Sophie Adlersparre var pionjär inom den svenska borgerliga kvinnorörelsen och en av initiativtagarna till Tidskrift för hemmet, den första kvinnotidskriften i Norden.
Friherrinnan Sophie Adlersparre föddes 1823 och växte upp på godset Helgerum i södra Tjust i Kalmar län. Hon tillbringade sina första 13 levnadsår där tillsammans med sin mor Sophie, sin far Eric, och tre syskon, Eric som var två år äldre än Sophie och de två yngre syskonen Axel och Amelie, samt tjänstefolk och en informator. Hon fick privatundervisning i hemmet, bland annat i engelska, tyska och franska. Livet i adelsfamiljen innebar också att musik, klassisk litteratur och brevskrivning var viktigt och att Sophie Adlersparre tidigt lärde sig spela piano och brodera. Fadern Eric var före detta överstelöjtnant. Han förvaltade ett pappersbruk och ett bränneri, men allteftersom fick familjen stora ekonomiska bekymmer.
Hösten 1836, då Sophie var tretton år gammal, befann sig faderns ekonomi i botten. Godset såldes och flytten gick till Stockholm till en våning på Regeringsgatan 11. Sophie Adlersparre gick två år i Augusta Bjurströms flickpension. År 1841 var faderns föräldrahem Manhem upprustat och familjen flyttade dit. Tiden på Manhem tecknas kortfattat i Sigrid Leijonhufvuds biografi över sin faster som en tid med rikt sällskapsliv, musicerande men också med ”en underström af otillfredsställda andliga behov.”
Sophie Adlersparres far dog 1848. Vid 25 års ålder flyttade hon, modern och den yngre systern Amelie tillbaka till Regeringsgatan 11 i Stockholm. En ny period började i hennes liv. I Stockholm fanns ett rikt kultur- och societetsliv och hon lärde känna nya vänner, men hon drabbades också av stor sorg. År 1849 dog hennes syster i tyfus. Sophie Adlersparre och modern fick förutom sorg också ekonomiska bekymmer. Hon måste försörja dem med det som stod till buds för adelskvinnor vid denna tid: pianolektioner, vitbroderier och så småningom översättningar av engelska romaner.
Sophie Adlersparre var en intellektuell kvinna. Det stod tidigt klart att hon hellre arbetade med pennan än med nålen. I början av 1850-talet besökte hon Malla Silfverstolpes litterära salong i Uppsala, där hon bland annat lärde känna Thekla Knös och andra författare och skriftställare. Sitt kontaktnät fick hon stor nytta av när hon 1858 tog initiativ till att starta en tidskrift. Med en artikel i den konservativa Svenska tidningen: Dagligt Allehanda i Stockholm nyåret 1857/58 signerad ”Din redliga vän K.” lanserade hon anonymt idén att starta en kvinnotidskrift i Sverige. I artikeln pläderade hon för en tidskrift ”utgifven av svenskorna för svenskorna, med det vackra målet ständigt för ögonen att upplysa och ge upplysning, förädla och förädlas, glädja och glädjas, [...]” och den skulle ”bli en sådan förberedande kurs, som svenskan behöfvde för att göra sig till tankarna myndig, innan hon blir det till handlingarna [...]”. Budskapet var tydligt. Det handlade om att skapa en tidskrift som verkade för en höjning av kvinnans bildning i en tid då kvinnor inte var myndiga.
Sophie Adlersparre hade under nyåret 1855/56 lärt känna Rosalie Olivecrona. Den jämnåriga Olivecrona var en berest adelskvinna. Hon hade rest och arbetat flera år som lärarinna i Amerika och hon hade givit ut egna dikter. Hon var kunnig i språk, litterärt bevandrad och försvarade Fredrika Bremers omdebatterade roman Hertha, eller en själs historia i Aftonbladet 1856. Sophie Adlersparre och Rosalie Olivecrona blev mycket goda vänner. De brevväxlade tätt och av breven framgår det att Rosalie Olivecrona var förtjust i artikeln i Svenska tidningen: Dagligt Allehanda i Stockholm. Sophie Adlersparre bedrev ett fascinerande dubbelspel när hon planerade att starta tidskriften tillsammans med sin väninna utan att avslöja att det var hon själv som låg bakom ”Din redliga vän K.” I ett långt brev i februari 1859 skriver hon om ”the burning question”, det vill säga tidskriften som de ivrigt arbetat för i över ett år och frågan om huruvida de skulle vara anonyma eller ej dryftades, liksom frågan om hur de skulle bekosta tryckningen. De beslutade sig för att förbli anonyma och de skrev en anmälan, investerade pengar, fick tag i en sättare, ett tryckeri och prenumeranter. Det första häftet av Tidskrift för hemmet, tillegnad den svenska qvinnan utkom i juni 1859. Tidskriften var unik i sin samtid som den första kvinnotidskriften i Norden. Den var också upptakten till en unik, lång och obruten borgerlig kvinnotidskriftstradition i Sverige.
Sophie Adlersparre och Rosalie Olivecrona var redaktörer för Tidskrift för hemmet. Tillsammans hade de en tvåmansredaktion i hemmet under åtta år. De reste utomlands och besökte redaktionen för den engelska tidskriften The English Woman’s Journal i London 1861 och de tog till att börja med intryck av tidskrifterna Revue des deux mondes och Household Words. Efter år av hårt arbete och slitningar som rörde både arbetsinsatsen och olika uppfattningar om vissa frågor tog Sophie Adlersparre 1867 utan tvekan över rodret. Hon var ensam redaktör fram till 1884, då tidskriften omvandlades till Dagny och blev Fredrika-Bremer-Förbundets organ.
I Tidskrift för hemmet fanns artiklar om litteratur, kvinnofrågor, utbildningsfrågor, religion, naturvetenskap, biografier, skönlitterärt material, översättningar av artiklar om utländska författare och debatter, men också skämtfulla inslag. Många under denna tid centrala skribenter bidrog i tidskriften, däribland Fredrika Bremer, Eva Fryxell, Thekla Knös och Jenny Rossander. Sophie Adlersparre skrev själv mycket i tidskriften genom åren både osignerat och under en rad olika pseudonymer och signaturer, där Esselde var den mest kända. Hennes roll som litteraturförmedlare och hennes litteraturkritiska gärning var betydelsefull. Tidskriftens första period 1859–1867 kännetecknades av upplysande artiklar om facklitteratur medan den andra perioden 1868–1877 innebar att skönlitteraturen fick allt större plats, i synnerhet tendenslitteratur men också barnlitteratur. När tidskriften bytte inriktning och tillägnades Nordens qvinnor från 1878 till 1885 dominerade skönlitteraturen och ny svensk dramatik. Som redaktör reste Sophie Adlersparre till de nordiska länderna och träffade bland andra Camilla Collett, Magdalene Thoresen och Mathilde Fibiger. De skandinaviska förbindelserna gav nya prenumeranter och nytt stoff från danska och norska författare och skribenter.
Sophie Adlersparre gifte sig 1869 med Axel Adlersparre, som var kommendörkapten och ledamot av riksdagens andra kammare. Hon blev styvmor till fem barn. År 1879 blev hon änka. Hon arbetade idogt under alla år med tidskriften och engagerade sig och tog initiativ till en rad projekt. En tidig devis i Tidskrift för hemmet var att ”kvinnan behöver arbetet, och arbetet behöver kvinnan.” År 1862 startade hon söndags- och aftonskolor för arbetarklassens döttrar i Stockholm, året därpå en renskrivningsbyrå och 1866 bildades Stockholms läsesalong, vilken var ett lånebibliotek för kvinnor med böcker och ett 40-tal olika tidskrifter, däribland många utländska. Sophie Adlersparre var intresserad av sjukvårdsfrågor och 1864 bildades Föreningen för frivillig vård av sårade och sjuka i fält, sedermera Röda korset, där hon ivrigt förfäktade idén om en internationell anslutning.
Sophie Adlersparre tog också initiativet till Handarbetets Vänner 1874 och hon fick med sig Hanna Winge, Molly Rothlieb, Anna Fleetwood, Hanna Lindberg, Fredrika Limnell och Ellen Ankarsvärd. Sophie Adlersparre var 1874–1887 ordförande i föreningen, vars syfte var att utveckla och höja det kvinnliga handarbetets konstnärliga nivå. I Tidskrift för hemmet fanns bilagor med mönster och rapporter från världsutställningar, där kvinnliga konsthantverkare deltog. Sophie Adlersparre ingick tillsammans med Hilda Caseli i den så kallade Flickskolekommittén 1885–1886, vilket var den första kommittén med kvinnliga ledamöter.
Sophie Adlersparre var en pionjär för kvinnors organisering och bildning. I Stockholm växte ett nätverk fram för att förbättra kvinnors villkor och det blev efterhand tydligt att det fanns ett behov av ett organiserat forum för kvinnofrågor i landet. Hon tog initiativet till Fredrika- Bremer-Förbundet som stiftades i december 1884 med programmet att ”under kraftig samverkan af erfarna qvinnor och män, inom så vida kretsar som möjligt verka för en sund och lugn utveckling af arbetet för qvinnans höjande i sedligt och intellektuellt såväl som i socialt och ekonomiskt hänseende.” Förbundet uppfattades som borgerligt och skulle i Bremers anda verka för ”den sanna frigörelsen”. Programförklaringen var lik Tidskrift för hemmets syfte och Sophie Adlersparres inflytande var stort. Fredrika-Bremer-Förbundets språkrör blev Tidskrift för hemmets arvtagare Dagny. Under de första åren var Sophie Adlersparre redaktör för tidskriften som bedrev opinionsbildning och gav stort utrymme åt litteratur.
Sophie Adlersparre stöttade under sin tid flera kvinnliga författare tidigt i deras karriärer, exempelvis Ellen Key som skrev i Tidskrift för hemmet och Selma Lagerlöf vars sonetter hon tryckte i Dagny. Hon uppmuntrade och bidrog ekonomiskt till att Lagerlöf kunde fullborda Gösta Berlings saga efter Iduns pris för en del av den och hon hade Victoria Benedictsson som gäst i hemmet. Under 1880-talet kom hon i konflikt med både de unga manliga radikalerna som August Strindberg och de äldre konservativa männen som Carl David af Wirsén. När Alma Åkermarks tidskrift Framåt, 1886–1889, publicerade den yngre kvinnliga författaren Stella Kleves (Mathilda Mallings) novell ”Pyrrhussegrar” 1886 reagerade Sophie Adlersparre med ett debattinlägg i Dagny. Hon var emot de nya idéerna om "fri kärlek", eftersom hon ansåg att den inte kunde gynna kvinnorna.
Sophie Adlersparre planerade på äldre dagar att skriva tidskriftens historia, för, som det står i ett brev från 1885 till Rosalie Olivecrona: ”Man förstår oss icke längre”, ”vi äro för gamla, vi hafva blifvit vägda och befunnits lätta på den moderna realismens våg å ena sidan och den reaktionära evangelismens å den andra.”
Sophie Adlersparre fick 1895 medaljen Illis quorum meruere labores. Hon avled 1895 och ligger begravd på Galärvarvskyrkogården i Stockholm.
