Elli Hemberg var målare och skulptör. På temat arkitekturskulptur har hon en lika självklar som unik plats i den svenska 1900-talskonsten. Hon utvecklade 1900-talets visionära, estetiskt präglade modernism till en absolut och avslutande höjdpunkt.

Elli Hemberg föddes i Skövde 1896 och växte upp i stadens prostgård där fadern var kontraktsprost. Modern skötte hemmet och greppade emellanåt akvarellpenseln, vilken hon i samband med giftermålet huvudsakligen lagt åt sidan. Studentexamen med högsta betyg i kemi och teckning avlade Elli Hemberg 1915 i Uppsala. Hon berättade långt senare att kemin lockade, men valet föll på konsten. Yrkesvalet föll inte fadern i smaken. Men Elli Hemberg gick en bakväg via utbildning till preparatris på Karolinska sjukhuset och en anställning 1917 som illustratör på Naturhistoriska riksmuseet innan hon 1918—1922 fortsatte för Carl Wilhelmson på hans privata målarskola. Hans undervisning präglades av frisk palett och kubism som formlära, vilket satte spår för livet hos Elli Hemberg. Hon ingick äktenskap 1923 med läkaren Sven Erlandsson. Efter giftermålet återfinner man i folkbokföringen inte Elli Hemberg utan Elin Elisabeth Erlandsson; dock är endast ett känt verk av hennes hand signerat Erlandsson.

Sin första separatutställning hade Elli Hemberg i Stockholm 1942. Då hade hon i måleriet lämnat 1920-talets nya saklighet till förmån för ett mer av syntetism präglat måleri med motiv som landskap, stilleben och porträtt. Från början av 1930-talet blev somrarna vid Kaggfjärden i Grödinge av stor betydelse för hennes utveckling. Intensiva studier av naturen, ljuset och atmosfären ledde till bildrumslig fördjupning av ett yttre motiv. Det förde vidare till att hon omkring 1950 fortsatte att reducera det figurativa till förmån för experiment med rena abstrakta kompositioner. Utforskandet av det två- och tredimensionella i måleri, relief och skulptur sysselsatte henne under de följande decennierna. Någon konstruktivist eller konkretist blev aldrig Elli Hemberg. För henne handlade det om andra utgångspunkter, att förstå sammanhang och att förnimma tillvarons konstruktion och komplexitet. Det transcendenta perspektivet bör ses som ett nyckelbegrepp för hennes sena konstnärskap.

En för hennes konstnärliga fördjupning betydelsefull utställning var den tillsammans med Otto Gustaf Carlsund på Konstnärshuset i Stockholm 1947. Recensionerna var många. Lars-Erik Åström skrev i Expressen att ”hon utplånar allt materiellt och tillfällighetsbetonat i sin strävan att fånga ljusets och färgens själ.” Till utställningen publicerade Elli Hemberg en katalog med aforismer, Ur mina anteckningar 1939—1947. Aforismerna handlar om konstnärskapets färg- och formproblem.

Så småningom lämnade Elli Hemberg helt det figurativa, föreställande och fokuserade sitt arbete helt mot ett tredimensionellt formarbete där formen skapade rörelse och ljuset gav färg. Några offentliga verk som skulpturerna Virvelvind, 1970, placerad vid Riksarkivets entré i Marieberg, Stockholm, och Ljusfångaren, 1973, vid Skåvsjöholms strand, antyder det som skall komma. Men det skedde inte över en natt utan var en följd av mångårigt arbete med ifrågasättanden och utforskning av det egna konstnärskapet.

Absolut avgörande för Elli Hembergs fortsatta konstnärliga verksamhet var att hon den 2 november 1949, enligt hennes egen exakta datering, i sin hand fick Jay Hambidges bok The Elements of Dynamic Symmetry, som kommit ut i en nyutgåva året innan. Hambidges bok om proportionslära bergtog henne och ledde till ett analyserande av konst från det äldsta Egyptens reliefer till samtiden, framför allt Juan Gris kompositioner. I Hambidges teorier fick hon ett kreativt verktyg, en teori, för att själv kunna finslipa det formkonstruktiva arbete som hon vid denna tidpunkt redan var på väg mot och som fick sin storartade höjdpunkt i arkitekturskulpturen på 1970-talet och framgent.

Den dynamiska symmetrin är naturens eget proportionssystem, vilket genomsyrar allt levande, organiskt. Detta naturens lagbundna organiska rytmsystem, som skiljer sig från det statiska tvådimensionella, beskrivs med proportionen 1,618 och står för en lagbundenhet. Men för Elli Hemberg var den dynamiska symmetrin ingen dogm. För henne blev den till en starkt kreativ formlära för att förvandla den tvådimensionella bildytan till en tredimensionell skulptural form. I Echnaton-utställningen på Nationalmuseum 1975 såg Elli Hemberg att egyptierna i sina proportioner tillämpade samma rotsystem, roten ur två, som hon själv var djupt sysselsatt med. Detta gav förnyad energi att utveckla arkitekturskulptur och friskulptur. Den dynamiska symmetrins formlära kan sägas ha fungerat som en katalysator för ett stort tanke- och idékomplex med rottrådar i konstnärens barndomshems religiositet men än starkare i den mogna konstnärens egen världsuppfattning. I arkitekturskulpturen kunde Elli Hemberg visa ett existentiellt förhållningssätt synliggjort i proportioners skönhet, rytm och harmoni

Carlo Derkert fascinerades av Hembergs arkitekturskulptur och menade, att om hon hade varit man, hade hon varit lika stor som den franske arkitekten Le Corbusier. Alla övertygades dock inte om möjligheten att i stor skala utföra hennes förslag till konstnärligt gestaltad arkitekturskulptur. Arkitekturmuseet i Stockholm hörde till de avvisande. Den som emellertid visade att det var möjligt var byggmästaren Arnold Larsson i Linköping, som 1976 i armerad betong lät tillverka hennes Ovalen i full skala som vindskydd vid en busshållplats på Tornby i Linköping (numera flyttad till en gräsplan och frigjord från ursprungsfunktionen). Några år senare beställde Stockholms stad Fjärilen, en kombination av ett refugium för väder, vind eller nyförälskade och en fjärilslik friskulptur för placering på en öppen gräsyta i Rålambshovsparken (uppsatt 1980). Hennes på den dynamiska symmetrins kreativa principer gestaltade arkitekturskulpturer är unika inte bara på den svenska konstscenen. Hennes idéflöde till arkitekturskulptur var ovanligt rikt, för att inte säga outtömligt, för tänkta funktioner som musikkapell, kyrka, T-banestation, fritidshus och vindskydd. Verken fick egennamn även om de kan ses som rena formabstraktioner.

Under sitt långa verksamma konstnärsliv deltog Elli Hemberg i många utställningar och tävlingar. Hon fick också känna av villkoren för en kvinnlig konstnär. Men hennes sista verksamma decennier var framgångsrika med stor uppmärksamhet. Offentliga utsmyckningar arbetade hon med ända upp i hög ålder. Den tidigast utförda är från 1942: Äppelplockerskor, en väggmålning på Sabbatsbergs sjukhus, Stockholm. De sista är skulpturerna Isringar i Skövde och Vågen slår över i Östersund, båda i rostfritt stål, cirka 3 meter höga och uppsatta 1989.

Elli Hemberg avled 1994. Hon ligger begravd på Adolf Fredriks kyrkogård i Stockholm. Efter hennes död bildades enligt testamentariskt önskemål Konstnär Elli Hemberg Stiftelse, för att förvalta den konstnärliga kvarlåtenskapen och för att realisera skulpturskisser. Den konstnärliga kvarlåtenskapen är till merparten samlad i Elli Hemberg-arkivet i Skövde Konsthall och konstmuseum.