Eugenie Brummer var en av de mer framgångsrika bland det sena 1800-talets hundratals skolentreprenörer. Brummerska skolan utvecklades till en stor och välrenommerad läroanstalt för flickor i Stockholm och kom att fortleva under lång tid.

Eugenie Brummer var barnhusbarn. Hon lämnades in som ambarn av sin mor Johanna Carolina Sundberg till Allmänna Barnhuset i Stockholm kort efter födseln. Vid två års ålder, 1848, placerades hon hos organisten Erik Broström och hans hustru Maria, född Brummer. Fosterföräldrarnas äktenskap var olyckligt, de lyckades utverka skilsmässa 1858 men ska ha separerat redan 1850. Eugenie Brummer växte upp hos sin fostermor och dennas äldre syster på Söder i Stockholm. Fostermodern var dotter till en sjökapten och tillhörde den adliga ätten Brummer. Hon skrev sig von Brummer, en namnform som Eugenie aldrig använde. Eugenie Brummer fick en god uppfostran av sin fostermor, men erhöll ingen formell skolutbildning.

En pedagogisk kurs vid Klara mönsterskola under ledning av Stockholms dynamiske folkskoleinspektör Carl Jonas Meijerberg ledde in Eugenie Brummer på lärarbanan. Carl Jonas Meijerberg uppmuntrade henne till fortsatta studier. Den expanderande huvudstaden hade en skriande brist på lärarkrafter, och 1865 antogs hon till det nygrundade Stockholms folkskollärarinneseminariums allra första årsklass. Lärarinna vid både kursen och seminariet var Ebba Gregersson, gift Sundén, en pionjär för en individualiserad pedagogik där självverksamhet stod i centrum. Ebba Gregersson hölls vid denna tid som huvudstadens främsta lärarinna och Eugenie Brummer blev hennes favoritelev. De behöll kontakten och Ebba Gregersson, som lämnade yrkeslivet vid sitt giftermål, fungerade som mentor då Eugenie Brummer byggde upp sin skola. Vid seminariet tog Eugenie Brummer också starka religiösa intryck av dess rektor, prästen Alfred Steinmetz, som senare blev hennes make. Examinerad 1867 knöts Eugenie Brummer till seminariets övningsskola där hon ansvarade för småskolan och fungerade som handledare för den praktiska utbildningen.

Ett uppdrag som privatlärare hos Gustaf af Ugglas, finansminister och senare överståthållare, och hans hustru Thérèse gav Eugenie Brummer kontaktytor med den verkliga samhällseliten. Därigenom övervann hon den sociala osäkerhet som hon tidigare känt. Hon knöt ett livslångt vänskapsband med paret af Ugglas dotter Lizinka, gift Dyrssen, senare en framträdande person inom kvinnorörelsen. Vid denna tid blev hon också vän med den religiöst starkt engagerade prinsessan Eugénie. År 1873 knöts Eugenie Brummer till den Beskowska skolan, som Gustaf Emanuel Beskow, huvudstadens mest uppmärksammade väckelsepräst, initierat för bättre bemedlade gossar. Kring den fanns även en kunglig nimbus genom att kung Oscar II och drottning Sofia placerade sina söner där. Eugenie Brummer blev lärare i de förberedande klasserna, där kvinnor svarade för undervisningen. Hon fick på så sätt också erfarenhet av att vara ”gosslärarinna”, ett uppdrag som hon satte högt värde på.

Med sina ideal om individualiserad pedagogik ansåg Eugenie Brummer att klasserna inte borde rymma fler än 12 till 14 elever. Det förde henne i konflikt med Beskowska skolan, där man av ekonomiska skäl kunde ha över 30 elever i klassrummen. Missförhållandena fick henne att ta avsked och grunda sin egen skola.

Brummerska skolans start, år 1882, var blygsam med fyra lärarinnor och 33 elever, men den vann föräldrarnas förtroende och växte snabbt. Våren 1890 avgick den första åttondeklassen. Skolan innefattade då en småskola med förberedande klasser för både pojkar och flickor samt ett åttaklassigt högre elementarläroverk för flickor. Vid tillkomsten hade skolan sina lokaler i en fastighet intill Johannes kyrkogård men i takt med elevtillströmningen fick Eugenie Brummer hyra in nya och större utrymmen i de omgivande kvarteren. Hon arbetade dock för att ge skolan ett eget hus, en dröm som förverkligades 1897 då Brummerska flyttade in i en ståtlig nybyggnad vid Johannesgatan. Skolan hade då 528 elever och sysselsatte nära 70 lärarinnor. Sin princip om små klasser försökte Eugenie Brummer upprätthålla i det längsta och oupphörligt skapades nya parallellklasser. Med tiden blev det dock nödvändigt att öka klassernas elevantal.

Eugenie Brummer var skolans föreståndarinna fram till 1914. Hon lämnade sin befattning vid giftermålet med Alfred Steinmetz 1893, men återkom sedan denne blott tre månader senare avlidit. Alfred Steinmetz, som då var kyrkoherde i Bollnäs, hade vid jubelfestpromotionen 1893 utnämnts till teologie doktor och Eugenie Brummer om- och tilltalades fortsättningsvis alltid som ”doktorinnan Steinmetz”. För att skaffa kapital till den nya skolhusbyggnaden skapades ett aktiebolag, men hon ägde själva skolan till 1918 då den med inventarier och fonder överläts på en stiftelse. En skola skulle enligt hennes mening ”icke vara ett affärsföretag”.

Stiftarna av Stockholms flick- och samskolor hade med få undantag sin bakgrund i Högre lärarinneseminariet och dess övningsskola Statens normalskola, som var huvudstadens enda statliga flickläroverk. Där och vid många privata högre flickskolor gav avgångsbetyget en normalskolekompetens, som gav behörighet till fackskolor och vissa statliga yrken. Kring seminariet och övningsskolan fanns en stor personkrets, ofta med liberala värderingar och intresserade av flickskolans yrkesförberedande sida. Eugenie Brummer hade en annan bakgrund och hennes skola en annan profil. Normalskolekompetens erhöll den först 1910 och Eugenie Brummer avvisade länge av principiella skäl tanken på att söka statsanslag. Brummerska hade också en klar prägel av överklasskola. Till draget av exklusivitet bidrog att skolan aldrig förekom i tidningarna med annonser eller meddelanden. Eugenie Brummer, som även i övrigt ogärna syntes utåt, vann sina elever uteslutande genom rekommendationer föräldrarna emellan.

Eugenie Brummer var inte pedagogiskt nydanande men ansågs äga en ”slagruta” när det gällde att plocka upp användbara idéer ur sin tids rika skoldebatt. Ett exempel är att hon använde det främmande språket vid språkundervisningen, vilket då var en nymodighet. För Eugenie Brummer var kristendomslektionerna och morgonandakterna undervisningens centrala moment, det var en naturlig följd av hennes starka och livsbejakande religiositet. Gudstro, kristlig frihet och optimistisk människosyn var grunden för Eugenie Brummers förmåga att samla alla goda krafter i sin tjänst till en entusiastisk samverkan. Hon inspirerade mer än kontrollerade och lämnade varje lärare full frihet att arbeta på eget ansvar. I detta låg en viktig förklaring till hennes framgångar som skolentreprenör.

Eugenie Brummer dog 1919.