Eva Waldemarsson var författare som i huvudsak skrev historiska romaner men också gav ut två diktsamlingar. Hon skrev delvis på skånska.
Eva Waldemarsson föddes 1903 i Rinkaby i närheten av Kristianstad i nordöstra Skåne. Hon kom från en äldre rusthållar- och bondesläkt med många förgreningar. Fadern var handelsman. Hon utbildade sig på språk- och handelsinstitut och arbetade i Stockholm innan hon på 1970-talet återvände till barndomstrakterna i nordöstra Skåne. Eva Waldemarsson debuterade 1946 med diktsamlingen Aldrig dör ljuset.
Hennes nästa verk, Himlavargen, kom 1959. Det var Eva Waldemarssons första roman och den belönades med pris i en tävling om bästa roman från Skåne. Det är en brett upplagd berättelse om människorna i en nordskånsk by på 1800-talet. I centrum står bondedottern Eljena men människorna kring henne bidrar alla till att visa hur livet kunde vändas åt oväntade håll. Folk skildras med en närmast brutal realism som Bys mor som är piga och står och bakar när hon får missfall. Öknamnet har hon fått för att hon får så många ungar att sladdret säger att hon nog blir mor till en hel by innan hon slutar. Mats, barnens far, kör iväg henne till fattighuset med barnen och står på trappan till sin gård och tittar på när detta sker.
Redan i Eva Waldemarssons första roman möter läsaren karaktärer som kommer att följa med i hennes författarskap, barn och kvinnor som blir slagna och som svälter, rika som bedrar fattiga, förhoppningar som grusas. Hon tecknar personerna kortfattat men så tydligt att bilderna etsar sig fast. Som i hennes roman Emelie, Carl XVs frilla, från 1973, när tiggarbarn beskrivs: ”Barnen i Mörkavad har sällan tid att leka. Från tidiga år skickas de ut av mödrarna att tigga, små grå bylten av trasor, bleka i synen, ögonen gamla. De är gamla, barnen, och de vet sin dag.” I romanen anknöt Eva Waldemarsson till de skrönor och berättelser som frodats i Skåne sedan Carl XV, “Kron-Kalle”, förlustade sig på Bäckaskog. Boken bygger på både skriftliga och inspelade muntliga källor som belägger förhållandet mellan kungen och rackarens dotter.
Eva Waldemarssons språk är ovanligt och starkt. Hon blandar skånska och svenska och kom bland annat att liknas vid Sara Lidman i det att båda skrev seriöst på dialekt. Hon följer även en tradition så långt tillbaka som från Henrik Wraner. Han var den som vidareutvecklade det folkliga berättandet till en egen litterär genre där man skriver den berättande texten på svenska och de talade replikerna på dialekt. Men det är inte bara uttalet som Eva Waldemarsson använder för att få fram det skånska. Hos henne förekommer ord som risp och tirsen, sylten och sprägli, solvännare och räli utan förklaring. Längre fram i författarskapet saknas de skånska glosorna och om de finns förklaras de, som till exempel när hon skriver krusbärsgröd och det förklaras i en parentes i texten att gröt här är lika med kräm. I Emelie, Carl XVs frilla nämns ordet kru och det förklaras med en asterisk och not längst ner på sidan, ”kru = krog”.
I böckerna om hembygden nämner hon då och då arbetet med tobaken. Människorna där hade en god extrainkomst av detta, i något fall nästan hela sin försörjning. När Himlavargen från 1959 och fortsättningen Himlaland kom ut 1961 odlades fortfarande tobak i nordöstra Skåne. Arbetet med skörden och torkningen hade sina egna ord som försvann när man slutade denna odling, men de finns kvar i Eva Waldemarssons texter. Så syns till exempel kvinnornas arbete med tobaksblad i boken Himlavargen: ”Innerligast var Byn när tobaken skulle bläs. Och hela luften som inmängd med den starka lukten. När tobakslyckorna låg där i solgyttret, avblädda och stockarna stod i långa rader. Och mitt i lyckan brunnen med den höga svängeln pekande upp mot slättens oändlighetshimmel. /…/ Mitt i stod hoddan, hopsatt av tobakslämmarna som använts att lägga över bänkarna, till skydd mot nattkylan. Där satt kvinnfolken och skar och trädde.”
Ett tema som finns i flera av Eva Waldemarssons böcker är människans kamp mot inskränkta tolkningar av Guds ord. Den vuxna Eljena i Himlaland vill dela sitt farsarv med sina oäkta halvbröder. Prästen förmanar henne att det som är fött i hor har ingen arvsrätt varken enligt Guds eller Svea rikes lag. Men Eljena trilskas och vill ställa det gott som fadern brutit. Eva Waldemarssons femte roman, Madonneleken, 1967, utspelas under tidig reformationstid. Här möter man prästen Örjan som tvingats bli präst i den lutherska kyrkan men hatar Luther. Han liknar sin hustru vid madonnan men misshandlar henne svårt.
I Kungens stad, 1969, skildrar Eva Waldemarsson i romanform de dramatiska händelserna i början av 1600-talet då Vä brändes och staden Kristianstad började byggas. Människorna i Vä hör att fienden är på väg, somliga flyr, somliga är för svaga för att kunna göra det och somliga stannar kvar av olika andra orsaker.
Genomgående i Eva Waldemarssons verk är hennes naturskildringar. Det är tydligt att miljön och naturen är väsentligt för henne. Ett exempel är en skildring av sommaren ur Som rosen mitt hjärta, från 1963: ”På slätten kunde det hända att sommaren sprack i blom så kvickt som ett nysande. Då blommade hagtornet i åkerrenarna, hyllet buskade sej. Bortanför betet, i utkanten av ängarna gyttrade sej träden som en djungel i sankmarken, i varma dagar steg ångan vit i detta gytter. Näktergal och gök hoade i ett. Kabbalök och ängabollar gulnade i tuvor så tätt att ingen fot kom emellan.”
Eva Waldemarssons två sista böcker skulle kunna ses som en medveten avslutning av hennes författarskap. I Statsrådinnan, 1981, löper nuvarande tid och förfluten tid samman genom kvinnors minnen från sina liv. Min far sköt en stork, 1984, är en självbiografisk roman som innehåller ytterligare ett oförglömligt barnporträtt. Eva Waldemarsson fick Kristianstads kommuns kulturpris 1985. Hon publicerade också bidrag i tidskrifterna Ord & Bild samt Perspektiv.
Eva Waldemarsson har fått en väg uppkallad efter sig i Rinkaby. Hon avled 1986 och är begravd på kyrkogården i Rinkaby, Skåne.
