Emilie Flygare-Carlén var Sveriges mest lästa och spridda författare både i och utanför Sverige vid mitten och slutet av 1800-talet. Hon blev känd för sina realistiska familjeromaner och västkustskildringar.
Emilie Flygare-Carlén växte upp i Strömstad i Bohuslän som yngsta dottern till Margareta Stiegler och köpmannen Roger Smith. Som tjugoåring gifte hon sig med läkaren Axel Flygare i Småland. Paret fick fyra barn varav endast sonen Edvard uppnådde vuxen ålder. Efter fem års äktenskap dog maken och lämnade hustru och barn utan försörjning. Emilie Flygare-Carlén återvände då till Bohuslän. År 1834 ingick hon trolovning med juristen Jacob Reinhold Dalin. Strax före bröllopet avled Dalin. Ett halvår senare, 1836, föddes deras barn, senare författaren Rosa Carlén, som växte upp som adoptivdotter till faderns släktingar. Hon erhöll samma efternamn som sin mor då hon 1856 ingick äktenskap med dennas svåger juristen Richard Carlén.
För att försörja sig inledde Emilie Flygare-Carlén sitt författarskap 1838 med romanen Waldemar Klein. Den publicerades i bokserien ”Kabinettbiblioteket” och resulterade i att förläggaren Niclas Thomson omedelbart skrev kontrakt med debutanten och övertalade henne att flytta till Stockholm. År 1841 gifte hon sig med poeten och Bellmansutgivaren Johan Gabrielle Carlén och makarnas hem blev en samlingspunkt för liberala kulturpersonligheter i Stockholm. I kretsen ingick författarna C. J. L. Almqvist och A. Blanche samt Aftonbladets grundare L. J. Hierta.
Det publika genombrottet i Sverige kom 1842 med romanen Rosen på Tistelön, som räknas som den första svenska västkustskildringen. Romanen bygger på ett autentiskt brottsfall och skildrar brottslingarnas och den mördades familjer efter mordet. Senare under 1840-talet kom flera av de mest rosade och internationellt spridda romanerna: Pål Värning, 1843, Vindskuporna, 1845, Ett år, 1846, och Enslingen på Johannisskäret, 1846. Flera av dessa gjordes om till teaterpjäser, så till exempel omarbetade Mauritz Cramer Rosen på Tistelön till dramat Brottslingarne, 1843.
Efter 1851 inträdde en paus i författarskapet, möjligen för att Emilie Flygare-Carlén förlorade sin son Edvard Flygare, samtidigt som hennes romaner fick hård kritik. Den negativa skildringen av dåtidens frikyrkliga ”läseri” i romanen En natt vid Bullarsjön, 1847, väckte protester och Ett rykte (1850) klandrades för den kvinnliga huvudpersonens tvetydiga moral. Dåtidens ledande smakdomare, Aftonbladets redaktör Carl Fredrik Bergstedt, ansåg dessutom Ett rykte som det ”vidrigaste” som skrivits i romanväg i sin artikel ”Om den usla litteraturen” i Tidskrift för litteratur 1851.
År 1859 övertalades Emilie Flygare-Carlén av kulturredaktör August Sohlman att återuppta författarskapet med en ny västkustroman. Ett köpmanshus i skärgården publicerades som följetong i Aftonbladet från januari till juni 1859. Först 1860–1861 publicerades den som bok av Bonniers förlag. Dessförinnan hade den kommit på tyska på två olika förlag och i två olika översättningar, vilket bekräftade Emilie Flygare-Carléns ställning på den europeiska bokmarknaden.
Ett köpmanshus i skärgården blev Emilie Flygare-Carléns sista roman. Under 1870-talet publicerade hon endast kortare berättelser i Svenska Familj-journalen. Hon skrev två självbiografiska arbeten med stor spridning både i och utanför Sverige, Skuggspel, 1865, och Minnen af svenskt författarlif 1840–1860, 1878. I dessa betonar hon att författarskapet huvudsakligen baserats på verklighetsunderlag. I Minnen skildrar hon sällskapslivet i makarna Carléns hem och deras återkommande gäster bland Stockholms kulturelit.
Emilie Flygare-Carlén dominerar, tillsammans med Fredrika Bremer, Sophie von Knorring och Carl Jonas Almqvist, den svenska romanlitteraturen under 1830- och 1840-talen. Flera av hennes romaner utspelar sig i Bohuslän och skildrar kustbefolkningens tillvaro, en miljö hon hade kunskap om sedan uppväxtåren på Västkusten. Framför allt i hennes sista roman, Ett köpmanshus i skärgården, märks en strävan mot ökad realism. Här återfinns några av författarens mest komplexa kvinnoporträtt samtidigt som romanen, i likhet med tidigare verk, är ett inlägg i dåtidens ”kvinnofråga” om rådande könsroller och kvinnans bristande rättigheter i äktenskapet och samhället.
Emilie Flygare-Carlén intar i många avseenden en särställning som kvinnlig författare vid mitten av 1800-talet. I motsats till sina samtida kvinnliga kollegor valde hon att publicera sig under eget namn. Hon framstår därmed som ett tidigt exempel på en självförsörjande yrkesförfattare som använde sitt namn som varumärke. Hon var också en affärsbegåvad kvinna. Hon valde med omsorg sina förlag och var en skicklig förhandlare. Efter succén med Rosen på Tistelön spelade hon ut förläggare mot varandra för att höja honoraret. Hon lyckades på fyra år nästan tiodubbla sitt arvode från 5 till 50 riksdaler arket. Hon blev därmed Sveriges bäst betalda författare, en ställning hon behöll livet ut. I samband med utgivningen av Ett köpmanshus i skärgården fick hon först ett högt honorar för följetongspubliceringen i Aftonbladet. Därefter betalade Adolf Bonnier ett enormt arvode för förlagsrätten till verket samtidigt som han skrev kontrakt med henne om att publicera hennes övriga verk mot generös ersättning. Därtill fick hon – i motsats till flertalet dåtida författare – betalt av många av sina utländska förläggare.
I slutet av livet fick Emilie Flygare-Carlén många bevis på uppskattning. År 1862 tilldelades hon Svenska Akademiens guldmedalj för ”det natursanna och fosterlandska i hennes taflor, icke minst der de skildra det svenska skärgårdslifvet med dess faror”. Hon blev regelbundet inbjuden och hedrad av Publicistklubben. Flera påkostade och illustrerade utgivningar av hennes samlade romaner kom både på svenska och i översättning till andra språk, som danska, norska och tyska.
Vid mitten och slutet av 1800-talet var Emilie Flygare-Carlén Sveriges mest översatta och spridda författare. Det var bara inom det engelskspråkiga området, England och Amerika, som hon fick konkurrens av Fredrika Bremer. I övriga Europa, de tyskspråkiga länderna och i Central- och Östeuropa, tillhörde hon sin tids absolut mest lästa internationella romanförfattare tillsammans med Charles Dickens, Eugène Sue och Alexander Dumas d.ä. Översättare och förläggare tävlade om att ge ut hennes romaner och flera författare diktade vidare på hennes berättelser, samtidigt som förläggare använde hennes namn för att marknadsföra andra författares verk. Namnet Emilie Flygare-Carlén användes som en kvalitetsbeteckning för att locka läsare och som ett varunamn för att sälja romaner på den europeiska och amerikanska bokmarknaden.
Emilie Flygare-Carlén dog 1892. Hon är begravd på Norra begravningsplatsen i Solna, där det finns en gravvård över henne.
