Svenskt kvinnobiografiskt lexikon

Till avancerad sökning
 

För att göra mer avancerade sökningar och sammanställningar kan du använda Språkbankens verktyg Karp. Det rekommenderas i första hand för forskare som vill analysera de uppgifter som ligger till grund för SKBL.

  Till Karp (Extern länk)

Erna Marianne Eriksson

1924-07-272020-04-12

Redaktör, förlagschef

Marianne Eriksson var redaktör och barnboksförläggare.

Marianne Eriksson föddes 1924 i Skållerud, Dalsland, till föräldrarna Hulda Erika Andersson och David Videll. Fadern arbetade som montör och elektriker. Under större delen av sitt liv arbetade Marianne Eriksson med barnböcker. Hon anställdes på Kooperativa Förbundets Bokförlag som sekreterare på ekonomiavdelningen år 1952. Hon kom dock att arbeta med att läsa och redigera manus och fick snart arbetsuppgifter på barnboksförlaget Rabén & Sjögren, där hon arbetade i närmare 40 år. Tidigt övergick hon till rollen som redaktör inom vilken en av hennes första uppgifter var barntidningen Klumpe Dumpe.

I början av sin förlagskarriär hamnade Marianne Eriksson mitt bland ”guldåldersförfattarna”, där kända namn som ingick var Harry Kullman, Lennart Hellsing, Edith Unnerstad, Åke Holmberg och Astrid Lindgren, som även hon arbetade på förlaget. Under sin tid på Rabén & Sjögren kom Marianne Eriksson att först arbeta som Astrid Lindgrens assistent och 1970 efterträdde hon henne som barnbokschef. Förutom att ha rollen som Astrid Lindgrens förläggare var hon också hennes nära vän. Senare använde de den gemensamma pseudonymen Marianne Lindgren till översättningar, bland annat för bokserien om Nicke Nyfiken. I Rabén & Sjögrens femtioårskrönika beskriver Astrid Lindgren sin kollega som målmedveten och skicklig utifrån tanken att en bra bok ska vara som en gädda: ”Spetsig och skarp nos, så ett matnyttigt stycke och till sist en snärtig stjärt”.

Barnböckerna var under Marianne Erikssons ledarskap tyngdpunkten i förlagets utgivning. De politiska barnböckerna hade precis slagit igenom, däribland Annika Elmqvists Sprätten satt på toaletten, 1970. Marianne Eriksson arbetade under 1960-talet även med att översätta flera av förlagets utländska barnbokstitlar. Under sin tid som chef skulle hon senare komma att särskilt vidareutveckla översättningarna och bilderboken – trots de dyra bildkostnaderna. Redan i början av sin tid på Rabén & Sjögren lärde hon sig hur viktigt det var med bra bilder och det grundlade hennes stora intresse för illustrationer.

Genom gediget arbete eftersträvade Marianne Eriksson att alltid ge ut de bästa berättelserna och illustrationerna. Hon var inte rädd för nybörjarförfattare och debutanter, utan visade alltid stort förtroende. Detta resulterade bland annat i debuterande tjugoettåriga Lisbeth Pahnkes succéserie om Britta och Silver. Också i debatten under 1980-talet kring barnlitteraturens syfte var Marianne Eriksson en stark röst. Hon menade att det borde finnas barnlitteratur av flera sorter, som skildrar verkligheten både som den är och hur den borde vara. Men hon menade bestämt att den fostrande barnboken är farlig om den inte är bra. Förlag, ansåg hon, kan inte detaljstyra hur författare ska skapa sina karaktärer, kravet på fostrande barnlitteratur skulle leda till en intetsägande utgivning.

Efter pensionen från Rabén & Sjögren 1989 startade hon tillsammans med författaren Barbro Lindgren barn- och ungdomsbokförlaget Eriksson & Lindgrens Bokförlag AB. Förutom Barbro Lindgrens egna böcker gav de ut bland andra Eva Eriksson, Viveca Lärn, Gunilla Bergström, Inger och Lasse Sandberg och Pernilla Stalfelt. Marianne Eriksson arbetade som förlagschef i nästan 20 år tills förlaget 2008 överläts till Rabén & Sjögren, men hon fortsatte ändå att vara Lennart Hellsings förläggare.

Under sitt yrkesliv upplevde Marianne Eriksson stora förändringar inom förlagsbranschen. Hon reagerade mot hur det i början av 2000-talet lades större fokus på vinstkrav, istället för på nybörjarförfattarna. I samma veva upplevde hon också hur det redan isolerade författaryrket blev ännu mer ensamt då det blev ovanligare att författare besökte sitt förlag lika frekvent som tidigare.

Marianne Eriksson delade under hela sitt yrkesliv flitigt med sig av sin expertis i press, media, debatter, jurygrupper, paneler och seminarium. Hennes kunnighet och tillgivenhet för sitt arbete var tydlig. Marianne Eriksson förordade läslust och fantasi, och att aldrig glömma bort vikten av en duktig redaktör.

Marianne Eriksson gick bort 95 år gammal 2020 efter en kort tids sjukdom i covid-19.


Caroline Bergström


Publicerat 2021-01-31



Hänvisa gärna till denna artikel, men uppge alltid författarnamnet enligt följande:

Erna Marianne Eriksson, www.skbl.se/sv/artikel/ErnaMarianneEriksson, Svenskt kvinnobiografiskt lexikon (artikel av Caroline Bergström), hämtad 2021-10-17.




Övriga namn

    Flicknamn: Videll
    Pseudonym: Marianne Lindgren


Familjeförhållanden

Civilstånd: Änka
  • Mor: Hulda Erika Videll, född Andersson
  • Far: David Videll
  • Bror: Karl-Erik Johannes Widell
fler ...


Utbildning

  • Folkskola,


Verksamhet

  • Yrke: Sekreterare, ekonomiavdelningen, KF:s förlag
  • Yrke: Förlagsredaktör, fr o m 1970 barnbokschef, Rabén & Sjögren
  • Ideellt arbete: Ledamot, Svenska barnboksinstitutet
  • Yrke: Förlagschef, delägare, Eriksson & Lindgren Bokförlag AB


Kontakter

  • Vän: Astrid Lindgren
  • Vän: Barbro Lindgren
  • Vän: Lennart Hellsing
fler ...


Organisationer

  • Astrid Lindgren-priset
    Jurymedlem


Bostadsorter

  • Födelseort: Mellerud
  • Mellerud
  • Visby
fler ...


Källor

Opublicerad källa
  • Malin Nauwercks intervjumaterial från Dalagatan 46, 2013-09-17

Litteratur
  • Bohlund, Kjell, ’Marianne Eriksson’ [Nekrolog], Dagens Nyheter, 2020-04-23

  • Bohlund, Kjell, ’Marianne Eriksson : 1924-2020’, Svenska Dagbladet, 2020-04-22

  • Larsson, Nisse, ’Barn och ungdomsböcker : starka flickor efterlyses’, Dagens Nyheter, 1988-03-12

  • Larsson, Nisse, ’Barnbokens bästa vän’, Dagens Nyheter, 2008-04-22

  • Strömstedt, Margareta, Astrid Lindgren: en levnadsteckning, 3., omarb. och utök. uppl., Rabén & Sjögren, Stockholm, 1999 [S. 395-396]



Vidare referenser