Emilie Lundberg var skådespelare, författare och dramatiker.

Emilie Lundberg, född i Stockholm 1858, var dotter till hovjägaren på Kungliga Djurgården, Erik Anton Lundberg, och Emilia Maria Charlotta Andersson.

Enligt en minnesartikel i Idun, 1889, växte Emilie Lundberg upp hos fosterföräldrar. I 16-17-årsåldern reste hon till Italien. Där lärde hon sig italienska och skrev pjäsen Kärlek och heder (Amore et onore). Hon spelade själv huvudrollen i en uppsättning av pjäsen vid Teatro Fossati i Milano 1877. Efter Italienvistelsen reste hon till Paris, där hon var bosatt några år innan hon återvände till Sverige. Efter hemkomsten fortsatte hon att spela teater och var engagerad vid Kungliga Dramatiska Teatern (nuvarande Dramaten) 1882–1883. Hon började skriva alltmer efter att hon färdigställt det historiska skådespelet Frihetsvännerna, 1882, som hon tillägnade kung Oskar I. Sedan följde romanen Ur tvenne verldar, 1885, som handlade om en omöjlig kärleksrelation. Pjäsen Förlåt mig!, 1886, anses som hennes mest framgångsrika. Hon skrev även pjäserna Väninnor 1886, och Mostrar, 1888, båda uppförda men ej publicerade.

När Emilie Lundberg dog, 41 år gammal, fanns således inte någon större litterär kvarlåtenskap. Hon hade enligt tidskriften Idun, en publicerad pjäs, samt flera uppförda. Idun skriver: ”Men alstren af hennes penna äro likväl tillräckligt många och kännetecknande för att berättiga påståendet, att hos henne förefanns en ganska rik litterär begåfning […] det satiriska drag, som alldeles oförtydbart framträdde hos henne, och som jemte en realistisk blick och en förmåga af poängterad dialog var hennes författarskaps styrka.”

Enligt Idun fick Emilie Lundberg strax före sitt frånfälle ärva en summa pengar från sin fosterfar som skulle hjälpa henne att leva ett liv med större utrymme för att skriva.

Emilie Lundberg avled 1889.