Tora Vega Holmström var en framstående konstnär inom modernismen.

Tora Vega Holmström föddes 1880 och växte upp på Folkhögskolan Hvilan i Skåne som dotter till folkbildaren Leonard Holmström. Modern Hedvig var kunnig i musik och litteratur. Tora Vega Holmström tillägnade sig mycket humanistisk lärdom under uppväxtåren men hade svårt att få gehör för sin önskan att bli konstnär – föräldrarna premierade sönernas yrkesutbildning.

När Tora Vega Holmström var 16 år gammal deltog hon i en kurs på gipsskolan i Köpenhamn för att lära sig teckna, följt av anatomistudier i Lund. År 1900 började hon på Valands konstskola i Göteborg för Carl Wilhelmson. De två läroåren under Wilhelmson kom att få avgörande betydelse för hennes konstnärskap liksom besöken hos färgteoretikern Adolf Hölzel i Dachau. Därefter fick hon återvända till Folkhögskolan Hvilan som den hemmadotter hon förväntades vara för att hjälpa till hemma och på skolan med allehanda praktiska göromål. Det dröjde till 1907 innan hon kunde resa till Paris för att måla, tack vare ett penningbidrag från Adelheid von Schmitterlöw, kollega från Valandstiden. Under ett halvår följde hon undervisningen på Académie Colarossi. I Paris mötte hon poeten Anders Österling. Hon avvisade hans uppvaktning, men tecknade vinjetter till hans Årets visor, 1907. Tora Vega Holmström tycks ha varit ointaglig för kärleken, eller som hon själv skrev till en vän: ”Jag har aldrig mött Eros i en särskild människa”. I stället koncentrerade hon sig på sitt skapande och värnade om sin integritet. Hon kunde inte tänka sig att vara bunden vid en annan människa eller vara bofast.

Tora Vega Holmström hade aldrig ett eget hem. I stället hyrde hon rum hos en äldre syster och hade en tid arbetsrum hos en närboende bror. Ofta bodde hon halvårsvis i Norrland, där systern Ingeborg var gift med rektorn för folkhögskolan i Vindeln/Degerfors. Från att nästan uteslutande ha målat porträtt av familjemedlemmar och nära vänner i en neoimpressionistisk stil à la Wilhelmson väckte mötet med Norrland hennes nyfikenhet på Finland och Akseli Gallen-Kallelas måleri. Genom en kusin på folkhögskolan i Ingå, Nyland, kom hon att bo fem månader i Tavastland, återigen tack vare ekonomiskt stöd från Adelheid von Schmitterlöw. Där mötte Tora Vega Holmström ”en så härlig Gudsskapelse till modell” – timmerflottaren Matti Korhonen – vars porträtt 1912 i en kraftfull, mosaikartad stil blev vändpunkten i hennes konstnärskap. Hon hade funnit sitt ingenium. Åren 1913–1915 kunde hon arbeta i en tom våning vid Södra Varvet i Stockholm, 1916–1919 i Christian Erikssons ateljé och däremellan i brodern Torstens, medan denne var inkallad. Två vintrar var hon i Visby. År 1918 ägde hennes första separatutställning rum i Stockholm. Kritiken var drabbande: ”Den monumentala uppbyggnaden och den sprudlande kraften i uppfattningen av modellerna äro ju drag av maskulin art”. Hennes ”energi i manéret” verkade inte ”fullt naturlig”, hon visade prov på en ”ansträngd manlighet”. Hennes målningar beskrevs vid ett annat tillfälle som ”kvinnligt morbida”.

Efter sitt första besök i Paris 1907 hade Tora Vega Holmström skrivit: ”Jag längtar till överallt i världen...” Det skulle dock dröja till efter faderns död innan hon 1920 fick återse Paris. Då började hennes riktiga vandringsår. Till Paris återkom hon regelbundet. Hon studerade Cézanne och gjorde bekantskap med Marie Blanchard, vars porträtt hon målade 1921. Under en period gjorde hon Beauvallon i Sydfrankrike till sin andra hemort. Där blev Pierre Chollet, konvalescent efter en gasattack i Frankrike, modell till hennes mest berömda målning Ryttaren. Chollets familj ägde stora lantegendomar i Algeriet vilka hon besökte. Atlasbergen kom att bilda bakgrunden till Ryttaren, som även kallas Den rika ynglingen. Vi ser en bredaxlad, dandyaktig ung man med ridpiska stående i förgrunden; han framställs både som krigsoffer och förtryckare. Det är den enda målning som Tora Vega Holmström någonsin ställde ut i Paris. Hon sade, att hon ”aldrig gjort något så likt” sig själv.

Från 1924 ambulerade Tora Vega Holmström mellan Stockholm, Norrland, Skåne och Sydfrankrike. Tora Vega Holmström föredrog att avbilda färgstarka människor med ovanliga särdrag, såsom den spanskfödda Catherine i Marseille. Vintern 1935 tillbringade hon några veckor i Estland. Under åren 1937–1962 hade hon en barack i Kåseberga i Skåne som sin sommarateljé. De landskapsutsikter hon målade därifrån är kubistiskt storslagna, ofta i färgerna purpur, violett och gulgrönt. Inför krigsutbrottet 1939 hyrde hon även tre rum hos fröknarna Herrlin i Lund. Hon behöll dessa livet ut.

Nästan 70 år gammal fortsatte Tora Vega Holmström att resa – till Paris, Marseille, Tunis och Kartago. Resorna resulterade i en rad finstämda stilleben med snäckor, fiskar och krukor. På 1950-talet tilltog ledgångsreumatismen, som hade besvärat henne sedan 1904 och gjort henne sängliggande i långa perioder. Då använde hon pastellkritor som var lättare att hålla i och målade abstrakta färgkompositioner i Adolf Hölzels anda. Eller också läste hon, Schopenhauer och Nietzsche, och skrev brev. Tora Vega Holmströms korrespondens omfattar förutom familjen och de många vännerna även den svenske filosofen Hans Larsson och den tyske poeten Rainer Maria Rilke, en brevväxling för vilken hon blivit uppmärksammad, trots att bara ett av hennes brev är bevarat. De 28 breven från Rilke vittnar om deras korta möten – tre dagar 1904 på Borgeby i Skåne, dit Tora Vega Holmström hade kallats som tolk, samt ett kvällsmöte 1907 i Paris. Diskussionerna med Tora Vega Holmström rörde sig mycket kring Goethe och dennes färglära, vilken var grunden till Adolf Hölzels färgestetik.

Tora Vega Holmström var medlem i Skånes konstförening och deltog under 50 år i deras utställningar, sista gången 1965. Samma år som hon avled, 1967, hölls en minnesutställning på Malmö Konstmuseum. Urnan med hennes stoft är gravsatt på Vombs kyrkogård, Skåne.