Ellen Trotzig brukar kallas ”Österlens första målarinna”. Hon var en av de tidigaste konstnärer som lät sig inspireras av naturen på Österlen i Skåne och det omtalade ljuset.
Ellen Trotzig föddes i Malmö 1878. När hon var fem år gammal flyttade familjen från Malmö och bosatte sig i Simrishamn där hennes far, Johan Wilhelm Trotzig, hade fått tjänst som postmästare. Efter faderns död flyttade hon med modern Christina Cecilia Trotzig och de fyra yngre syskonen tillbaka till Malmö. Hon var då 18 år gammal. Hennes farbror Fredrik Trotzig, som var en framgångsrik affärsman, såg till att hon fick studera konst och blev hennes mecenat.
Ellen Trotzig tillbringade två år vid Tegne- og Kunstindustriskolen for Kvinder i Köpenhamn 1896–1898. Efter studierna försörjde hon sig i några år som kartriterska på Stadsingenjörskontoret i Malmö. Därefter begav hon sig till Göteborg för vidare utbildning vid Valands konstskola där hon studerade under ledning av Carl Wilhelmson under åren 1903–1905. År 1907 åkte hon på sin första utlandsresa till Paris, där hon stannade under våren. Hon gick på Académie Colarossi och arbetade under ledning av Christian Krohg. Under denna tid vistades många av hennes skandinaviska konstnärskolleger i Paris och hon lärde bland andra känna Tora Vega Holmström, som också var verksam i Skåne. De kom att hålla kontakten. Ellen Trotzig kom endast att göra ytterligare en utlandsresa i sitt liv. Den gjorde hon 1927 då hon åkte till Italien via Tyskland.
Ellen Trotzig beskriver i sina dagböcker att hon inte alltid har så lätt för människor och att hon trivs bäst i naturen. Den fick henne alltid i balans: ”Kärleken till naturen är den första känsla jag minns och det är också den som hållit i sig...”. Det var landskapet på Österlen som hon älskade mest och efter vistelsen i Paris återvände hon dit. Hon sökte sina rötter där hon kände sig trygg och lätt kunde hitta inspiration till sitt måleri. När hon i korta perioder efter studierna vistades i Stockholm och i Göteborg uttryckte hon en längtan till naturen på Österlen. Österlen var under 1900-talets första hälft en plats i periferin för en konstnär. Ellen Trotzig valde ändå att bosätta sig där. Hon förblev både naturen och konsten trogen fram till sin död.
Porträtt, landskap och stilleben var Ellen Trotzigs främsta motiv. Hon hade en förmåga att fånga särdragen i ett ansikte och hon målade många intressanta porträtt av människor. Hon omgav sig mest med kvinnor och efter studietiden verkar det som om det endast var kvinnor hon målade. Hon målade dem oftast allvarliga och försjunkna i tankar eller drömmar och hon hade även en förkärlek för att måla dem i profil. I de österlenska byarna hittade hon sina modeller. Ofta var de tjänsteflickor som behövde tjäna en extra slant. Hon målade även ett flertal självporträtt och porträtt av sina kolleger och vänner. Ett vänporträtt från 1914 föreställer gymnastikdirektören i Simrishamn, Martha Lytzell, en kvinna som stod henne nära. Efter några års djup vänskap kom de att från 1914 dela bostad i Simrishamn. Ellen Trotzigs kärlek till landskapet liksom botaniken syns ofta även i hennes porträttmålningar och efter 1916 övergav hon nästan helt porträttmotivet till förmån för landskap och stilleben.
Det var i landskapet längs kusten norr om Simrishamn som Ellen Trotzig främst vistades. Hon bosatte sig i perioder i byarna Rörum och Vik. Rörums backar och områden från och kring Vik och Stenshuvud tillhör de motiv hon ständigt återkom till. Mot slutet av 1920-talet kom hon även att bege sig söderut mot Kåseberga.
Ellen Trotzig lät sig aldrig fångas av idyllen. Hon har sagt i en intervju att det var just kärvheten och allvaret i landskapet som fängslade henne i första hand. Dunkelt grönt med inslag av brunt och blått dominerar hennes färgpalett och med tydliga penseldrag skildrar hon det stillsamma marklandskapet som möter och påverkas av det dramatiska ljuset från himlen.
Hennes målningar är ofta ganska mörka och tunga med ljusglimtar som sipprar igenom tunga molntäcken. Hon såg ljuset som en ”organisk del av mörkret” som konstvetaren Birgit Rausing formulerat det.
Ellen Trotzig var känd för sina botaniska kunskaper och intressen. År 1916 blev hon invald i Simrishamns planteringsdirektion. Hon målade också blommor. Ibland målade hon dem som de växte i trädgården, ibland föredrog hon att arrangera ett knippe utvalt med omsorg för färgens skull och som lämnades i sin vas något dygn så att blommorna skulle hitta sina naturliga poser. Med åren blev hon allt djärvare med färgkontrasterna. Hennes experiment med färg syns främst i hennes blomsterstilleben.
År 1905 debuterade Ellen Trotzig på Skånska konstnärslagets utställning och hon kom att delta i ett flertal grupputställningar i Skåne, Göteborg och Stockholm. År 1908 köpte Göteborgs konstmuseum ett självporträtt, som hon målat 1906. Det såg hon som ett offentligt erkännande som konstnär. Hon var en av få kvinnliga konstnärer som ställde ut tillsammans med Skånska konstnärslaget, Konstnärsgruppen 1913 och Skånes konstförening. Hon deltog bland annat i Baltiska utställningen i Malmö 1914 och hon var med i en samlingsutställning på Charlottenborg i Köpenhamn. Hon ställde ut separat 1928 i Landstingssalen i Malmö rådhus och år 1942 på Ystads konstmuseum och i Malmö. Minnesutställningar har gjorts efter hennes död och hon har varit med i ett flertal samlingsutställningar. År 2010 presenterade Ystads konstmuseum en omfattande separatutställning med hennes verk.
Ellen Trotzig lämnade en stor konstnärlig produktion efter sig, som enligt hennes önskemål delvis såldes och blev grundplåten till Ellen Trotzigs fond, vilken delar ut stipendium varje år till unga lovande konstnärer med anknytning till Skåne. På så vis har hon idag en stor betydelse för det samtida konstlivet i Skåne.
Ellen Trotzig avled 1949 i sitt hem i Simrishamn.
