Elsa Brita Marcussen var en svensk-norsk journalist, filmkritiker och filmpedagog, som även verkade som filmkonsulent, tidskriftsredaktör, filmpolitisk utredare, ledamot av statliga utskott och nämnder och mycket, mycket mer inom kultursektorn.

Elsa Brita Marcussen föddes som Elsa Brita Hansson i Stockholm 1919, in i den socialdemokrati hon kom att verka inom i hela sitt liv. Fadern var riksdagsledamoten, senare partiledaren och statsministern Per Albin Hansson, i dennes äktenskap med Elisabeth Norlén, kåsör och krönikör på Social-Demokraten. Elsa Brita Marcussen hade två halvsyskon från faderns relation med Sigrid Vestdahl. Fadern återupptog senare denna förbindelse som ledde till giftermål 1926, efter att han lämnat sjuåriga Elsa Brita Marcussen och hennes mor, med vilken han 1921 fått ytterligare en dotter, Karin.

Elsa Brita Marcussen gick i åttaårigt flickläroverk på Wallinska skolan i Stockholm, men slapp sista året skolköksundervisningen på lördagarna, då hon istället som 15-årig journalistlärling arbetade på Social-Demokraten. Hon har själv skrivit att hon redan i fem- sexårsåldern, med fadern som ideal, ville bli journalist. Denna önskan fördes uppenbarligen vidare av de bägge sönerna, som båda varit journalister, förmodligen med henne som förebild. Hon blev änka redan 1966.

Elsa Brita Marcussen började som 17-åring att anmäla film i Social-Demokraten, den tidning som fadern varit chefredaktör för under hennes fyra första levnadsår. Hon avancerade efterhand till att bli en av dess mest framträdande filmkritiker under signaturen ”Chat” och förblev tidningen trogen, ända till dess att hon efter andra världskrigets slut med sin norske make och förstfödde son flyttade till Norge. Hon fortsatte dock att förutom i Arbeiderbladet även skriva i svenska tidningar och tidskrifter, framförallt i den socialdemokratiska idétidskriften Tiden. Hon gav på 1950- och 1960-talen även ut flera böcker om film i svenska folkbildnings- och studieförbunds regi.

Elsa Brita Marcussen var tillsammans med Gerd Osten den ledande kvinnliga filmkritikern under 1940-talet och början av 1950-talet, men av motsatt ideologisk inriktning. Medan Gerd Osten stod för ett auteurperspektiv och betonade filmers estetik och konstnärernas stil, företrädde Elsa Brita Marcussen ett sociologiskt perspektiv och framhöll filmens samhälleliga roll. Hon innehade även en central plats i den svenska arbetarrörelsens filmpolitiska debatt och i dess filmverksamhet i bolagen Filmo och Nordisk Tonefilm. Inte minst värnade hon om dokumentärfilmen. Hon skrev själv manus till några dokumenterande kortfilmer, bland annat till Per Albin regerar, 1942, som skildrar statsministerns typiska arbetsdag.

Hon var i både Sverige och Norge en flitig deltagare i debatten om filmen som kulturfaktor. År 1952 skrev hon i tidskriften Tiden: ”Filmen måste vara samstämd med folkets önskningar och intressen, men den måste samtidigt ha den visionära kraft och ideella lidelse som gör att den kan få människor med sig ett par steg längre på framåtskridandets väg, än de själva visste att de förmådde gå.”

Hon var alltså ingen kultursnobb, men för den skull inte ointresserad av det kvalitativa filmskapandet. Hon frågade sig två år efter faderns död i en artikel om denne: ”Hur kunde jag hoppas att väcka min socialdemokratiska läsekrets’ intresse för konstnärligt värdefulla filmer och öppna folks ögon för det konserverande av borgerliga ideal som filmer medverkar till, när far körde ner till Brommabion och såg småborgerlighetens apostel Edvard Persson?”. Hon förlikade sig med faderns filmval, utifrån den förmildrande omständigheten att Per Albin enbart hade sex års folkskola. Hon betonade följaktligen behovet av förlängd skoltid och en mera levande skola, som viktiga i kampen för att göra kulturvärdena tillgängliga för många.

Skolan var alltså för Elsa Brita Marcussen en viktig kulturinstitution, eller snarare kunde bli. Hon skrev därför böcker och studiehandledningar i filmkunskap, höll kurser och startade en filmtidskrift. Hon arbetade även politiskt och organisatoriskt för att åstadkomma förändringar och få till stånd att filmer visades, analyserades och diskuterades i klassrummen. På detta område var hon en föregångskvinna för hela Norden, ja, Europa, och erhöll flera internationella utmärkelser från såväl Unesco som Frankrike, Belgien, Österrike och Sverige. Ännu i mitten av 1980-talet var hon en flitig föreläsare på nordiska konferenser och seminarier.

Även i sin filmkritik ville hon förmedla filmförståelse, kunskaper och demokratiska värden, inte minst sådana som gick att erhålla från samhällskritisk film — inklusive amerikanska filmer om vanliga människors livsvillkor, som i 1940-talets svenska filmkritik annars inte sällan buntades ihop med ”Hollywood”. I en gratulationsskrift med anledning av Elsa Brita Marcussens 70-årsdag beskriver filmskribenten Trond Olav Svendsen hennes filmverksamhet just som både pedagog och ideolog.

Elsa Brita Marcussens mångsidighet och energi var och är frapperande. Hon hade uppenbarligen lika stor arbetskapacitet som fadern haft. Utöver sitt arbete som ledare för statliga utskott, styrelser och utredningar samt kritikerverksamheten, var hon outtröttligt verksam i ett antal filmkritiker- och filmpedagogföreningar, filmfestivaler, filmjuryer och internationella organisationer som ambassadör för barnfilm. Som nybliven mor och i egenskap av kvinna upplevde hon sig visserligen ha så många tidskrävande plikter jämfört med en man, att hon aldrig kunde mäta sig med faderns arbetsinsats. Även i sin filmkritik tog hon tidigt upp frågan om den skeva representationen av kvinnor och arbetare i filmerna.

Vid sidan av alla sina filmpolitiska, administrativa och organisatoriska insatser i Norge och uppdragen internationellt, brann hon också för det nordiska samarbetet och verkade både i Norsk-Svensk forening, som hon i 10 år även ledde, samt som medlem av representantskapet i Föreningen Norden. Framför allt var hon i hela Filmeuropa känd och erkänd för sina folkbildande pionjärinsatser vad gäller filmkunskap i skolan, studiecirkelmaterial i filmförståelse för ungdomar och vuxna, införandet av skolbio med filmvisningar organiserade av skolorna, och för sin kamp för ett större och bredare barnfilmsutbud.

Elsa Brita Marcussen avled i Oslo 2006.