Svenskt kvinnobiografiskt lexikon

Till avancerad sökning
 

För att göra mer avancerade sökningar och sammanställningar kan du använda Språkbankens verktyg Karp. Det rekommenderas i första hand för forskare som vill analysera de uppgifter som ligger till grund för SKBL.

  Till Karp (Extern länk)

Eva Wigström

1832-12-241901-01-05

Folkminnessamlare, folklivsforskare, författare

Eva Wigström var en av Sveriges första kvinnliga folkminnessamlare och har haft stor betydelse för svensk folkloristik.

Eva Wigström föddes på julafton 1832. Hennes pappa var storbonden Pål Nilsson till Råga Hörstad utanför Landskrona, en frisinnad man med många moderna åsikter. En av dessa var att dåtidens flickskolor inte var något värda och Eva Wigström blev därför undervisad i hemmet. Detta kom att bli hennes akilleshäl och hon återkommer ganska ofta till känslan av att inte riktigt passa in i den borgerliga värld som hon, genom giftermålet med disponenten på Ramlösa brunn, Claes Wigström, kom att träda in i.

År 1879, vid 47 års ålder, började Eva Wigström vandra runt på den skånska landsbygden för att samla in folkminnen. Till att börja med höll hon sig i närområdet, häraderna Rönneberga, Onsjö, Södra och Norra Åsbo samt Luggude. Här var hon troligen redan känd, uppvuxen i Rönneberga och som vuxen bosatt i Luggude. Hennes område vidgades och hon kom att genomvandra nästan samtliga skånska härader samt Blekinge. Den stora mängden material kom främst att ges ut i Folkdiktning 1-3, Skånska visor, sagor och sägner, Sagor och äfventyr upptecknade i Skåne, samt postumt utgivna Fågeln med guldskrinet.

Eva Wigströms framgång som insamlare har många skäl, två av dessa lyfter hon själv fram: hon var kvinna och från en lantbrukarfamilj. I Vandringar i Skåne ock Bleking för samlandet af svensk folkdiktning, 1887, för hon en diskussion om svårigheten att få kvinnor att berätta om det var män närvarande. Hennes egen man fick därför stanna hemma från insamlingsturerna. Att hon själv var kunnig i lanthushållens sysslor, till exempel matlagning, vävning och odling, räknade hon också som en vinst i sammanhanget. Detta skiljer henne från tidens övriga insamlare, som alla var unga manliga studenter utskickade från universiteten i närheten.

Eva Wigströms insamlade material uppvisar en imponerande bredd. Här finns folktro, sägner, sagor och anekdoter. Det enda område som hon inte gav sig in på var visor, troligen för att hon själv inte behärskade konsten att dokumentera med noter. I brev till Johan August Lundell, professor i lingvistik och utgivare av Svenska landsmålen, framkommer dock hennes osäkerhet om vad man egentligen kan låta gå i tryck – som kvinna var hon underkastad andra regler än de manliga forskarna. Den ironiska artikeln om henne själv som publicerades i Idun 1889 lyfter samma problematik.

Viktigt är att sätta in Eva Wigströms folkloristiska arbete i rätt tradition. Hon försökte förlägga sina första folkminnen på Albert Bonniers Förlag, men fick avslag. Då vände hon sig till Danmark, vilket ter sig naturligt eftersom hennes influenser kom därifrån. Det var under ett möte på Askovs folkhögskola som hon svarade på en frågelista om fåglar i folktron, upprättad av Frederik Lange Grundtvig. Dennes bror, Svend Grundtvig, kom att bli hennes lärare inom folkloristiskt insamlingsarbete och han gav också ut hennes Folkminnen 1. Hennes skildringar från vandringarna publicerades också först i Höjskolebladet i Kolding för att därefter översättas till svenska. Ett icke utforskat område är huruvida Eva Wigström influerade andra kvinnliga danska folklivsskildrare, till exempel Christine Reimer och Karoline Graves.

Det är inom folkloristiken som Eva Wigström är mest känd men hennes bana innan dess följer många andra kvinnliga författares. Hon debuterade redan 1866 med dikten ”Till Lillan: med de första kängorna” i Onkel Adams barntidskrift Linnea. Mellan 1866 och 1899 uppgår hennes alster till närmare 100 dikter och prosastycken. Hon medverkade i en rad tidskrifter: förutom Linnea Lekkamraten, Småskolevännen och Folkskolans barntidning. Under åren 1872–1874 och 1884–1886 gav hon ut den egna barntidskriften Hwitsippan, tydligt influerad av Linnea. Mycket av det hon skrev kan hänföras till en moralpedagogisk tradition, men hon skrev också många artiklar för vuxentidskrifter, till exempel Allehanda för folket, Framåt och Dagny. I början behandlade artiklarna mest folkuppfostran, undervisning och kvinnofrågan.

En viktig metod för Eva Wigström var återanvändandet. En del av det som hon samlade in bearbetade och omarbetade hon för andra publikationer. Flera sagor omarbetades så att de passade för barn. Sägner omarbetades i skönlitterär form för en vuxenpublik. Detta var förmodligen både en fråga om att få ut så mycket försörjning som möjligt från ett givet material, men säkert också en vilja att göra ett intressant stoff tillgängligt för flera grupper. Så kan man hitta flera spår från insamlingarna i hennes folklivsskildring Från herresäten och bondgårdar, sägner och berättelser, 1899. Andra vägar var också möjliga. Redan 1870 utgav hon folklivsskildringen För fyrtio år sedan: taflor ur skånska folklifvet, en berättelse som till stor del grundar sig i hennes egen barndom. Denna rensades och gjordes mer vetenskaplig och gavs 1891 ut som Allmogeseder i Rönnebärgs härad på 1840-talet.

Det verkar som om familjens försörjningsbörda alltmer kom att vila på Eva Wigström. Hennes man, Claes Wigström, var först disponent på Ramlösa brunn, därefter fängelsedirektör på Malmö centralfängelse (under denna tid skrev Eva Wigström Brott och straff, en skrift som pläderar för reformer inom fängelsevården). Därefter flyttade familjen till Helsingborg, där mannen öppnade en bokhållarskola. Han deltog i hustruns arbete genom att renskriva och skicka iväg hennes alster. En av hennes två döttrar öppnade en skola och Eva Wigström verkade i den som lärare. Loven ägnades åt de olika vandringarna.

Eva Wigström dog i Helsingborg 1901.


Maria Ehrenberg



Hänvisa gärna till denna artikel, men uppge alltid författarnamnet enligt följande:

Eva Wigström, www.skbl.se/sv/artikel/EvaWigstrom, Svenskt kvinnobiografiskt lexikon (artikel av Maria Ehrenberg), hämtad 2018-12-17.




Övriga namn

    Flicknamn: Pålsdotter
    Pseudonym: Ave


Familjeförhållanden

Civilstånd: Gift
  • Mor: Pernilla Jönsdotter
  • Far: Pål Nilsson
  • Syster: Botilla Pålsdotter
fler...


Utbildning

  • Privatundervisning i hemmet, Rönneberga: Hemundervisning


Verksamhet

  • Yrke: Författare
  • Yrke: Ansvarig utgivare, redaktör, skribent, Hwitsippan
  • Yrke: Lärare i dotterns skola
  • Yrke: Folkminnesupptecknare


Kontakter

  • Kollega: Johan August Lundell
  • Kollega: Artur Hazelius
  • Kollega: Svend Grundtvig
  • Kollega: Henning Frederik Feilberg


Bostadsorter

  • Födelseort: Asmundtorp
  • Rönneberga
  • Ramlösa
fler...


Källor

Litteratur
  • Bringéus, Nils-Arvid, 'Eva Wigström som etnograf.', Per Arvid Säve och hans samtida / [redaktionsgrupp: Sven-Olof Lindquist, Torsten Gislestam, Ulf Palmenfelt]., S. 107-117, 1992

  • Ehrenberg, Maria, Sagans förvandlingar: Eva Wigström som sagosamlare och sagoförfattare, ETC, Diss. Lund : Univ., 2003,Stockholm, 2003

  • Johnson, Pehr, 'Eva Wigström: en föregångerska för svensk folkminnesforskning', Föreläsningsbiblioteket., 1922(17):67, s. 107-115, 1922

  • Lengertz, William, 'Eva Wigström: en berömd svensk folklivsskildrarinna', Brage : organ för SBF:s ungdomsorganisationer : folkbildnings-, studie- och hembygdsskrift., 1934(9):4, s. 221-225, 1934

  • Olsson, Nils Ludvig, 'Ave', Mitt Skåne, Wahlström & Widstrand, Stockholm, 1950

  • Thorsell, Lennart, 'Den svenska parnassens "demokratisering" och de folkliga bildningsvägarna.', Samlaren (Uppsala)., 1957 (N.F. 38), s. 53-135, 1958

  • Walde, Otto, 'Förteckning över Eva Wigströms skrifter', Nyare bidrag till kännedom om de svenska landsmålen ock svenskt folklif. Bihang, Uppsala, 1914(8):4, 1914

  • Wigström, Eva, 'Eva Wigström (Ave)', Idun., 1889(2):15, s. 117-118, 1889

  • Wranér, Henrik, 'Eva Wigström', Ord och bild, 1901(10)

  • Wrangel, Ewert, 'Eva Wigströms minne', Nyare bidrag till kännedom om de svenska landsmålen ock svenskt folklif. Bihang, Uppsala, 1914(8):4, 1914



Vidare referenser