Svenskt kvinnobiografiskt lexikon

Till avancerad sökning
 

För att göra mer avancerade sökningar och sammanställningar kan du använda Språkbankens verktyg Karp. Det rekommenderas i första hand för forskare som vill analysera de uppgifter som ligger till grund för SKBL.

  Till Karp (Extern länk)

Maria Erika Aittamaa

1866-02-221952-12-15

Stickerska, uppfinnare av lovikkavanten

Erika Aittamaa uppfann Lovikka-vanten.

Erika Aittamaa föddes 1866 i Junosuando by i Pajala församling. Hennes modersmål var meänkieli. Det finns få uppgifter om Erika Aittamaas uppväxt, utöver att hon hade fem syskon. Som vuxen betecknade hon sig och sin familj som fattig och det är troligt att hon växte upp under fattiga förhållanden. Hon gifte sig med August Aittamaa och fick tillsammans med honom sju barn varav tre överlevde till vuxen ålder, tre dog som barn och en som ung. I en intervju med en journalist som genomfördes i samband med hennes 70- årsdag 1936, berättar hon att det var svårt med försörjningen och ett sätt att öka inkomsterna var att ta emot beställningar på vantar från dem som hade det bättre ställt i byn. Beställarna lämnade ull som Erika Aittamaa sedan bearbetade och stickade av mot betalning.

Erika Aittamaa hade rykte om sig att vara skicklig och 1892 fick hon en beställning på ett par arbetsvantar. Mannen som skulle använda dem arbetade i skogen och var i behov av extra tjocka, varma och slitstarka vantar. Ullen spanns till ett tjockt garn och användes till två par vantar som Erika Aittamaa kände sig nöjd med. De borde till och med hålla flera vintrars användning, menade hon. Men beställaren var långt ifrån nöjd med resultatet. Han tyckte att vantarna var alldeles för stela och hårda och ansåg att hon hade förstört ullen. Detta ledde till nya försök att framställa hållbara och funktionella arbetsvantar lämpliga för skogsarbete men som samtidigt var mjuka och sköna. Efter att ha stickat nya vantar provade hon att tvätta dem flera gånger för att sedan karda dem noga så att ytan ruggades upp. Till slut var resultatet till belåtenhet för alla inblandade och vantarna efterfrågades av allt fler. Beställningar kom in från olika byar i Tornedalen och från samer i området. De var särskilt populära bland forbönder som körde malm från Kiruna till Haparanda via Lovikka, byn där familjen Aittamaa bodde.

Från början var vantarna enfärgade i ullens färg, men så småningom började Erika Aittamaa att pryda kragen kring handleden med broderier i klara, starka färger. Detta, menade hon, tilltalade särskilt den samiska kundkretsen. Hon lade också till en tofs i nederkanten som gjorde att vantarna vid behov kunde hängas upp på tork. Till sist var uppfinningen klar. Lovikka-vantarna stickades därefter i otvättat ullgarn som var tjockt och mycket poröst. Stickningen var lös, modellen var tumvantar med en uppvikt krage kring handleden. Vantarna tvättades så att de drog ihop sig och blev täta, sedan ruggades den stickade ytan upp med hjälp av kardor. Till sist broderades kragen i klara färger. Broderiet gjorde att kanten hölls in något och slöt tätt kring handleden.

Vantarna från Lovikka blev snart kända i vidare kretsar och efterfrågan ökade. Familjen fick det bättre ställt tack vara inkomsterna från vanttillverkningen. Erika Aittamaa fortsatte sticka vantar året runt och för att klara av beställningarna utbildade hon kvinnor i byn som hon sedan anlitade. Hon lär ha ställt höga krav, målet var att alla vantar skulle stickas och broderas lika. På så sätt kom hon att bli verksam som vantfabrikör med förmågan att leverera i takt med att beställningarna kom in.

På 1930-talet hjälpte en lärare i byns skola till med att söka patent på Lovikka-vanten. Patentet beviljades men det kostade 30 kronor att lösa ut patentbrevet. Erika Aittamaa hade inte så mycket pengar och trots att byborna samlade in pengarna, var hon för stolt för att ta emot denna gåva. Brevet returnerades så småningom och därmed blev det inget patent. Samma stolthet kan skönjas i intervjun i samband med 70-årsdagen, då hon berättar: ”Det var Gud som gav mig en fingervisning och hjälpte mig, så vi kunnat uppfostra barnen, utan att anlita hjälp från andra”.

Erika Aittamaa blev änka 1942. Efter hennes död tio år senare, 1952, fortsatte byborna att sticka vantar och år 1961 inregistrerade husmodersföreningen Lovikka-vanten som varumärke. Märket står för handstickade vantar enligt Erika Aittamaas modell. Från att ha varit arbetsvantar för skogsarbetare och samer kom de nu snarare att förknippas med vintersport, skidor och pulkabackar. Lovikka-vanten är fortfarande (2017) en välkänd produkt och för att uppmärksamma Erika Aittamaas uppfinning har en jättevante uppförts utanför skolan i Lovikka. Vantarna uppmärksammades också på frimärke år 1998.


Anneli Palmsköld



Hänvisa gärna till denna artikel, men uppge alltid författarnamnet enligt följande:

Maria Erika Aittamaa, www.skbl.se/sv/artikel/ErikaAittamaa, Svenskt kvinnobiografiskt lexikon (artikel av Anneli Palmsköld), hämtad 2018-12-17.




Övriga namn

    Smeknamn: Riiga
    Flicknamn: Olofsdotter Kruuka


Familjeförhållanden

Civilstånd: Änka
  • Mor: Eva Kajsa Larsdotter Kruuka
  • Far: Olof Andersson Kruuka
  • Bror: Fredrik Olsson Kruuka
fler...


Utbildning

  • Folkskola, Junosuando


Verksamhet

  • Yrke: Stickare, framför allt vantar, uppfinnare av Lovikkavanten, senare vantfabrikör


Bostadsorter

  • Födelseort: Junosuando
  • Junosuando
  • Lovikka
  • Dödsort: Lovikka


Källor

Litteratur
  • Palmsköld, Anneli, 'En historia om stickning', Stickning / redaktion: Britt-Marie Christoffersson, Hemslöjdens förlag, Stockholm, 2009

  • Söderberg, Bruno, [Intervju med Erika Aittimaa], Tornedalen: tidskrift, Tornedalens krets av J. U. F., Lomkärr, 1936

  • Wintzell, Inga, Sticka mönster: historiskt om stickning i Sverige, Nordiska mus., Stockholm, 1976