Elsa Eschelsson var en av de första kvinnorna i Sverige som gjorde en akademisk karriär. Hon var den första kvinnan som utnämndes till docent. Hon var också en av grundarna av Akademiskt bildade kvinnors förening och dess första ordförande.

Elsa Eschelsson föddes 1861 i Norrköping. Hennes föräldrar var Anders Olof Eschelsson, grosshandlare, fabriksägare och preussisk konsul och Carolina Lovisa Ulrika Eschelsson. Hon var yngst av fyra systrar. Uppväxtförhållandena var ekonomiskt sett goda och hon fick privatundervisning i hemmet. Hon närde i ungdomen skådespelardrömmar och var mycket intresserad av teater. Hennes mor gick bort när Elsa Eschelsson var fem år och fadern när hon var 14 år. När Elsa Eschelsson som 18-åring började studera på Wallinska skolans gymnasium i Stockholm bodde hon tillsammans med systern Ellen Augusta hos den äldre systern Anna Wilhelmina, gift Piper. Efter att Elsa Eschelsson hade tagit mogenhetsexamen flyttade hon till Uppsala och började år 1882 vid Uppsala universitet. Hon flyttade då in hos den äldsta systern Ida Carolina Louisa, som var gift med Johan Hagströmer, professor i straffrätt vid Uppsala universitet, vilken också verkar ha haft betydelse för Elsa Eschelssons vidare karriärval.

Elsa Eschelsson gjorde ingen klassresa, tvärtom var högre utbildning vanligt i hennes omgivning. Inte heller var det ovanligt att, som hon gjorde, företa bildningsresor utomlands. Hon reste i Europa och till Egypten som en del av sin utbildning. Elsa Eschelsson hade inga ekonomiska bekymmer och hon hade en mycket god utbildning, ett gott självförtroende, goda språkkunskaper och ett stort socialt nätverk. Elsa Eschelsson hade jurister både i familjen och i bekantskapskretsen, och även om hon valde en karriär som passade hennes sociala bakgrund var den ovanlig för en kvinna. Här var hon en av pionjärerna som bröt ny mark. Men för Elsa Eschelsson och många andra kvinnor var det också en tid av motstånd, öppet eller dolt, och motgångar.

Vid Uppsala universitet tog Elsa Eschelsson dubbla examina, filosofie kandidatexamen 1885 med huvudämnet historia och juris utriusque kandidatexamen 1892. Hon gjorde mycket väl ifrån sig. Det var endast duktiga juris studerande som tog den kvalificerade kandidatexamen. För att få disputera i juridik krävdes att man även hade erfarenhet i form av praktisk tjänstgöring från domstol. Elsa Eschelsson biträdde därför i domargöromål vid Uppsala läns södra domsaga under åren 1892–1893 och fick mycket goda vitsord. Efter fullgjord tingsnotarietjänstgöring återvände Elsa Eschelsson till universitetet och tog sin juris utriusque licentiatexamen 24 maj 1897. Några dagar senare disputerade hon vid juridiska fakulteten vid Uppsala universitet och blev därmed Sveriges första kvinnliga juris doktor. Titeln på hennes avhandling var Om begreppet gåfva enligt svensk rätt. Elsa Eschelsson utnämndes till docent i civilrätt samma dag, vilket innebar att avhandlingen bedömdes ha en hög kvalitet. Med utnämningen till docent kunde Elsa Eschelsson fortsätta sin akademiska karriär och bli förordnad att undervisa juriststudenter.

Elsa Eschelssons vetenskapliga produktion och hennes plats i den rättsvetenskapliga forskningen är mindre känd än hennes tragiska öde. Hon valde den vid tiden mest statusfyllda delen av rättsvetenskapen, civilrätten. Hennes skrifter publicerades under åren 1897 till 1912, en period då den svenska rättsvetenskapen var klart influerad av tysk rättsvetenskap. Hennes viktigaste arbeten handlar om gåva av lös egendom, skuldebrev och om besittningsbegreppet.

Elsa Eschelsson var motsträvig i att engagera sig i kvinnofrågan. Hon valdes in i styrelsen för Sveriges första rösträttsförening men tackade nej till uppdraget. Orsaken var inte att hon motsatte sig att kvinnor skulle ha lika rättigheter som männen, men hon tycks ha trott på en annan strategi än kollektiv organisering. Kvinnors lika rättigheter skulle följa av idogt arbete och flit och därför behövdes inte kollektiv kamp. Till en början var Elsa Eschelsson inte heller med i Uppsala Kvinnliga Studentförening som bildades 1892. Först efter några år blev hon medlem. Att hon var för lika rättigheter mellan kvinnor och män framgår dock tydligt av det hon skrev om förslaget angående folkskollärares löner, en yrkesgrupp som ditintills hade tillämpat lika lön oavsett kön. Elsa Eschelsson argumenterade mycket övertygande mot orättvisan i att betala olika lön för ett arbete som krävde samma kompetens. Nyordningen gick dock igenom och löneskillnaderna blev regel även inom denna yrkesgrupp.

Miljön som Elsa Eschelsson verkade i var helt mansdominerad. Hon fick mycket stöd från vissa av sina kollegor, framför allt i början av karriären. Men såväl hennes strid om civilrättsundervisningen med Alfred Winroth som det sätt varpå delar av fakulteten och universitetets ledning agerade mot Elsa Eschelssons möjligheter att bli professor från år 1907 och framåt, visar emellertid att hon ansågs vara ett hot. Redan 1898, ett år efter disputationen, föreslog juridiska fakulteten henne till professor i civilrätt och året därefter till professor i processrätt. Med hänvisning till regeringsformen stoppade dock universitetets ledning båda utnämningarna. Striden fortsatte i många år. En grundlagsändring 1909 gav kvinnor rätten att inneha professorsämbeten men i februari 1911 beslöt Större akademiska konsistoriet vid Uppsala universitet att just professuren i civilrätt skulle undantas och därmed även i fortsättningen vara förbehållen män. Några dagar efter konsistoriets beslut avled Elsa Eschelsson, den 10 mars 1911, av en överdos sömnmedel enligt en del källor, efter en tids sjukdom enligt andra. Hon är begravd på Uppsala gamla kyrkogård.