Svenskt kvinnobiografiskt lexikon

Till avancerad sökning
 

För att göra mer avancerade sökningar och sammanställningar kan du använda Språkbankens verktyg Karp. Det rekommenderas i första hand för forskare som vill analysera de uppgifter som ligger till grund för SKBL.

  Till Karp (Extern länk)

Sophie Emilie Högqvist

1812-04-291846-12-18

Skådespelare, kunglig mätress

Emilie Högqvist var en av den romantiska erans mest populära skådespelare. Hennes korta och äventyrliga liv romantiserades i 1900-talets historieskrivning.

Emilie Högqvist föddes i Stockholm 1812 i en familj präglad av fattigdom, tuberkulos och alkoholmissbruk. Hennes far Anders Högqvist arbetade som hovmästare och modern, Anna Beata Hedwall, som kammarjungfru hos greve Carl de Geer. Föräldrarna levde tidvis på skilda håll och 1832 valde fadern att flytta till sina hemtrakter i Gästrikland. Därmed var deras separation ett faktum även om det aldrig kom till juridisk skilsmässa. Redan som mycket ung och i avsaknad av ordnad skolgång, verkar Emilie Högqvist ha varit utlämnad till att klara sig själv.

Emilie Högqvist utbildade sig mellan 1821 och 1826 på Operans Balettelevskola där hennes äldre syster Johanna tidigare hade gått. Eleverna fick, förutom sin dagliga träning, följa repetitioner på teatern och emellanåt vistas i kulisserna under föreställningarna. Ibland fick de agera på scen som figuranter. Under sin utbildning arbetade Emilie Högqvist samtidigt som skådespelare på Anders Selinders barnteater, den så kallade Oxtorgsteatern, som spelade liknande dramatik som Kungliga Teatern men i mycket förenklad form.

Efter avslutad utbildning hösten 1826 blev Emilie Högqvist engagerad vid Anders Petter Berggrens nybildade teatersällskap och turnerade i två år i den svenska landsorten. Under det första året fick hon mest spela småroller med få eller inga repliker, men hennes roller blev successivt större. Hon fick också användning för sin balettutbildning i de ”Dans-divertissement” som ofta fungerade som efterpjäser. Troligtvis förbättrades inte tillvaron nämnvärt i ekonomiskt hänseende. Vissa perioder erbjöd hon sig att, vid sidan om skådespeleriet, ge danslektioner per timme.

År 1828 återvände Emilie Högqvist till Stockholm och fick anställning som aktriselev på Kungliga Teatern. Detta innebar att hon fick lektioner i sång, musik och deklamation samt användes i småroller. Samma år debuterade hon som Lotta i Brodertvisten av August von Kotzebue. Hennes debut blev omnämnd av tidskriften Heimdall, men kritikern ansåg det vara för tidigt att uttala sig om hennes framtidsutsikter. År 1829 gjorde hon sammanlagt åtta roller. År 1831 omvandlades kontraktet till aktris med 200 riksdaler banco i årslön. Under sin första tid på Kungliga Teatern fick hon mindre beröm för sitt spel, men desto mer för sitt utseende. Utan egentligt genombrott, men efter enträget arbete och mycket självstudier, vann hon med tiden popularitet och användes flitigt i en varierad repertoar. Hennes första större succé var i komedin Qväkaren och dansösen av Eugène Scribe 1834. I denna uppsättning lät hon ställa ut möbler och prydnadssaker på scenen från sitt eget hem, vilket imponerade på publiken. Normalt sett var scenen vid denna tidpunkt spartanskt möblerad. På så sätt var Emilie Högqvist en av dem som bidrog till att utveckla scendekoren på Kungliga Teatern i Stockholm.

Under sommaren 1834 gjorde hon sin första studieresa till London och Paris. Under resten av sitt liv gjorde hon regelbundet resor till utlandet. Många av de skådespelare och sångare hon såg på sina resor hörde till Europas mest skickliga och namnkunniga. I Paris studerade Emilie Högqvist den kända skådespelerskan Mademoiselle Mars på Théâtre-Français som därefter blev hennes skådespelarideal. Hon hittade även pjäser på sina resor som hon lät översätta och fick uppsatta på Kungliga Teatern, såsom En fantasi av Alfred de Musset 1845, vilken därigenom spelades i Stockholm innan den uppfördes i Paris.

När Kungliga Teatern öppnade efter att ha varit stängd under september 1834 på grund av den grasserande koleraepidemin tog hennes karriär ny fart. Att hennes studier då gett resultat var tydligt. Nu fick inte längre enbart hennes utseende eller vackra kostymer uppmärksamhet. Hennes spel berömdes och hon framställdes som ”i dubbelt hänseende en av scenens främsta prydnader”. Men de låga förväntningarna på hennes möjligheter lyckades hon inte helt frigöra sig från. Emilie Högqvists svaga röst ansågs som ett stort hinder för henne som skådespelare. Efter mycket arbete fick den dock en genomträngande men beslöjad klang, som framför allt ansågs behaglig i komedin.

Emilie Högqvist skaffade sig även bildning utanför sitt teaterarbete. Hon lärde sig välskrivning och rättstavning, studerade engelska, franska, tyska och italienska, inhämtade kunskap i etikett samt i konsten att föra sig. Därigenom fanns inget i hennes sätt som avslöjade hennes fattiga bakgrund. Hon omskapade sig till en dam som kunde röra sig i vilken salong som helst, även om många dörrar i societeten var stängda för henne på grund av att hon var kurtisan och hade barn som var födda utom äktenskap.

Mellan åren 1828 och 1845 spelade Emilie Högqvist sammanlagt 124 roller på Kungliga Teatern. Hennes repertoar spände över många genrer. Hon medverkade i farser och vaudeviller med tillhörande sång- och dansinslag som Man kan hvad man vill av Comberousse och Ancelot, franska boulevardkomedier som Alexandre Dumas Högländaren vid hovet, melodramer av exempelvis Kotzebue, vad vi idag skulle kalla gotiska dramer som Stamfrun av Grillparzer, tragedier på vers såsom Shakespeares Hamlet och Romeo och Julia på blankvers samt i travestiroller. Hon medverkade i flera Tableaux Vivants och gjorde ett par gånger inhopp i Mozarts opera Trollflöjten i rollen som Papagena. Mest framgångsrik ansågs hon vara i samtida komedier, exempelvis Ett glas vatten av Eugène Scribe. Hon spelade också i det som samtiden kallade den högre dramatiken, det vill säga tragedier. Hennes största succé inom denna repertoar var Johanna i Orleanska jungfrun av Friedrich Schiller 1836. När uppsättningen spelades i januari 1837 beskrev tidningen Freja den publika succé Emilie Högqvist rönte som ”ett artistiskt triumftåg”. Åren från 1836 till början på 1840-talet var hennes mest framgångsrika tid.

Medvetet lärde sig Emilie Högqvist att framhäva sitt vackra utseende, sin oskuldsfulla persona och att använda sin satiriska humor. Hon ansågs ha en innerlighet och svärmisk känslighet i sitt spel som i samtiden betraktades som något nytt. Känsla, sanning, illusion och förståelse för rollen var konstnärliga honnörsord för henne och hon var mycket noggrann med sina rörelser samt med att med inlevelse fylla stumt spel.

Emilie Högqvist var road av att spela i så kallade byxroller, där skådespelerskan var utklädd i manskläder eller gestaltade en roll som yngling. När hon var i Paris sommaren 1839 medförde hon därifrån Bayards och Dumanoirs lilla komedi Richelieus första vapenbragd, vilken hon själv ursprungligen lär ha översatt till svenska. I den gjorde hon 1842 en av sina mest populära roller som yngling. I dessa roller kunde hon samtidigt framhäva sin vackra figur, sin humor och livlighet, samt genom att ta den aktiva positionen i kärleksscener, vilken vid denna tid var förbehållen mannen, kittla publikens fantasi med en lätt genusöverskridande sensualism.

Emilie Högqvists privatliv var ämne för tidens skvaller och hon var omtalad som kurtisan. Under de tidiga åren som skådespelare skaffade sig Emilie Högqvist både inkomster och socialt kapital genom utomäktenskapliga relationer med inflytelserika män. År 1833 fick hon en dotter med den engelska legationssekreteraren Bloomfield, men redan året därpå var förhållandet på upphällningen. I stället uppvaktades hon av kronprins Oscar, sedermera kung Oscar I. Relationen med kronprins Oscar varade, troligtvis med skiftande intensitet, i ungefär åtta till tio år och resulterade i två söner, vilka efter hennes död växte upp i Hamburg hos fosterföräldrar. Emilie Högqvist var omtyckt av många och beundrad för sin empatiska personlighet och sin stora filantropiska generositet, men också föraktad av många på grund av sitt kärleksliv och sitt lyxbegär. Under sitt förhållande med legationssekreteraren Bloomfield bodde hon i den så kallade Masreliezvåningen på Salviigränd 1, som ännu finns bevarad. Från 1836, då hennes förhållande med kronprins Oscar inleddes, flyttade hon till en omtalat smakfull lägenhet i det Palinska huset vid Gustaf Adolfs torg, mitt emot Kungliga slottet. Där höll hon en omtalad litterär och musikalisk salong. Somrarna tillbringade hon i sitt sommarhus på udden Framnäs på Djurgården.

Under första delen av 1840-talet tilltog hennes tuberkulos. Den 7 december 1845 stod hon sista gången på scen som Aventurine i Polkan. Hon blev sedan sängliggande i ett halvår, men återfick så pass mycket styrka att hon i maj gav sig i väg på sin sista resa för att söka tillfriskna. Resan gick över tyska och schweiziska kurorter och vidare till Italien. Emilie Högqvist dog, endast 34 år gammal, i december 1846 i Turin, där hon är begravd på protestantiska kyrkogården. Eftersom hennes tre barn i kyrkböckerna hade okända föräldrar ärvde de inte modern. Den enda lagliga arvingen var brodern, den före detta skådespelaren Jean Högqvist.

År 1847 publicerades utdrag ur Emilie Högqvists resedagbok från hennes stora Italienresa 1842–1843. Under senare delen av 1800-talet blev hon skildrad i halvt biografisk, halvt fiktionaliserad form av bland andra August Blanche, Patric Sturzen-Becker och Johan Jolin. I dessa verk framställdes hon som den änglalikt goda men fallna kvinnan, som djupt ångrar sitt lättsinniga liv. År 1915 publicerade författarinnan Ellen Key Emilie Högqvists brev till sin far Emil Key, som var hennes sista kärlek. Under första halvan av 1900-talet skrevs flera populärvetenskapliga biografier om Emilie Högqvist och mytologiseringen av henne nådde sin höjdpunkt 1939 med den påkostade Filmen om Emelie Högqvist i regi av Gustaf Molander. Där gestaltade skådespelerskan Signe Hasso en porträttlik Emilie Högqvist.


Hélène Ohlsson



Hänvisa gärna till denna artikel, men uppge alltid författarnamnet enligt följande:

Sophie Emilie Högqvist, www.skbl.se/sv/artikel/EmilieHogqvist, Svenskt kvinnobiografiskt lexikon (artikel av Hélène Ohlsson), hämtad 2018-12-11.




Övriga namn

    Smeknamn: Den svenska Aspasia
    Alternativ namnform: Emelie


Familjeförhållanden

Civilstånd: Ogift
  • Mor: Anna Beata Hedvall
  • Far: Anders Höqvist, tidigare Johansson
  • Syster: Johanna Högqvist
fler...


Utbildning

  • Studieresa, : Studier av skådespeleri i London, Paris, Tyskland och Italien
  • Självstudier, : Självstudier i välskrivning, engelska, franska, tyska, italienska och etikett


Verksamhet

  • Yrke: Skådespelare, 1822–1826 Anders Selinders barnteater, 1826–1828 Anders Petter Berggrens turnerande teatersällskap, fr o m 1828 Kungliga Teatern
  • Ideellt arbete: Salongsvärdinna


Kontakter

  • Vän: Maria Charlotta Eriksson
  • Vän: Elise Frösslind
  • Vän: August Blanche
fler...


Bostadsorter

  • Födelseort: Stockholm
  • Stockholm
  • Turin, Italien
  • Dödsort: Turin, Italien


Källor

Litteratur


Vidare referenser