Ethel Halvarsson var utbildad textilkonstnär med särskild förmåga att tolka färger. Hennes huvudområde var kyrkliga textilier men hon hade även en profan produktion till privata hem och offentliga miljöer.

Ethel Halvarsson föddes 1917 i Kristinehamn, där hennes fader Karl Halvarsson arbetade som snickare för att sedan bli egen byggmästare. Han hade drömt om att bli arkitekt eller konstnär. Senare kom han genom sin kontakt med konstnären Otte Sköld att bli uppmuntrad att måla och snida i trä. Modern Ester, född Moberg, växte upp på gården Bergsjötorp utanför Kristinehamn och var äldst av åtta syskon. Hennes familj var driftig och flickorna lärde sig praktiska sysslor, som sömnad och vävning.

Familjen Halvarsson var engagerad i Missionskyrkan. Ethel Halvarsson tillägnade sig där den bibelkunskap, som senare användes i skapandet av kyrkliga textilier. Hon sydde redan som förskolebarn dockkläder och sa att hon ville bli sömmerska. Teckna och måla var något som kunde sysselsätta henne långa stunder.

När Ethel Halvarsson skulle börja skolan flyttade familjen till Kristinehamn. De hade tidigare bott i mamma Esters hem där det alltid var liv och rörelse. Skoltiden gav Ethel Halvarsson mycket glädje. I slutet av sin skoltid ville hon söka en utbildning till teckningslärare eller till inredningsarkitekt. Efter realexamen i Filipstad, vid 16 års ålder, var hon dock för ung för att söka in och gick därför en kurs i konstbroderi och vävning på Kristinehamns praktiska skola.

1934 sökte Ethel Halvarsson till båda utbildningarna på Tekniska skolan (nuvarande Konstfack). Hon kom in på bägge, men valde teckningslärarutbildningen som kändes yrkesmässigt säkrare. Efter ett par år upptäckte Ethel Halvarsson den textila utbildningen på Högre konstindustriella skolan, Tekniska skolan, och bytte för att få skissa fritt och utveckla sin begåvning utan begränsningar. Kurskamraterna höll ihop och visade ofta sina skisser och textila alster för varandra. Marianne Richter och Ethel Halvarsson blev bästa vänner under studietiden och höll kontakt livet ut. De beundrade båda sin lärare Barbro Nilsson. Hon fick sina elever att blomma, att våga. Hon lyfte fram den textila konstens möjligheter.

När Ethel Halvarsson 1939 var färdigutbildad anställdes hon på den välskötta hemslöjden i Jönköping. Chefen hade höga krav på kvalitet och breddade kundkretsen genom att målmedvetet sikta in sig på kunder i offentlig miljö. När Ethel Halvarsson började sitt arbete var det kristid och det var svårt att få fram garner under ransoneringen. I stället experimenterade hon med de nya hårda konstfiberblandningarna och lyckades få fram färdiga produkter som sjalar, dukar och bilder, som en vävare åtog sig att väva upp. De sålde bra, vilket övertygade chefen att de skulle fortsätta. Samtidigt höll Ethel Halvarsson på med prestigeuppdrag som mönsterritning för mattor, både kyrkliga och profana.

1942 slutade Ethel Halvarsson i Jönköping. Hon gifte sig med Gunnar Andersson och flyttade hem till Kristinehamn. Samma år fick de sonen Lars. Ethel Halvarsson var hemma, men arbetade med skisser och åtog sig lagningar av kyrkotextilier. Familjen bodde i samma hus som Gunnars mamma vilket inte fungerade. Ethel Halvarsson flyttade ut ganska snart och arbetade först på Gurli Aronssons vävskola i Kristinehamn för att 1943 få anställning på Värmlands hemslöjd. Ett par år senare försökte paret börja om och dottern Elisabeth blev till, men Ethel Halvarsson flyttade ut igen innan dottern var född. Ingenting hade ändrat sig och det var viktigt för henne att få tid för sitt skissande, sin mönsterritning.

Den första tiden på hemslöjden i Karlstad kände Ethel Halvarsson att det var roligt att hennes skisser snabbt blev uppvävda och sålda. Solrosmattan blev en succé som komposition men utan hennes signatur eftersom hemslöjdens produkter skulle vara namnlösa. Vid hemslöjdens utställningar fick hennes kompositioner god uppmärksamhet i pressen. Snart ansvarade hon för alla kyrkliga beställningar och idag har de flesta kyrkor i Värmland kormattor och andra kyrkotextilier av Ethel Halvarsson. Hon hade en sällsynt god förmåga att känna in miljön i den kyrka hon skulle komponera något till.

När Värmlands hembygdsförbund 1948 beslutade att skicka en vängåva till American Swedish Institute i Minneapolis till minne av de 140 000 emigranter som lämnat landskapet engagerades Ethel Halvarsson. Uppgiften var att finna en specifik textil gåva från varje socken. Hon letade fram gamla textilier för nyproduktion eller skapade nya av något som kunde förknippas med socknen. Arbetet tog fyra år och 1952 överlämnades vängåvan i Minneapolis. Ethel Halvarsson deltog i ceremonin och tillbringade sedan ett halvår i Amerika med att resa runt och besöka museer, gallerier och offentliga bibliotek. Hon studerade särskilt det indianska textila hantverket.

Ett drömuppdrag för Ethel Halvarsson blev Säffle stadshus där hon 1954 i samarbete med arkitekten Nils Einar Eriksson utformade inredningen. Hon formgav två stora röllakansmattor till en av trapphallarna. Den ena var en silhuett av Säffle stad. I sessionssalen komponerade hon tyget till stolarna och gardinerna. Hela bakre väggen fick en damastväv i sju våder i ett mönster som Ethel Halvarsson döpte till Lindallé och talarstolen flankerades av en gobeläng med liljekonvaljer. Vid invigningen samma år kommenterade Svenska Dagbladet att det inte bara var ett stadshus utan ”även ett konstmuseum och expo av inredningskonst”.

När det 1955 kom en ny chef till Värmlands hemslöjd, som sade upp alla, tog Ethel Halvarsson med sig två vävare och öppnade egen ateljé i sitt bostadshus. Kunderna hon hade haft genom åren gav henne nya uppdrag. Efter några år hade hon byggt upp ett samarbete med en arkitektfirma som bland annat ritade många missionshus där hon gjorde stora textila utsmyckningar.

Ethel Halvarsson stängde sin ateljé 1977 och pensionerade sig. Hon flyttade ut på landet utanför Kristinehamn. Trädgården blev en del av hennes konstnärliga gärning och gav ofta motiv till nya uppdrag. Flera kormattor beställdes och i Lextorps kyrka i Trollhättan finns den naturlyriska kormattan Skog och sjö som är ett exempel på Ethel Halvardssons otroliga färggehör där många färger, som var för sig ser helt omöjliga ut att blanda, kan ingå.

År 1979 komponerade och vävde Ethel själv den stora altartavlan Påsk utformad som ett altarskåp till Närhetens kyrka i Kil i Värmland. Textila altartavlor är ovanliga och Påsk är vävd i gobelängteknik i fyra våder och monterad i ett guldfärgat ramverk. Det centrala partiet visar instiftandet av nattvarden där Kristus har en guldfärgad kalk framför sig. Vid 86 års ålder, 2003, gjorde Ethel Halvarsson sin sista skiss till en kormatta till Mikaelikyrkan i Arvika. Den blev ett fullödigt verk av den åldrade textilkonstnären. Samma år visades en stor retrospektiv utställning i Kristinehamns rådhus.

Ethel Halvarsson representerades på utställningen Nordic Cool: Hot women designers 2004 på National Museum of Women in the Arts. Pionjärerna fanns med som en fond mot vilka de yngre konstnärerna avtecknade sig. Ethel Halvarsson finns representerad i Nordiska museets samling med ryan Stenar samt i Värmlands museums samling med ryorna Valborgsmäss och Blåelse. Hon blev flera gånger uppmärksammad med stipendier och reste på många studieresor, ofta till Frankrike, England, USA och Mexiko. Hon blev sin hemtrakt trogen trots erbjudande om andra kvalificerade tjänster i Sverige.

Ethel Halvarsson signerade sina verk med eha som i Ethel Halvar-Andersson, som hon hette som gift. Signaturen förblev oförändrad även sedan hon tagit tillbaka sitt flicknamn Halvarsson.

Ethel Halvarsson avled 2011.