Victoria Benedictsson var en av det moderna genombrottets mest betydande författare. I sina romaner skildrade hon framför allt äktenskapsproblematik och aktuella kvinnosaksfrågor.
Victoria Benedictsson växte upp på gården Charlottenberg i södra Skåne. Hon var yngsta barnet. Då hon var tretton år gjorde fadern konkurs och familjen flyttade till en mindre gård. Hennes dröm var att få utbilda sig på Konsthögskolan i Stockholm. Detta förvägrades henne dock av fadern, trots att hon genom att arbeta som guvernant tjänat ihop medel till utbildningen.
Vid 21 års ålder gifte hon sig med den 28 år äldre änkemannen Christian Benedictsson. Han var postmästare i Hörby och hade fem barn, till vilka Victoria Benedictsson blev en älskad styvmor. Tillsammans fick de två döttrar, varav en dog strax efter födseln. Äktenskapet blev aldrig lyckligt.
År 1882 insjuknade Victoria Benedictsson i en bensjukdom och blev sängliggande. Under denna tid utvecklade hon sitt författarskap. Hon hade redan 1876 fått följetongen Sirenen publicerad under pseudonymen Tardif i Sydsvenska Dagbladet men det är novellsamlingen Från Skåne, en samling realistiska skildringar ur samhällslivet, som brukar räknas som hennes debut. Här använde hon också den pseudonym, Ernst Ahlgren, som hon skulle behålla genom hela sitt författarskap. Med romanen Pengar, som utkom följande år, blev hon ett känt namn i den svenska litteraturen. En del av innehåll och intrig ligger nära hennes eget liv. Huvudpersonen Selma vill bli konstnär men tubbas att gifta sig med en äldre förmögen godsägare. Romanen är utformad som en frigörelseroman och i slutscenen bryter Selma upp för att ge sig ut i världen, utbilda sig och bli självförsörjande.
Samtidigt som Victoria Benedictsson etablerade sig som författare lärde hon känna den unge författaren Axel Lundegård, som var son till kyrkoherden i Hörby. Det blev en för hennes författarskap och liv avgörande vänskap. De läste varandras skrifter och bedrev en avancerad ”kamratkritik” som utvecklade båda deras författarskap. År 1885 skrev de tillsammans dramat Final, ett typiskt genombrottsdrama om pengar, kärlek och bedrägeri.
Samma år fick Victoria Benedictsson en inbjudan av den svenska kvinnorörelsens grand lady, Sophie Adlersparre, att tillbringa ett par månader i Stockholm. Det var hennes första möte med de samtida litterära och kvinnosaksengagerade kotterierna och hon var ambivalent. Samtidigt som hon blev nära vän med sin värdinna och med Ellen Key ställde hon sig kritisk till kvinnliga författarkollegor som Alfhild Agrell och Anne Charlotte Leffler.
Det var med spänning som Victoria Benedictsson följande år begav sig till Köpenhamn, den tidens litterära huvudstad i Norden. Axel Lundegård, som var en del av ”Det unga Sverige” med August Strindberg i centrum, fanns där och introducerade henne till en mängd kulturpersonligheter, bland annat till Georg Brandes, tidens mest betydelsefulla litteraturkritiker. Det blev en för Victoria Benedictssons liv och författarskap avgörande bekantskap. I hennes dagbok kan man läsa hur hon inför hans första visit byter hotellrum och arrangerar möblemanget i det nya rummet så att han ska få se henne från hennes vackraste sida.
Besöket ägde rum på hösten 1886 och under det följande året gjorde Georg Brandes regelbundna visiter hos henne. De talade om litteratur och skvallrade, inte minst om hans älskarinnor. Victoria Benedictsson var mycket förälskad men motsatte sig i det längsta en intim relation. Hennes sexuella erfarenhet var negativ och samlivet med hennes make hade sedan länge upphört. Deras äktenskap var pro forma och då hon bodde i Hörby betalade hon för sig. Så småningom gav hon dock efter för Georg Brandes önskningar, då hon var rädd att förlora honom. Av hennes beskrivning i dagboken framgår att det intima umgänget inte var någon positiv upplevelse.
Under denna tid arbetade Victoria Benedictsson på sin andra roman, den som kom att heta Fru Marianne. Den utspelar sig på landet. Huvudpersonen, Marianne, är en svensk madame Bovary. Hon har förläst sig på romantiska romaner och äktenskapet med lantbrukaren Börje Olsson blir en besvikelse. Hon dras in i en flirt med Börjes gode vän Pål, som är en anhängare av den fria kärleken. När hon upptäcker att hon är gravid kommer hon emellertid till insikt om att det är maken och äktenskapet som är det mest värdefulla och viktiga för henne. Det var en roman, som på flera sätt konfronterade och komplicerade den diskussion om äktenskap kontra ”fri kärlek” som dominerade tidens diskussion. Flera av Victoria Benedictssons tidigare beundrare såg romanen som konservativ och den för henne viktigaste smakdomaren, Georg Brandes, karaktäriserade den i ett brev till henne som ”i altfor høj Grad en Dame-Roman”. I sin dagbok skrev hon att hon fått dödsdomen över sitt författarskap.
Victoria Benedictsson gav emellertid inte upp skrivandet. Tvärtom kan man, att döma av alla utkast, stora satsningar och ofullbordade manuskript som finns i hennes efterlämnade arkiv, snarare säga att hon gick in i en närmast febril arbetsprocess. På hösten 1887 utkom hennes andra novellsamling Folkliv och småberättelser, i vilken det ingår flera senare antologifavoriter som ”Mor Malenas höna” och ”Förbrytarblod”. Den recenserades också positivt av Georg Brandes.
Under dessa de sista åren av sin levnad arbetade Victoria Benedictsson, förutom med en rad noveller, med två stort anlagda verk. Det ena var novellen och dramat ”Den Bergtagna”. Det andra var romanen Modern. Där det förra verket knyter an till hennes kärlekshistoria med Georg Brandes, har det senare inslag som påminner om hennes relation till Axel Lundegård. Inget av dem var fullbordat då hon tog sitt liv 1888.
Victoria Benedictsson efterlämnade ett omfattande skönlitterärt material och en rad viktiga biografiska dokument. Axel Lundegård, som tog hand om materialet, bearbetade och utgav under de följande åren en stor del av det, dels i Victoria Benedictssons namn, dels i sitt eget. Han använde också hennes efterlämnade texter i sitt eget författarskap, som exempelvis i romanen Röde Prinsen. Hans roman Elsa Finne består till större delen av lätt redigerade utdrag ur hennes efterlämnade dagbok. Romanen Modern, som han fullbordade, gav han ut under båda deras namn.
Axel Lundegård konstruerade inte mindre än tre "självbiografier" av Victoria Benedictssons efterlämnade brev, anteckningar och dagböcker. Den första utkom 1890, den andra 1908 och den sista 1928. Varje utgåva inkluderade en allt större del av hennes efterlämnade dagbok. I sin helhet utgavs dagboken dock först under 1980-talet. ”Stora boken”, som hon kallade den, inleds 1882 och löper fram till hennes död och är på många sätt ett litterärt verk i sig. Från att ha fungerat som en arbetsbok, där hon nedtecknade uppslag och berättelser hon hört, växer den under de senare åren och framför allt under Köpenhamnstiden till en storartad skildring av en kvinnas kamp för sitt egenvärde och sitt författarskap.
Victoria Benedictsson dog i Köpehamn 1888 och är begravd på Vestre Kirkegård i Köpenhamn. På hennes gravsten står hennes författarpseudonym Ernst Ahlgren.
