Elsa Bolin var socionom, författare och barfotaforskare. För sin banbrytande forskning utsågs hon 1995 till medicine hedersdoktor vid Umeå Universitet. Hon var också pionjär när de första kvinnojourerna startades i Sverige på 1980-talet.

Elsa Bolin föddes 1928 som Elsa Alfhild Bucht i Karungi i Tornedalen i en syskonskara på nio. Familjen levde av ett mindre jordbruk och faderns arbete i flottningen och skogen. De första åren delade de på ett rum och kök, där syskonen sov två i varje säng som dagtid fungerade som något annat. Familjen talade minoritetsspråket meänkieli hemma, men från första skoldagen fick Elsa Bolin, liksom syskonen, byta till svenska. Som tonåring fick hon tjänst som tolk för de finska flyktingarna som kom över älven under andra världskriget.

Efter folkskolan sökte hennes lärare medel för att hon skulle kunna fortsätta till läroverket, men misslyckades. Det blev lanthushållsskola och några folkhögskolekurser istället, arbete som sjukvårdsbiträde och med trädgårdsskötsel. En av de tänkbara yrkesvägarna var att bli lärare, men Elsa Bolin misslyckades vid antagningen eftersom hon inte kunde sjunga. Desperat skrev hon ett långt brev till Radiotjänsts Yrkesbrevlåda med frågan om hur hon skulle komma in på socialinstitutet — ingen hon kände i nordligaste Sverige hade gått en sådan väg — och hon fick hjälp. Lambert Sunesson vid Radiotjänst uppmärksammade ”den något vissna men livsdugliga plantan från norr” och ordnade praktik för henne på Timrå Hemgård, vilket sedan ledde vidare till Sydsvenska socialinstitutet i Lund (nuvarande Socialhögskolan vid Lunds universitet). Efter examen som socionom 1951 arbetade hon ett antal år inom socialvården och som lärare i bland annat social metodik.

År 1952 gifte hon sig med journalisten och redaktören Alvar Alsterdal. De bosatte sig i Malmö och Lund och fick två gemensamma barn, Lotte och Tove Alsterdal. Efter skilsmässa 1963 flyttade Elsa Bolin med döttrarna till Umeå där hon fick tjänst som lektor vid den nystartade socialhögskolan. År 1967 gifte hon om sig med Lars Bolin, byråchef i Kriminalvårdsstyrelsen. Under de följande åren arbetade hon som utbildare vid Kommunförbundet och biträdande socialdirektör i Järfälla kommun.

År 1970 drabbades Elsa Bolin av bröstcancer. Tillsammans med några medpatienter bildade hon Bröstcancerföreningen. Utifrån erfarenheterna skrev hon och Christina Skogsberg boken Patient, 1981, en studie av patientrollen, med sikte på en sjukvård där patienten ses som subjekt: ”Hon kan aldrig - annat än som medvetslös - befrias från, fråntas eller undandra sig sin del av ansvaret med att bli frisk, lida sin sjukdom, dö sin död”.

Under 1980-talet var Elsa Bolin med och startade en av de första kvinnojourerna i landet, i Järfälla, och blev dess första ordförande. Hon skrev Kampen mot kvinnomisshandel, 1984, som blev den första studieboken på svenska i ämnet. Elsa Bolin var också drivande i att starta Riksorganisationen för kvinnojourer och tjejjourer i Sverige (Roks), 1984.

Arbetet med Patient ledde vidare in i det som skulle bli Elsa Bolins mest uppmärksammade gärning: Att studera och dokumentera kvinnors kunskap i vård och omsorg. Det som ofta kallades ”tyst kunskap” eftersom den inte var beskriven eller dokumenterad på papper, valde Elsa Bolin att beteckna som ”tystad kunskap”. Hon menade att kvinnorna mycket väl kunde sätta ord på kunskaperna, när någon lyssnade. I den första boken av två, Porträtt utan guldram: sex kvinnor i vården, 1987, skrev hon: ”Kvinnors arbete, deras vårdande och skapande omsorg hemma och borta, har ansetts för trivialt att prata om, ännu mindre att studera och beskriva”. Under arbetet med boken följde Elsa Bolin sex kvinnor i vården, observerade och samtalade, i en djupgående studie av kvinnors kunskap, kvinnors arbete och kvinnors syn på hälso- och sjukvården.

Boken följdes 1994 upp med Porträtt i guldram: elva kvinnor i livets skola, där hon med hjälp av ett forskningsstipendium från Kommunal följde kvinnor i fackförbundets yrkesgrupper mellan 50—65 år, bland andra städerskan och barnskötaren, köksföreståndaren och undersköterskan, i deras dagliga arbete, men också privat för att studera hur kvinnorna har använt sina personliga erfarenheter i det professionella. För det arbetet utsågs Elsa Bolin 1995 till medicine hedersdoktor vid Umeå Universitet. Med promoveringen ville universitetet ”uttrycka sin stora erkänsla för den betydelse som Er verksamhet har haft för den kvalitativa medicinska forskningen och den medicinska kvinnoforskningen”.

Elsa Bolin avled i Stockholm år 2009, vid 80 års ålder. För sin banbrytande forskning och kvinnogärning fick hon postumt en gata i Umeå uppkallad efter sig 2017: Elsa Bolins Gränd. Hennes stoft vilar på Katarina kyrkogård.