Svenskt kvinnobiografiskt lexikon

Till avancerad sökning
 

För att göra mer avancerade sökningar och sammanställningar kan du använda Språkbankens verktyg Karp. Det rekommenderas i första hand för forskare som vill analysera de uppgifter som ligger till grund för SKBL.

  Till Karp (Extern länk)

Fredrika Bremer

1801-08-171865-12-31

Författare, kvinnosakskvinna, fredskämpe

Fredrika Bremer var en av 1800-talets stora kulturpersonligheter, en celebritet långt utanför landets gränser. Hon var den första svenska romanförfattaren som slog igenom på andra sidan Atlanten. Hon var opinionsbildaren som kämpade för fred och för kvinnors rättigheter. Och hon var resenären som rapporterade om samhälls- och tankeliv i såväl ”nya” som ”gamla” världen.

Fredrikas och storasystern Charlottes efterlämnade levnadsberättelser vittnar om en tämligen händelsefattig och ofta olycklig barndom. Även om inga medel sparades på utbildningen – med guvernant, lärarinna, informator, spel- och ritmästare och kokfru – framstår åtminstone den tidiga uppväxten som kärlekslös och andefattig. Föräldrarna var stränga och distanserade, vården om barnen överläts åt sköterskor. Syskonen Bremer fick både frysa och gå hungriga, för att ”härdas” och förbli slanka och ”zephyrlika”, som de romanhjältinnor modern Birgitta Charlotta läste om i sin favoritlektyr.

Fredrika Bremer framstår i minnesteckningarna som livlig och upprorisk, men också kreativ och nyfiken. Hon klippte sönder gardiner, undersökte dockors innandöme och kastade saker i eldstaden. Hon hade svårt att ”föra sig”, och var missnöjd med sitt utseende – näsan var för stor och hårfästet för lågt. Men hon hade också nära till skämt och bus. Hon började tidigt skriva små verser på franska och övade med Charlotte scener ur pedagogen Mme de Genlis teaterstycken. När Charlotte fyllde 15 år fick systrarna tillåtelse att läsa romaner och äta sig mätta. De ägnade hela två år åt att översätta en religiös barnbok, en gåva till fadern, som rörd lät bekosta tryckning. Vid diverse familjesammankomster visades de äldsta döttrarna gärna fram med pianospel och uppförande av pjäser.

När Fredrika Bremer var 20 år for hela familjen på en bildningsresa till Tyskland, Schweiz och Frankrike. Fylld av förväntan började hon föra dagbok. Vistelsen blev dock i huvudsak en besvikelse. Döttrarna satt instängda i den täckta resvagnen eller på hotellrum, maten var underlig och den depressive fadern på synnerligen dåligt humör. Fredrika Bremer drabbades av gallfeber och melankoli. ”För hela verldens gods och guld, ja för sjelfva Tegnérs snille ville jag ej göra denna resa om igen på samma vis”, skriver hon senare i sin självbiografi. De påföljande åren blev dystra, men hon bekämpade tungsinnet med hjälp av bibelläsning och aktivt välgörenhetsarbete ute på Årsta.

Författarskapet inleddes med det första häftet av Teckningar utur hvardagslifvet som utkom anonymt 1828 och bestod av korta stycken av prosa och poesi. Lillebror August agerade mellanhand i kontakterna med förlaget. Det andra häftet, 1830, bestod bland annat av första delen av en roman, Famillen H***, som snart lät höra talas om sig, och när berättelsen fullbordades i och med det tredje häftet, 1831, var framgången ett faktum. Familjeromanen, eller ”the domestic novel”, hade tidigare rönt framgång framför allt i England. Nu hade den genom Fredrika Bremers penna också nått Sverige och läsarna, som tidigare i huvudsak fått hålla till godo med översatta äventyrs- och skräckberättelser, fick möta samtidsmänniskor som åtminstone i någon mån liknade dem själva och delade deras vardagliga bekymmer och glädjeämnen. Fredrika Bremers klara blick för mellanmänskliga relationer och hennes förmåga att sammanväva realism, högstämdhet och humor slog knock-out på såväl kritiker som läsare.

År 1831 kom att bli avgörande för Fredrika Bremer. I januari mottog hon Svenska Akademiens mindre medalj, och därmed var hennes anonymitet definitivt röjd. Genom en nyfunnen engelsk väninna, Frances Lewin (1804–1888, senare gift von Koch), kom hon i kontakt med Jeremy Benthams ”nyttofilosofi” utilitarismen, som föreskrev att den rätta handlingen var den som ledde till största möjliga lycka åt största möjliga antal. Vänskapen och det intellektuella utbytet blev avgörande för Fredrika Bremers kommande reformarbete. Under en vistelse i Kristianstad, dit systern Charlotte flyttat i och med sitt giftermål, blev Fredrika Bremer bekant med Per Johan Böklin (1796–1867), skolman och rektor. Paret utvecklade en livslång vänskap och drev tillsammans något av ett brevuniversitet med filosofiska och religiösa diskussioner. Relationen komplicerades när Böklin plötsligt friade. Fredrika Bremer avböjde och förklarade sitt svar med att känslorna för Böklin inte kunde överrösta det kall hon kände att ägna sig åt författarskap.

Flera av Fredrika Bremers påföljande romaner, som Presidentens döttrar, 1834, Nina, 1835, och Hemmet, 1839, hade samma grundupplägg som Famillen H*** – en familj med ett antal döttrar och deras vägval fram till ett liv i eller utanför äktenskapet. I en tid av kvinnoöverskott var detta en fråga av yttersta vikt och det är ingen slump att samtiden såg en rad reformer som kretsade just kring kvinnans rättigheter.

De första romanerna översattes snabbt till danska och snart också till tyska. Det internationella genombrottet kom med brevromanen Grannarne, 1837. Mary Howitts engelska översättning från 1842 spreds som en löpeld både i England och i USA, där Fredrika Bremer lanserades som ”the MISS AUSTIN [sic!] of Sweden”. Särskilt den amerikanska publiken hade ett särdeles gott öga till Fredrika Bremer. Medan hon i Sverige ständigt jämfördes med samtida kvinnliga författarkolleger som Emilie Flygare-Carlén och Sophie von Knorring, placerades hon av amerikanska kritiker i sällskap av storheter som Walter Scott, Charles Dickens, George Sand, Maria Edgeworth och Harriet Beecher Stowe.

Fredrika Bremer tillhörde en familj med tillgångar, men efter faderns död 1830 blev läget kärvare, inte minst sedan Fredrika Bremers tre år yngre broder Claes, som också var sina systrars förmyndare, lyckats förslösa en försvarlig del av familjeförmögenheten genom spekulationer i brännvinsaktier. Även om Fredrika Bremers författarframgångar gav henne ett oberoende liv, var hon fortfarande formellt omyndig. Sedan Claes avlidit 1839 och en älskad kusin övertagit förmyndarskapet tog hon steget att ”gå till kungs” för att få sin frihet. Fredrika Bremer blev därefter alltmer engagerad i kvinnans ställning i Sverige, som vid 1800-talets mitt var ett u-land i familjerättsligt avseende, där 1734 års Ärvdabalk fortfarande dikterade att ”Mö af hwad ålder hon wara må, stånde under förmynderskap”.

Under 1840-talet vidgade Fredrika Bremer sin litterära repertoar, bland annat med forntidsdramat Trälinnan, 1840, och den religiösa debattboken Morgon-väckter, 1842. År 1843 publicerades En Dagbok, den av hennes romaner som med sin psykologiskt trovärdiga mor-dotterskildring och sitt fina Stockholmsporträtt stått sig allra bäst. Året därpå mottog hon Svenska Akademiens stora medalj. Revolutionsåret 1848 kom den socialistiskt präglade utopiska romanen Syskonlif, som ytterligare vittnar om författarens politiska radikalisering.

Fredrika Bremer vände allt oftare blickarna mot USA, som vid den här tiden sågs som ett framtids- och framstegsland, med radikala idéer om frihet och självbestämmande. Samtidigt kvarstod paradoxen att många plantageägare i sydstaterna fortfarande levde gott på slaveriet. Resan till USA och Kuba 1849–1851 innebar en omvälvande erfarenhet. Som välkänd författare blev Fredrika Bremer inbjuden överallt och fick tillträde både till människors privata hem, till olika institutioner som fängelser och mentalsjukhus, och till plantager, kväkarsamhällen och jordbrukskollektiv. I breven hem till systern Agathe beskriver hon detaljerat närsynt och levande allt hon får bevittna. Systern var sjuk och hann avlida precis innan Fredrika Bremer återkom till hemmet. Resebreven gavs ut i Hemmen i den nya verlden, 1853–1854, och publicerades på en rad språk. Resan inbegrep också ett besök i London som hösten 1851 stod värd för den stora världsutställningen. Fredrika Bremer skrev flera skarpa reportage därifrån som publicerades i Aftonbladet.

Vid hemkomsten började Fredrika Bremer arbeta med en sedan länge planerad roman. Hon betraktade själv Hertha, eller En själs historia, 1856, som sitt litterära testamente. Romanen kretsar kring den frispråkiga Hertha Falk och hennes kamp för frihet, för sig själv och sina ”bundna medsystrar”. Hertha är en deprimerad Gudstvivlare som jämför det svenska kvinnoförtrycket med slaveriet i Amerika. Verket innebar en tydlig inlaga i samtidens pågående diskussion kring förslaget om ogifta kvinnors rätt till myndighet vid 25 års ålder, en reform som också blev verklighet några år senare. Den hätska debatt som följde på utgivningen av Hertha undvek Fredrika Bremer genom ytterligare en utlandsvistelse, en fem år lång pilgrimsfärd i Schweiz, Italien, Grekland, Turkiet och Palestina, som resulterade i ytterligare en reseskildring, Lifvet i gamla verlden, 1860–1862. Hertha fick så småningom en betydligt ljusare uppföljare i form av systerromanen Fader och dotter. En skildring ur lifvet, 1858, som dock inte avsatt några större spår i den svenska litteraturhistorieskrivningen.

Fredrika Bremer förblev livet ut oupphörligt nyfiken. Hon ville se med egna ögon, samtala med människor och lära sig mer om att bygga samhällen, organisera livet och utöva religion. Hon hade en enorm arbetskapacitet och energi, och byggde upp ett imponerande nätverk. Flera av de saker hon kämpat för, så som kvinnans myndighet, slaveriets avskaffande, inrättandet av Högre lärarinneseminariet och en svensk representationsreform, fick hon också se förverkligade. Vid den kalla julottan 1865 drog hon på sig en förkylning som utvecklades till en svår lunginflammation och hon avled stilla på nyårsaftonens morgon.

Nekrologerna i världspressen avslöjar det avtryck Fredrika Bremer gjorde, som författare och världsresenär. Men en kvinna som ständigt bröt mot blygsamhetsnormen och tog till orda i tidens stora frågor undgick naturligtvis inte hån och löje. Den amerikanske vännen Washington Irvings kärleksfulla karaktäristik ”hela världens lilla tant” kom med tiden att citeras alltmer nedlåtande. Bilden av Bremers litterära insats präglades också länge av en biografisk-psykologisk tradition som satte förminskande likhetstecken mellan fiktionen och författarens eget liv. Birgitta Holms studie Fredrika Bremer och den borgerliga romanens födelse, 1981, innebar ett förnyat intresse för Fredrika Bremers litteraturhistoriska och kvinnolitterära bidrag. Bland de pionjärer som kämpat för fred och för kvinnors rätt lyser hennes namn ännu starkt.

Fredrika Bremer är begravd på kyrkogården i Österhaninge.


Åsa Arping



Hänvisa gärna till denna artikel, men uppge alltid författarnamnet enligt följande:

Fredrika Bremer, www.skbl.se/sv/artikel/FredrikaBremer, Svenskt kvinnobiografiskt lexikon (artikel av Åsa Arping), hämtad 2018-12-13.




Övriga namn

    Smeknamn: Fiken


Familjeförhållanden

Civilstånd: Ogift
  • Mor: Birgitta Charlotta Bremer, född Hollström
  • Far: Karl Fredrik Bremer
  • Syster: Charlotte Bremer, gift Quiding
fler...


Utbildning

  • Privatundervisning i hemmet, Åbo, Finland: Guvernant
  • Studieresa, Paris, Frankrike: Lektioner i musik, teckning och målning i Paris
  • Självstudier, Kristianstad: Under handledning av Per Johan Böklin i Kristianstad


Verksamhet

  • Yrke: Författare


Kontakter

  • Vän: Per Johan Böklin
  • Vän: Frances Lewin
  • Vän: Hans Christian Andersen
fler...


Bostadsorter

  • Födelseort: Åbo, Finland
  • Åbo, Finland
  • Paris, Frankrike
fler...


Priser/utmärkelser



Källor

Litteratur


Vidare referenser