Fredrica Löf var populär skådespelare i den första ensemblen på Kungliga Dramatiska Teatern. Hon var känd kurtisan och kulturpersonlighet i Stockholm under den gustavianska eran.
Fredrica Löf föddes 1762 i Stockholm som äldsta barnet i en syskonskara om nio barn. Hennes far var kunglig betjänt. Från 1770 bodde familjen på Kindsugatan i staden mellan broarna, ett fattigt område där det låg både källarkrogar och bordeller och där bråk ofta uppstod. De åtta systrarna Löf ansågs vara mycket vackra och blev snart kurtisaner med företrädesvis rika älskare. Två av systrarna gifte senare in sig i aristokratin och den yngsta systern Euphrosina blev kunglig mätress två gånger om. Hon sökte sig också till teatern och hade där vissa framgångar mellan 1795 och 1800.
År 1780 var Fredrica Löf registrerad som ensamstående med egen bostad vid Jakobstorg. Hon har då fått en dotter, Johanna Fredrika. Vem som var fadern är oklart. Mellan 1786 och 1788 levde Löf tillsammans med David Frölich och fick med honom en son och möjligtvis även en dotter.
Det är okänt huruvida Fredrica Löf sökte sig till teatern på eget bevåg eller om hon blev uppmanad därtill. Teaterhistorikern Georg Nordensvan påpekar att anmärkningsvärt många av teaterns personal härstammade från betjänter vid hovet, vilket stämmer med Fredrica Löfs fader. Gustav III:s satsning på svensktalande teater under 1780-talet öppnade upp ett nytt arbetsområde för kvinnor. Yrket som skådespelare möjliggjorde både utbildning, inkomster och exponering, men kunde också medföra ett tvivelaktigt rykte. När Fredrica Löf påbörjade sin utbildning till skådespelare var hon redan känd i staden som kurtisan.
När Kungliga Dramatiska Teatern (nuvarande Dramaten), bildades fanns ännu ingen regelrätt elevskola. Enligt återkommande uppgifter var Fredrica Löf elev hos den framstående franske skådespelaren Jacques Marie Boutet, med artistnamnet Monvel. Han var ledare för en fransk trupp som Gustav III anställde 1781 för framföranden vid hovet. Från 1783 hade den franska truppen även offentliga föreställningar på Bollhuset vid Slottsbacken. I Monvels uppdrag ingick att undervisa svenska skådespelaraspiranter.
Monvel, som kom direkt från Comédie Français i Paris, lärde ut en traditionell spelstil med vissa moderna inslag. Den hade sin grund i klassisk deklamation vilken tillvaratog textens musikalitet, men framhävde även viss psykologisk inlevelse och utvecklade det stumma spelet samt experimenterade med skiftningar i tempo. Hans undervisning bestod framförallt i att eleverna fick gå gratis på franska truppens offentliga föreställningar och troligtvis imitera hans och hans medspelares spelstil. Huruvida Fredrica Löf förstod det franska språket är oklart, men troligtvis var det under sina elevår som hon förfranskade sitt namn till Frederique och även nobiliserade sitt efternamn till Löven, möjligtvis följande den franska traditionen att ta sig ett artistnamn.
Fredrica Löf debuterade i rollen som Siri Brahe i Siri Brahe och Johan Gyllenstierna av Gustav III den 6 maj 1788 på Bollhuset, som Dramatens ensemble delade med den franska truppen. Hon gjorde omedelbart succé. Därefter spelade hon både i komedier och i tragedier, mestadels i rollfacket som kallas ingenue, den unga ädla och ärbara älskarinnan. Fredrica Löf ansågs även som framgångsrik i facket som grandes coquettes. År 1791 gestaltade hon titelrollen Drottning Christina av Gustav III och versifierad av Johan Henrik Kellgren. Hon tolkade drottningen som stolt och känslofull.
Fredrica Löfs spelstil karaktäriserades framför allt av själfullhet. Enligt författaren Johan Henric Kellgren ägde hon ”gåvan av högsta livlighet, eld och känsla”. Hennes klassiska skönhet, som benämndes som grekisk, omtalades ofta och hon rörde sig graciöst och fyllde sina rollgestalter med charm och värme. Även hennes röst ansågs speciell och beskrevs som klar, fyllig och mjuk.
Fredrica Löf blev uppmärksammad av Kellgren även på ett privat plan. Bevarade brev från Kellgren till vännen Edelcrantz avslöjar hur han uppvaktade henne och mer eller mindre sexuellt utpressade henne. Kellgren var mäktig inom teatern och en av Sveriges första teaterkritiker i sin tidning Stockholms-Posten. Slutligen gav hon efter och hade ett förhållande med honom i början av 1790-talet. Kellgrenforskaren Otto Sylwan spekulerar i möjligheten att det var för Fredrica Löfs skull som Kellgren åtog sig översättningen av Voltaires Olympie, där hon spelade huvudrollen när den uppfördes 1792.
Dramaten flyttade 1793 till palatset Makalös i Kungsträdgården. Invigningen den 1 november skedde med Gustav III:s drama Den svartsjuke Neapolitanar’n. Fredrica Löf fick mycket beröm för sin tolkning av den i fängelset försmäktande, oskyldigt anklagade grevinnan Elvire. År 1791 inträdde en ny genre i repertoaren med den borgerliga melodramen Verldsförakt och ånger av August von Kotzebue. Denna typ av dramatik passade Fredrica Löfs spelstil. Trots Gustav III:s ambition att Dramaten skulle spela svenska originalstycken, stod inte tillräckligt mycket svensk dramatik till buds. Därför blev repertoaren under gustaviansk tid starkt präglad av fransk dramatik. Fredrica Löf spelade i många dramer av Racine och även Susanna i en uppsättning 1799 av Figaros bröllop av Beumarchais. År 1802 gestaltade hon titelrollen i Semiramis av Voltaire, där hon fick mycket beröm för sitt kungliga majestät.
Fredrica Löfs bildning hade klara begränsningar då hon inte kunde läsa. Detta komplicerade hennes inlärning som skedde genom att någon läste texten för henne högt. Hon fick också ofta kritik för att hon inte kunde texten ordentligt eller inte återgav den exakt. När Carl Michael Bellman satiriserade skådespelarna i Dramatens ensemble i ett divertissement som spelades upp för Gustav III på Haga under nyårsnatten 1789–1790 framställde han hur Fredrica Löf klagade över all inlärning av roller som hon måste ägna sig åt. Detta ger en antydan om hur välkänt hennes problem med inlärning var.
Aktörerna på Dramaten fick inte sin lön av monarken, till skillnad från operans- och franska truppens artister. Dramatens skådespelare fick sin inkomst från lottandelar i verksamheten, samt ett kungligt anslag för hela teatern. Detta styrelsesätt gällde mellan 1788 och 1803 och Fredrica Löf var under denna tid en av de valda ledamöterna i teaterns styrelse. Hon hade goda inkomster från sin verksamhet som skådespelare; hennes lön var bland de högsta av aktriserna. Hon fick även andra privilegier, som exempelvis en loge, som delades med teaterns andra stora kvinnliga stjärna Marie-Louise Marcadet, som Fredrica Löf när som helst kunde begagna när hon ville se en föreställning. Tillgång till en loge var en ära, som endast tilldelades de mest framstående av teaterns artister.
Under slutet av 1790-talet eller under 1800-talets första år inledde Fredrica Löf ett förhållande med konstnären och bildhuggaren Johan Tobias Sergel. Hon nämns i Sergels brev mellan 1802–1813. Tillsammans med Sergel umgicks hon i konstnärskretsar i Stockholm och hon var känd för sin gästfrihet. Hon, och även systern Euphrosina, finns avbildade på teckningar av Sergel, som med humor skildrade dem i vardagliga bestyr. Sergels teckningar visar att Fredrica Löf med åren blev tämligen överviktig. Redan 1801 ansågs hon ha åldrats, men gestaltade trots detta ”utmärkt väl” roller som drottningar och så kallade grandes coquettes. Hon var verksam på Dramaten fram till 1808–1809 års spelår, men de sista åren uppträdde hon sällan och då huvudsakligen i sina tidigare succéroller. Sista gången Fredrica Löf uppträdde ska ha varit i Drottning Christina på en galaföreställning för tronarvingen prins Karl August.
Fredrica Löf torde även ha haft goda inkomster från sina älskare, vilket hennes omtalat eleganta hem på Gustaf Adolfs torg är tecken på. År 1810 skattade hon för tre rum och kök samt sidenmöbler. Hon hade både huspiga, köksa och betjänt. Även hennes bouppteckning tyder på att hon hade haft möjlighet att omge sig med dyrbara kläder, möbler och eget ekipage.
Fredrica Löfs sista tid tillbringades hos dottern och mågen på Sörby säteri i Södermanland. Hon var då sjuk, troligtvis i sviterna av en hjärnblödning. Hon avled på Sörby år 1813.
