Frida Palmér var astronom och läroverkslektor. År 1939 blev hon Sveriges första kvinnliga filosofie doktor i astronomi.

Frida Elisabeth Palmér föddes 1905 i Blentarp, sydväst om Sjöbo. Hon var enda barnet till byggmästare Hans Palmér och hans hustru Elsa Palmér, född Jeppsson. Efter faderns död 1910 flyttade mor och dotter till Järrestad, väster om Simrishamn. Frida Palmér tog realexamen i Simrishamn 1922 och studentexamen vid Lunds fullständiga läroverk för flickor 1925. Höstterminen 1925 skrevs hon in vid filosofiska fakulteten, Lunds universitet. Hon studerade astronomi, fysik och matematik, och tillhörde Lunds nation. Sin filosofie kandidatexamen avlade hon 1928. År 1929 blev hon extra ordinarie amanuens vid Lunds observatorium, och 1930 avlade hon filosofisk ämbetsexamen. Knut Lundmark blev våren 1929 chef för observatoriet och kom, som handledare och vän, att få stor betydelse för henne.

I forskningen specialiserade sig Frida Palmér på variabla stjärnor. En variabel stjärna är en stjärna vars ljusstyrka förändras med tiden. Många variabla stjärnor har en bestämd period, men vissa varierar oregelbundet i ljusstyrka. Dessa oregelbundna variabler blev ämnet för hennes doktorsavhandling. Till stor del är de pulserande röda jättestjärnor, av ungefär solens massa, i slutet av sina liv. Andra är röda superjättar med massor på flera gånger solens.

Frida Palmér debuterade i den astronomiska litteraturen 1928 genom en katalog med 99 stjärnpositioner gjord tillsammans med amanuenskollegan Jöran Ramberg, på uppdrag av Rikets allmänna kartverk. Katalogen byggde på observationer gjorda med meridiancirkeln vid Lunds observatorium. Med detta instrument från 1874 kunde observationer av stjärnors passage genom meridianen göras, vilket gav möjlighet att noggrant bestämma deras positioner. Frida Palmér var en skicklig observatör och genomförde vid meridiancirkeln ambitiösa observationsprogram för att samla data i sin forskning. Detta arbete krävde särskilda arbetskläder till skydd mot nattkylan. Grunderna i hantverket hade Frida Palmér lärt sig av observator Walter Gyllenberg. Som specialist på meridiancirkelastronomi blev han en av hennes handledare och var den som föreslog att hon skulle studera stjärnors positioner och egenrörelser.

En stjärnas egenrörelse är dess skenbara rörelse i himmelsplanet. Egenrörelser är mycket små och krävde, med den mätnoggrannhet som var möjlig på Frida Palmérs tid, observationer gjorda med decenniers mellanrum för att vara mätbara. Hon fick alltså kombinera egna observationer med äldre data ur litteraturen. I statistiska undersökningar kan egenrörelserna bland annat användas vid uppskattningar av stjärnors avstånd och absoluta ljusstyrkor.

I en statistiskt inriktad uppsats från 1931 presenterade Frida Palmér sitt observationsprogram för oregelbundna variabler och pekade ut undersökningar som hon planerade genomföra för doktorsavhandlingen. Ett större arbete kom ut 1932, där hon presenterade resultat från observationsprogrammet: positioner för 241 stjärnor, som hon med meridiancirkeln mätt mellan 1928 och 1930. I litteraturen hade Frida Palmér hämtat äldre positioner från mätningar från 1790 och framåt för 117 av dessa stjärnor, för att beräkna deras egenrörelser. I en mindre uppsats från 1937 publicerade hon positioner för 96 stjärnor, främst variabla som hon i huvudsak observerat 1935, delvis samma stjärnor som i katalogen från 1932.

Från 1933 till 1936 var Frida Palmér ordinarie amanuens vid Lunds observatorium. Hon tog sin filosofie licentiatexamen 1934. För att klara sin tidvis ansträngda ekonomi var hon beroende av stipendier och extrajobb. Under 1930-talet vikarierade hon periodvis som adjunkt vid flickläroverk i Malmö och Karlskrona. Stipendierna möjliggjorde talrika forsknings- och studieresor. Förutom flera resor till Tyskland besökte Frida Palmér även Österrike, Ungern, Tjeckoslovakien, Norge, Finland, Sovjetunionen, Nederländerna, Belgien och Frankrike. Intryck och erfarenheter från resorna skildrades entusiastiskt i brev till Lundmark. I sin doktorsavhandling framhävde Frida Palmér särskilt samarbetet med kollegor vid observatoriet i Berlin-Babelsberg som viktigt. Bland astronomerna i Berlin fanns Richard Prager, en av tidens ledande experter på variabla stjärnor, som gav henne tillgång till sitt kartotek över variabellitteraturen och stöttade hennes arbete.

Frida Palmér disputerade i Lund 28 januari 1939. Doktorsavhandlingen bär titeln Studies of irregular variable stars och presenterar en katalog över egenrörelser för 182 oregelbundna variabler, baserad på egna observationer. En omfångsrik analys görs, byggd på egna data och litteraturen. Hon undersöker de oregelbundna variablernas ändringar i ljusstyrka över tid (deras så kallade ljuskurvor), deras spektra, liksom deras skenbara och absoluta ljusstyrkor. Därtill studerar hon deras fördelning i Vintergatan, egenrörelser, hastigheter längs siktlinjen (så kallade radialhastigheter) och avstånd. Hon undersöker även hur ljus absorberas av stoft och gas i rymden mellan stjärnorna, med resultat som ligger nära moderna värden.

Runt professor Carl Charlier hade den statistiskt orienterade så kallade lundaskolan inom astronomin växt fram vid Lunds observatorium under 1900-talets första decennier. Charlier och hans kollegor, däribland Gyllenberg, använde statistiska metoder för att undersöka stjärnornas fördelning och rörelser i rymden. Flera av undersökningarna i Frida Palmérs doktorsavhandling är gjorda i lundaskolans anda. Avhandlingen rör främst stjärnor i Vintergatan, men det avslutande kapitlet ägnas åt oregelbundna variabler i andra galaxer, vilket låg närmare Lundmarks intressen.

Efter disputationen gav sig Frida Palmér ut i Europa på nytt. Hon deltog vid Astronomische Gesellschafts möte i Danzig (nuvarande Gdansk) under början av augusti 1939 och just före andra världskrigets utbrott kom hon till observatoriet i belgiska Uccle. Med de astronomer som inte var mobiliserade arbetade hon vidare med meridiancirkelastronomi och deltog i arbete där man jämförde tidssignaler från olika radiosändare. Situationen i Belgien bedömdes snart som osäker och i januari 1940 återvände hon till Sverige.

Under andra världskriget tjänstgjorde Frida Palmér i Stockholm, knuten till Försvarets radioanstalt från mars 1940 till december 1945. Hon avancerade från skrivbiträde till assistent och blev med tiden chef för en grupp kallad 53g. I uppgifterna som systemanalytiker ingick att avkoda meddelanden från den sovjetiska marinen i Norra ishavet. Frida Palmér behärskade engelska och tyska — som hon skrev sina vetenskapliga arbeten på — såväl som franska och ryska. I det civila översatte hon astronomiska artiklar av sovjetiska kollegor till svenska och vid Försvarets radioanstalt var kunskaperna i ryska en viktig tillgång.

Genom en litteraturstudie för att bestämma egenrörelserna hos 98 röda variabla stjärnor gjorde Frida Palmér sin sista publicerade insats som yrkesastronom. Katalogen är daterad Stockholm, december 1943, men trycktes först maj 1945 i Lund. Hon deltog i Lunds observatoriums expedition till Skelleftehamn för att observera den totala solförmörkelsen 9 juli 1945. Hon undersökte samma år möjligheter att resa till USA för astronomiska studier, uppmuntrad av Lundmark. Dessa planer förverkligades aldrig och hon slutade därmed sin aktiva bana inom den professionella astronomin.

Frida Palmér blev 1946 lektor i matematik och fysik vid Halmstads högre allmänna läroverk. Till Halmstad flyttade hon i sällskap med sin mor, som bott med henne redan under krigsåren i Stockholm. Frida Palmér var en respekterad lärare men ska enligt uppgift inte ha trivts i yrket. Under åren i Halmstad behöll hon kontakten med flera kollegor inom astronomin, gjorde åtskilliga utlandsresor och läste mycket. Hon blev 1961 ledamot av Nordstjärneorden.

I den astronomiska litteraturen kan vi följa hur Frida Palmérs forskning togs emot. Från sent 1930-tal till sent 1960-tal citerades hennes arbeten med viss regelbundenhet, i tidskrifter liksom i bibliografier över variabla stjärnor. Påfallande är att Frida Palmér främst citeras som datakälla, för till exempel egenrörelser. Ett undantag är hennes undersökning av hur interferens mellan ljusstyrkeväxlingar med olika perioder kan ge en variabel stjärna en skenbart oregelbunden växling i ljusstyrka, vilket intresserade några kollegor. De flesta av de stjärnor som Frida Palmér antog var oregelbundna variabler är idag klassificerade som halvregelbundna variabla stjärnor.

Naturvetenskapen dominerades in på 1900-talet av män. Astronomin var inget undantag, men en förändring inleddes under 1800-talets slut. Vid Harvard-observatoriet i USA hade vid denna tid kvinnliga astronomer lämnat viktiga bidrag. I Sverige inleddes något senare den långsamma förändringen av den skeva könsfördelningen. Som exempel anställdes från 1907 och framåt kvinnliga räknebiträden vid Lunds observatorium, men ingen av dessa bedrev någon självständig forskning. Karin Schultz tog 1918 filosofie licentiatexamen i astronomi vid Stockholms högskola, men det var ett undantag. Efter Frida Palmérs disputation dröjde det i Sverige till 1956 innan fler kvinnor — Ingrid Torgård och Aina Elvius — tog doktorsexamen i astronomi.

Frida Palmér dog av magcancer i Halmstad 1966. Hon är begravd på Blentarps kyrkogård, i samma grav som sina föräldrar.