Elsa Sundling var arkitekt och pionjär inom 1900-talets modernistiska rörelse och var främst verksam i Frankrike. Hon var specialiserad på akustik, betongkonstruktioner och hållfasthetsberäkning samt ritade offentliga byggnader, stadsplaner, industrianläggningar, bostäder och skolor.

Elsa Sundling föddes den 21 april 1902 i Lindesberg. Hon var det första barnet till Edla Gyllander från Örebro och ingenjören Johan Adolf Sundling från Risinge. Redan 1903 bosatte sig familjen i Borensberg där fadern som verkställande direktör för Motala Ströms Kraft AB lät bygga ett elektricitetsverk, Borensberg I. Det var sannolikt landets första i sitt slag. År 1906 gick flytten till Motala där Johan Adolf Sundlings kraftbolag blev inblandat i utbyggnaden av Mellersta Östergötlands Järnvägar med en eldriven förbindelse. Faderns framgångar gjorde att Elsa Sundling och hennes två yngre bröder Enar och Hugo Sundling växte upp under ovanligt privilegierade förhållanden, något som gav Elsa Sundling möjligheten att som ung flicka utbilda sig och tillskansa sig en normalskolekompetens år 1919.

År 1920 förde konstintresset Elsa Sundling till Stockholm där hon ingick i den första kullen med elever som påbörjade sina studier vid Edward Berggrens och Gottfrid Larssons målarskola. Våren 1922 tilldelades hon sitt diplom och hösten därpå gifte hon sig med den 26 år äldre konstnären och grundaren av skolan, Edward Berggren. Endast ett och ett halvt år senare skildes de.

År 1923 antogs Elsa Sundling till konstskolan École nationale supérieure des arts décoratifs (ÉnsAD) i Paris. Hon skolades i den franska dekorativa konsten och deltog 1925 i världsutställningen som hölls i Paris. Efter två och ett halvt års studier tilldelades hon 1926 sitt diplom. Genom en rad dekorativa uppdrag i Paris kom Elsa Sundling i kontakt med olika arkitekter och blev fångad av de arkitektoniska problemen. År 1928 påbörjade hon ytterligare fyra års studier på den största arkitekturskolan i Paris, École Spéciale d’Architecture, där Elsa Sundling var en av tre kvinnor som erhöll plats. Före henne hade bara nio kvinnor antagits sedan skolan grundades år 1865.

Elsa Sundling studerade under de framstående arkitekterna Auguste Perret, Pierre Le Bourgeois och Jean Royer. Hon bedrev även stadsplanestudier och ritade ett förslag på stadsplan för staden Alger i Algeriet samt var engagerad i skollivet. Utanför skolan fyllde Elsa Sundling dygnets resterande timmar med vilda fester och långa cafésittningar i Montparnasse som under 1920- och 1930-talen utgjorde hjärtat för både det intellektuella och det konstnärliga livet i Paris. Hon hyrde ett rum hos konstnären och violinisten Maurice Perrot vid Port d’Orléans och kom på så vis även i kontakt med en ung läkarstudent vid namn Lucette Maire som bodde högst upp i samma hus. Under tio år var de oskiljaktiga. De delade bostad, frekventerade de stora konstnärscaféerna Le Dôme, La Rotonde och La Coupole och genomförde resor på den franska landsbygden där Elsa Sundling gjorde en mängd teckningar. Elsa Sundling var 30 år gammal när hon i oktober 1932 tilldelades sitt arkitektdiplom med goda betyg. Hon var en av 15 godkända, bland 32 aspiranter.

Sin första anställning som arkitekt fick Elsa Sundling 1932 hos betongpionjären och den tidigare läraren Auguste Perret. Samma år påbörjade hon också sitt samarbete med biografarkitekten Maurice Gridaine, vars farfar hade ritat det världskända Moulin Rouge. Under fem år ritade Elsa Sundling minst 17 biografer i Paris. Hon specialiserade sig på akustik, hållfasthetsberäkningar och betongkonstruktioner och ingick i den nya generation biografarkitekter som var först med att introducera modernismens idéer och ideal.

År 1937 gjorde Elsa Sundling ett kort mellanspel i Sverige och var ansvarig arkitekt för Motalautställningen. Under andra världskriget var hon tillbaka i Paris där hon upplevde den tyska ockupationen. Hon gjorde resor norrut för att undersöka återuppbyggnadsmöjligheterna. Detta arbete fortsatte hon med även efter kriget, då som anställd hos arkitekten och modernisten Marcel Lods. År 1946 engagerades hon under ledning av Marcel Lods i återuppbyggnaden av den tyska staden Mainz och var tillsammans med arkitekterna Adolf Bayer och Gérald Hanning en av projektets huvudansvariga. Under detta uppdrag spelade Elsa Sundling en viktig roll som förmedlare av den svenska byggnadskonsten, något som syns i de resor som hon tillsammans med Marcel Lods gjorde till Sverige på uppdrag av franska staten. Hon var också drivkraften bakom att köken i lägenhetshusen utformades för att underlätta arbetet i hemmet. Det modernistiska förslaget på återuppbyggnaden av Mainz med höghus placerade i grönområden kritiserades emellertid för att vara för radikalt och planen realiserades därför aldrig.

År 1949 flyttade Elsa Sundling till Tanger i Marocko där hon tillträdde tjänsten som platschef för Marcel Lods kontor. Under sina fyra år i staden ritade hon ett förslag på stadsplan, ett tidningstryckeri, ett guldraffineringsverk, en bilhall och en biograf. Främst bedrev hon egen verksamhet med den svenske ingenjören Nils Sundell och ritade ett flerbostadshus samt flera lyxvillor åt stadens välbärgade invånare.

Efter nära 30 år utomlands återvände hon 1952 till Sverige och var de första åren bosatt i Örebro och Åmål. Under denna period försökte hon anpassa sig till det svenska klimatet och tog det därför ganska lugnt med yrkesverksamhet. Hon sysselsatte sig bland annat med klosterkeramik och ett moderniseringsförslag för Varamobaden. År 1955 slog hon sig ner i Uppsala. Här engagerades hon som utomstående expert i generalplanearbetet på stadsarkitektkontoret och ritade tillsammans med stadsplanearkitekten Sven Jonsson ett förslag på trafik- och saneringsplan för Uppsala innerstad. Den genomgripande idén var att göra Uppsala innerstad till en stadsdel för fotgängare – en relativt ovanlig åtgärd vid denna tid vilket gjorde Uppsala till en föregångsstad. År 1956 övergick hon till länsarkitektkontoret och var delaktig i arbetet med Uppsalas regionplanearbete.

Kvinno- och fredsfrågan låg Elsa Sundling varmt om hjärtat och under tiden i Uppsala engagerade hon sig också i det internationella kvinnonätverket Soroptimisterna. Här blev hon först ordförande i Uppsalaklubben för att sedan tilldelas den ärofulla posten som svenska unionens president. Under sin tvååriga mandatperiod satte Elsa Sundling stor prägel på organisationen genom sina vidsträckta internationella kontakter och en stark framtidstro. I efterträdarens tacktal lyfts hon fram som en orädd, inspirerande och färgstark ledare vars engagemang bland annat fick Sverigeunionens medlemmar att bli internationellt medvetna.

År 1960 tilldelades Elsa Sundling posten som biträdande stadsarkitekt i Västerås under arkitekten Per Bohlin. Tillsammans var de bland annat ansvariga för den arkitektoniska utformningen av Västerås kraftvärmeverk och spaltgasverk. Vidare ingick Elsa Sundling tillsammans med stadens övriga arkitekter i den ideella gruppen Arkitektgrupp Kyrkbacken med syfte att bevara Västerås äldsta stadsdel Kyrkbacken. År 1963 övergick hon till privat verksamhet, blev delägare i Horn & Sundlings arkitektkontor AB tillsammans med arkitekten Helmut Horn och ansvarade för den nya stadsdelen Pettersbergs Centrum. De sista åren tampades Elsa Sundling med sin hälsa, men det stoppade henne inte från att drömma stort. Vid 60 års ålder tog hon både körkort och flygcertifikat med planen att hon skulle resa tillbaka till ett nordafrikanskt land och lära ut stadsplanering. Den drömmen hann hon emellertid aldrig genomföra.

I september 1964 avled Elsa Sundling av en hjärtinfarkt. Minnesorden beskriver henne som en person med ett högt intellekt och höga ideal. Hennes kamplust var stor och hon tvekade aldrig att offra tid eller pengar för att slutföra en uppgift. Hennes nyfikenhet inför nya människor och platser var omättlig och med sin humor och optimism satte hon prägel på allt sällskapsliv.