Ester Nilsson var journalist och landets första specialiserade lantbruksreporter.
Ester Nilsson föddes 1886 och växte upp i Kvidinge socken, Skåne, där fadern var ägare till ett bryggeri. Med sex syskon i familjen var det inte självklart med utbildning för en flicka, men år 1900 flyttade Ester Nilsson till Helsingborg där hon fick bo hos vad som i kyrkobokföringen betecknas som en fostermor, sömmerskan Olivia Andersson. Hon arbetade senare som småskollärare i Torstuna, Uppland, och förmodligen även något år i Skåne.
Ester Nilsson kom att ägna resten av sitt yrkesliv åt journalistiken, med början på Stockholms Dagblad år 1911, först som volontär och sedan under signaturen La Plume.Redaktionschefen Carl Gustaf Tengwall var en föregångare i den tidens press med sin deklaration om att Stockholms Dagblad skulle uppmärksamma ”kvinnorna, deras intressen och deras strävanden”. På redaktionen blev Ester Nilsson kollega med kvinnor som Else Kleen och Elisabeth Krey-Lange, båda med en intensiv bevakning av rösträttsrörelsen och kvinnofrågor i stort.
Ester Nilsson engagerade sig i Fredrika-Bremer-Förbundet, och deltog som suppleant i förbundets delegation vid den åttonde internationella kvinnliga rösträttskongressen i Genève 1920, anordnad av International Woman Suffrage Alliance (nuvarande International Alliance of Women). I likhet med många av sina kvinnliga journalistkolleger var Ester Nilsson socialt engagerad och skrev många artiklar i Stockholms Dagblad om bland annat barnens situation under första världskrigets hungerår. Under åren 1917—1919 var hon parallellt med arbetet på Stockholms Dagblad även redaktionssekreterare för tidskriften Nytt och gammalt från det sociala arbetsfältet.
Skolan var ett specialområde för Ester Nilsson, som före detta lärare. När hon 1919 gick över till Stockholms-Tidningen var det just skolfrågor som blev hennes första bevakningsområde, med många debatter kring frågan huruvida läroverken skulle öppnas för både flickor och pojkar, vilket äntligen skedde 1927. Hon skrev även en lärobok, Husmor och hembiträde, för Stockholms stads hushållsskola 1923.
Kultur och kyrkliga frågor hörde också till Ester Nilssons bevakningsområden innan den dynamiske redaktören Ewald Stomberg blev chef för Stockholms-Tidningen och införde sin specialitet, ”aktiv journalistik”, med Lucia-tävlingar, insamlingar till behövande barn och liknande aktiviteter som innebar egenskapade nyheter att skriva om. Med den metoden ville han vinna nya läsekretsar till Stockholms-Tidningen bland landets jordbruksbefolkning. Ester Nilsson blev en pionjär på området genom att anordna utställningar och tävlingar runtom i landet, och även ge röst åt Jordbrukare-ungdomens förbund (JUF), utöver den ordinarie nyhetsbevakningen av lantbruksfrågorna, då med den modernare signaturen Job Parker. Under många år var hon också redaktör för Stockholms-Tidningens bilaga Lantmannabladet.
År 1954 lämnade Ester Nilsson Stockholms-Tidningen, något år innan den såldes till Landsorganisationen i Sverige (LO), men fram till sin bortgång fortsatte hon att skriva för Lantmannabladet. Kollegerna minns henne som en mycket respekterad och kunnig yrkeskvinna, glad i kamratkretsen men reserverad beträffande sitt eget privatliv.
Ester Nilsson hade många uppdrag i föreningslivet. Hon var bland de första kvinnorna som engagerade sig i yrkets fackliga frågor, och var ledamot i Svenska Journalistföreningens (nuvarande Journalistförbundet) valnämnd 1923—1934, samt ombud på förbundets kongress 1937. I Publicistklubben blev hon medlem redan 1913, och var ledamot i dess stipendienämnd 1929—1930.
Ester Nilsson företog flera utlandsresor inom ramen för yrkes- och föreningslivet, bland annat till Schweiz och Frankrike 1920, England 1922, samt Danmark, Norge, Italien och Tyskland.
Ester Nilsson avled 1962, och var vid sin bortgång bosatt på Nockeby familjehem, kollektivhuset i Bromma, där även journalisten Else Kleen med sin make Gustav Möller och andra gamla journalistkolleger bodde.
