Gerd Osten var filmkritiker och filmessäist som mestadels skrev under signaturen Pavane.
Gerd Osten föddes 1914 i Göteborg som läkardotter och blev tidigt faderlös. Efter studentexamen och språkstudier utomlands började hon skriva. Hon levde i frilansskribentens osäkra tillvaro och publicerade artiklar i alla möjliga tidnings- och tidskriftsammanhang. Hennes bidrag går också att hitta i fackföreningspressen. Hon skrev periodvis filmkritik i kooperationens tidning Vi, Aftontidningen, Göteborgs Handels- och Sjöfarts-Tidning och Bonniers Litterära Magasin. En del av denna filmkritik samlade hon sedan i bokform.
Gerd Osten var en uppmärksammad röst i den svenska filmdebatten under ett par decennier. Hon var inte den första kvinnliga filmkritikern. Redan i filmens början var det relativt vanligt att kvinnor skrev om film med namn som Elsa Danielsson och Vera von Kræmer, möjligen en följd av filmens då låga kulturella status. Däremot var hon definitivt en pionjär inom filmskrivandet genom sina höga teoretiska ambitioner. Hon lyfte in mer okonventionella idéer och teorier i sitt skrivande, vilket gjorde henne både uppskattad och kontroversiell.
Nils Beyer sammanfattade mycket av hennes gärning i en artikel i Morgon-Tidningen 1956. Han frågade sig hur hon kunnat bli inte bara en av våra flitigaste utan även mest respekterade filmkritiker. Beyer menade att hon inte var någon utpräglat kritisk begåvning och att hon skrev på en monoton om än välformulerad prosa. Förklaringen låg i det personliga motiv som drev henne till biografen. Hon såg den nya filmrealism som hon tyckt sig se i 1950-talets film inte bara som en landvinning för filmkonsten utan också som betydelsefull för henne själv. Den så kallade italienska neorealismen blev i det avseendet något av en ögonöppnare för henne.
Jürgen Schildt karaktäriserade hennes kritiska gärning i en artikel i Perspektiv, 1952. Han menade att hon var en av landets mest intelligenta filmskribenter med sina hugskott, lösryckta iakttagelser och hårdragna spekulationer vilket ledde till halsbrytande slutsatser med anspråk på logisk giltighet.
Gerd Osten introducerade på 1940-talet psykoanalytisk teori i sitt filmskrivande. De psykoanalytiska ambitionerna, där hon ofta tyckte sig se mer allmängiltiga psykologiska motiv i samtidsfilmen väckte en del kritik. I ett kapitel i boken Nordisk film 1951 tog hon upp den aktuella filmkritiken i ett internationellt perspektiv och riktade en del kritik mot husgudarna Wolfenstein & Leites och Parker Tyler. Hon menade att de i alltför hög grad inriktat sig på att se psykologiska mönster i filmer som i sig själva varit mediokra ur estetisk-konstnärlig synpunkt. Hon ansåg att filmens sociologi, hur viktig den än är, innebar mer vetenskaplig metod än konstkritik.
Gerd Osten förflyttade i konsekvens av denna omorientering sitt kritiska intresse för det undermedvetna i den samtida filmen till det mer realistiska filmberättande som hon tyckte sig se bli mer vanligt i efterkrigstidens film. Det var tankar som hon utvecklade i sin bok Den nya filmrealismen från 1956. Kritiken mot boken gick i mycket ut på att hon generaliserade väl mycket och drog alltför långtgående slutsatser. Sten Furhammar tog upp detta i en artikel i Svenska Morgonbladet, 1956, och menade att hon lätt bortsåg från de fakta som inte passade in i hennes system. Men en av hennes goda sidor var att hon stimulerade till opposition, enligt samma skribent.
Gerd Osten var tidigt ute och höll fram namn i svensk film som senare vunnit mer allmän uppskattning i filmkritiken. Den unge Ingmar Bergmans ställning var ingalunda självklar när han debuterade 1946 med filmen Kris som i mycket blev ett kritiskt fiasko. Gerd Osten hörde till de ytterst få som från första början här såg en storregissör i vardande. En orsak var att hon var särskilt intresserad av efterkrigstidens existentialistiska strömningar som de uttrycktes i den så kallade ”40-talismen”, vilken bottnade i efterkrigstidens nihilism efter andra världskriget som slagit sönder åtskilliga trossatser och dogmer. I boken Nordisk film menade hon att svensk film i för liten utsträckning gett uttryck för detta. Till exempel Ingmar Bergman kunde uttrycka sådana stämningar, men hon kunde vara kritisk mot att ansatserna inte fullföljdes rätt ut.
I sin bok om den nya filmrealismen från 1956 förde hon fram Hampe Faustman och Arne Mattsson som framstående vilket ingalunda väckte andra filmkritikers entusiasm, då dessa tvärtom ansåg dem övervärderade. Hon skrev också om genrer som annars ignorerades av hennes samtida svenska skribenter, som den i efterkrigstiden omåttligt populära svenska allmogefilmen, vilket väl vittnar om hennes mångsidighet och nyfikenhet. Parallellt med sitt filmskrivande närde hon liksom många andra unga i sin generation drömmar om att själv får regissera film. Hon ville i likhet med andra kritikerkollegor reformera svensk film och hon kunde vara mycket kritisk mot den av staten förda filmpolitiken, vilket bland annat framfördes i artikeln ”Berget som födde en råtta”, Aftontidningen, 1951.
Dottern Suzanne Osten har skildrat bland annat moderns filmiska ambitioner i sin biografiska film om henne, Mamma, 1982, byggd på hennes dagböcker 1939–1944. Vid sidan av skildringen av Gerd Ostens personliga förhållanden och långvariga kärlekshistoria med en fransk flykting, finns beskrivet hur hon försökte få göra film. Hon uppsökte ledningen för ett filmbolag som förklarade att de främst var inriktade på lustspel men kunde tänka sig någon beredskapsfilm. Gerd Osten ville göra en film om en stark kvinna och Mikaela Kindblom menar i sin artikel om henne att dotterns film blev den film som modern ville göra. I filmen träffade hon regissören Bosse, ett förklätt porträtt av Ingmar Bergman, som skulle göra årets ångest/frihetsfilm och erbjöd henne att bli hans scripta för att få erfarenhet av filmarbete, vilket hon dock avvisade. I verkligheten var Gerd Osten dock hans scripta på filmen Skepp till Indialand, 1947.
Gerd Ostens eget filmarbete stannade vid några kortfilmer. År 1938 deltog hon som Gerd Bæckström vid en festival i Budapest med kortfilmen David, året därpå i Budapest med kortfilmen November. Ingen av dessa filmer finns bevarade. Däremot finns två filmer från 1948 bevarade, dansfilmerna Antonius och Cleopatra med Birgit Cullberg och Julius Mengarelli samt Zigenardans med Topsy Håkansson. Hon tog också arbete som scripta på några filmer.
Efterhand fick Gerd Osten allvarliga psykiska problem och togs in vid Beckomberga sjukhus. Hon avled 1974 och är gravsatt på Råcksta kyrkogårds minnesplats.
