geijersam menade att den som sett Ellen Hartman-Cederström gestalta Gurli aldrig glömde det. Rollfiguren gjorde även stort intryck på den unga Selma Lagerlöf. År 1886 blev Ellen Hartman-Cederström premiäraktris och samma år fick hon medaljen Litteris et Artibus av kung Oscar II, för sina konstnärliga insatser. År 1887 gjorde hon återigen stor succé med enaktaren I telefon av Victoria Benedictsson. Hon var nu en av Sveriges populäraste skådespelare, gjorde bejublade gästspel i de nordiska huvudstäderna och processades av sin publik fram till diva.

Ellen Hartman-Cederström förkroppsligade en ny populär femininitet, den segrande flickaktigheten. Hennes rolltolkningar bröt mot tidens normer, vilka föreskrev att flickor skulle vara blygsamma, omedvetna och passiva. Hon bröt även på många sätt mot rådande teatertradition för en ingeny, och utvecklade därmed rollfacket till en större komplexitet. Hon förkroppsligade en komisk flicktyp som var sanningssägande, fysiskt aktiv, busig och intresserad av erotik. Hon gestaltade dessa tonårsroller med stor humor i replikföring samt i fysiska handlingar där hon ofta stiliserade sitt rörelsemönster på ett sätt som ansågs komiskt. Ellen Hartman-Cederström uppfattades som mycket naturlig på scen. Forskningen visar att hon omvandlade vissa repliker till talspråk, lade till skämt och färgade sina roller med gott humör, till exempel genom sitt excellerande i ett naturligt klingande skratt. Hon spelade även mer vuxna karaktärer. Särskilt framgångsrik var hon i roller som ung, erotiskt farlig fru i franska boulevarddramer som till exempel Vi skiljas av Victorien Sardou, 1890.

I maj 1891 lämnade Ellen Hartman-Cederström plötsligt landet med en ung adlig officer och bröt därmed sitt kontrakt med Dramaten. Resans syfte var att hon skulle få skilsmässa för att kunna gifta om sig. Det första lyckades, men inte det andra. Det framkom att hon tidigare haft en relation till sin tilltänktas bror. Skandalen gav upphov till en flora av skvaller och hon utsattes för ett mediedrev där hon skrevs fram som en promiskuös kvinna som misslyckats med att manipulera sig in i aristokratin. Övergiven och utskämd var det omöjligt för henne att återvända till Sverige. Hon gick i exil och bosatte sig i Paris. Där tog hon lektioner för Benoît-Constant Coquelin (mer känd som Coquelin ainé) som var en av Frankrikes mest skickliga och populära skådespelare. Han engagerade henne på sin turné till Ryssland och Skandinavien våren 1892. I mars 1892 återvände hon till Stockholm och uppträdde som fransktalande skådespelerska i Coquelins teatersällskap. Tillbaka i Paris utbildade hon sig på Konservatoriet samt var våren 1893 anställd på Théâtre du Vaudeville. Under sin tid i Frankrike studerade hon fransk klassicistisk spelstil och språkbehandling och lärde sig att behärska den stränga franska teatertraditionen för ingenyfacket. När hon senare återvände till Stockholm återgick hon dock till sitt gamla, mer uppsluppna och komiska spelsätt.

Ellen Hartman-Cederströms gästspel i Stockholm med Coquelin ainé klargjorde att hon kunde återvända till staden, trots vissa protester på grund av moralisk indignation, bland annat i konservativa tidningar som Smålandsposten. I november 1893 återvände hon till Dramaten för ett gästspel som varade till februari. Hon försökte då vidga sin repertoar med ett tyngre och mer dramatiskt rollfack med titelrollen i Froufrou av Henri Meilhac, och Ludovic Halévy, men fick delvis negativ kritik. Under detta gästspel drog hennes namn publik till Dramatens salong, som var fullsatt under i stort sett alla de 58 kvällar som föreställningen gavs. Därefter gjorde hon en turné i svenska städer. Hösten 1894 var hon tillbaka på Dramaten och 1895 återanställdes hon, ett beslut som ledde till intern konflikt på teatern, vars personal hade delade uppfattningar om henne. Samma år fick hon sin största succé i den franska komedin Madame Sans-Gêne av Victorien Sardou. Eftersom hon var en så kallade publikmagnet användes hon flitigt av teaterledningen och repertoaren anpassades till stor del efter henne. Under hela sin karriär, men framför allt under 1890-talet, var hon starkt bidragande till Dramatens goda intäkter. Den så kallade ”Ellen Hartman-repertoaren” blev trots sin popularitet hos publiken mycket kritiserad av vissa skribenter, som Emil Grandinson och Tor Hedberg.

År 1898 avslutade Ellen Hartman-Cederström sitt yrkesliv i och med sitt äktenskap med friherren och ryttmästaren Bror Cederström och bosatte sig i Malmö. Under sina första år som gift var hon på grund av sin tidigare skandal och sitt yrke, som under denna tid ansågs som icke-respektabelt, utfrusen ur den skånska societeten. Efter ett par år accepterades hon dock och formade en vänskap med sin svägerska, slottsfrun Henriette Coyet på Torup, som hade hög status inom den skånska högadeln, samt var en inflytelserik person i det skånska kulturlivet. Trots att Ellen Hartman-Cederström lämnat teatern behöll hon sin status som celebritet och omskrevs regelbundet i pressen.

År 1920 gjorde hon comeback på Dramaten i Madame Sans-Gêne under namnet Ellen Hartman-Cederström. Vad som ursprungligen hade varit ett enstaka gästspel blev under de första åren av 1920-talet återkommande repriser av hennes stora succéer. Under denna tid blev hon, enligt egen utsago, tillfrågad om att bli chef för Dramaten. Hon gjorde även ett par nya roller, bland annat som Märtha Dohna i stumfilmen Gösta Berlings saga efter Selma Lagerlöfs roman i Mauritz Stillers regi. Där spelade hon mot Greta Garbo i dennas genombrottsroll. Ellen Hartman-Cederströms röst finns bevarad genom ett ljudband där hon gestaltar telefonsamtalet som var hennes öppningsmonolog i I telefon.

Ellen Hartman-Cederström dog 1945.


Anmärkning : Ellen Hartman-Cederström var först känd under sitt flicknamn, Ellen Hedlund. År 1881 gifte hon sig för första gången och fick då namnet Ellen Hartman. Efter andra giftermålet 1898 kom hon att heta Ellen Cederström. I senare tiders uppslagsverk går hon under namnet Ellen Hartman-Cederström. I den bibliografiska databasen LIBRIS är uppslagsordet Hartman, Ellen. Söker man information om henne i äldre press är det viktigt att söka på det namn hon hade vid den aktuella tidpunkten, för att få träff.

Hélène Ohlsson



Hänvisa gärna till denna artikel, men uppge alltid författarnamnet enligt följande:

Helena (Ellen) Elisabeth Florentina Hartman-Cederström, www.skbl.se/sv/artikel/EllenHartmanCederstrom, Svenskt kvinnobiografiskt lexikon (artikel av Hélène Ohlsson), hämtad 2018-12-18.




Övriga namn

    Gift: Hartman
    Flicknamn : Hedlund


Familjeförhållanden

Civilstånd: Änka
  • Mor: Johanna Kristina Hedlund
  • Far: Okänd
  • Syster: Ida Fredrika Augusta Hedlund, gift Zethrin
fler...


Utbildning

  • Yrkesutbildning, Paris, Frankrike, Conservatoire de Paris
  • Yrkesutbildning, Paris, Frankrike: Privatlektioner för skådespelarna Benoît-Constant Coquelin, Coquelin ainé, och Louis-Pierre Laugier


Verksamhet

  • Yrke: Skådespelare, Kungliga Dramatiska Teatern
  • Yrke: Skådespelare i Benoît-Constant Coquelins turnerande teatersällskap
  • Yrke: Skådespelare, Théâtre du Vaudeville
fler...


Kontakter

  • Kollega: Gustaf Fredrikson
  • Kollega: Olga Björkegren
  • Kollega: Benoît-Constant Coquelin (Coquelin ainé)
  • Släkting: Henriette Coyet, svägerska


Bostadsorter

  • Födelseort: Stockholm
  • Stockholm
  • Paris, Frankrike
fler...


Priser/utmärkelser



Källor

Arkiv
  • Musik- och teaterbiblioteket , Stora skandinaviska klippserien, volym 199

  • Musik- och teaterbiblioteket, Klippsamling, Teater äldre, Hanson-Hay

Litteratur
  • Ohlsson, Hélène, Den segrande flickaktigheten: Ellen Hartman - spelstil och utstrålning, Stockholms universitet, Stockholm, 2002

  • Forser, Tomas, Lagerroth, Ulla-Britta & Nordin Hennel, Ingeborg (red.), Ny svensk teaterhistoria. 2, 1800-talets teater, Gidlund, Hedemora, 2007

  • Hedberg, Frans, ”Victor och Ellen Hartman”, Svenska skådespelare, karakteristiker och porträtter, C. E Fritz’s K. Hofbokhandel, Stockholm 1884

  • Nordensvan, Georg, I rampljus: svenska teaterstudier, Bonniers, Stockholm, 1900

  • Nordensvan, Georg, Svensk teater och svenska skådespelare från Gustav III till våra dagar. Senare delen, 1842-1918, Bonnier, Stockholm, 1918

  • Torsslow, Stig, Dramatenaktörernas republik: Dramatiska teatern under associationstiden 1888-1907, Dramatiska teatern, Stockholm, 1975



Vidare referenser



Ellen Hartman-Cederström
Ellen Hartman-Cederström

Nyckelord

1800-talet Skådespelare